Spegel, spegel…

När jag ställer mig framför spegeln med Frans brukar han först titta nyfiket, sedan blir han jätteglad och sedan blyg. Då gömmer han sig mot mig och vill inte titta. Haha, kanske blir han generad för att en snygg kille ler mot honom? Det hör ju inte till vanligheterna direkt. Eller visst, om man räknar Fredrik då…hehe. Sedan igår har han dock börjat slå mot sin spegelbild. Precis som han slår mot mobilen ibland när jag fotar honom. Vet inte om han tycker det låter roligt när han kommer åt spegeln men fingrarna eller så kanske han undrar vem killen som ”stulit” hans mamma är…

20140508-102158.jpg

20140508-102207.jpg

Månadskontroll på BVC

Idag var vi på BVC för vägning och mätning. För en gångsskull hade Frans inte lagt på sig ett helt kilo sedan sist utan ”endast” 600 gram. Nu väger han 7,8 kilo. Förkylningen är mycket bättre idag (tack för det!) men jag pratade ändå med sköterskan om att vi skulle åka i över morgon. Hon sa dock att det inte var något problem men rekommenderade att tömma Frans näsa med koksalt alternativt bröstmjölk innan resan och amma under start och landning. Hon tyckte även att vi kunde ta med Alvedon om han skulle få ont i öronen. Känns skönt att hon inte blev negativt inställd när jag berätta om resan för då vet jag inte om jag hade vågat åka. Man är inte lika kaxig när man ska chansa med sitt barns säkerhet och det hade känts jobbigt om hon tyckte att vi borde skippa flygresan och om Frans sedan blev jättesjuk om vi valde att inte lyssna på henne. Men ja, nu känns det bra! Är påväg till en tjej för plåtning och intervju, det regnar och känns inte så vårigt men det ska bli skönt att bli klar med allt jobb till nummer SOLO nummer sex innan vi åker.

Sagan om när Frans tog nappen

Det var en gång en liten pojk som hette Frans, han var det sötaste som någonsin fanns… Nej, det är ingen timsaga men idag körde sig Frans att suga på napp i längre än tio minuter. Jag var och fikade på Egoiste i Moodgallerian med Jennie och hon berätta att hon hade lärt sin dotter att ta napp genom att stryka henne på näsan ner mot nappen upprepade gånger. När vi skulle dra oss började Frans bli lite gnällig och jag testade då att ge honom nappen samtidigt som jag strök honom på näsan. Han var lite tveksam ibörjan men sedan fattade han att det kanske var rätt gott trots allt och sög på som bara den! På vägen hem tappade han nappen några gånger men jag stoppade då tillbaka den samtidigt som jag drog honom över näsan med pekfingret och då fungerade det direkt. Hoppas verkligen att det håller i sig nu…

20140404-173342.jpg

Tummen upp

Igår hände det tre gånger! Frans sög på tummen och inte bara i en sekund som tidigare utan på riktigt. Jag blir så glad över det här eftersom jag ser ett slut på att stå halvt framåtlutad över vagnen och låta honom gå bananaz med mitt lillfinger. Eftersom nappen inte funkar (han grimaserar massa och blir sedan sur och ledsen, som om man försökte tvinga i honom jord) så är tummen min räddning. Han har ju stirrat ut sina händer under en längre tid men nu har han även börjat suga på den, vilket såklart lett till tumsugandet.

f

Hej tummen, hej då lillfinger (snart förhoppningsvis…)

Igår var vi på redaktionen hela dagen och jag känner mig ärligt talat rätt trött, antar att det finns en anledning till varför man inte jobbar heltid när man har en 3 månaders bebis, men det går bra. Igår fraktades Frans runt bland mina kollegor på förlaget vilket såklart inte gjorde mig något, istället packade jag rekordsnabbt och skrev ner så mycket outfits jag kunde på min korta men barnfria tid. Nu har jag bara lite kvar och det fixar jag på måndag. På tisdag tänkte jag vara hemma och chilla med Frans och packa det vi behöver inför resan. Och idag har jag inte varit på jobbet eftersom Fredriks mormor begravdes. Det var en jättefin ceremoni som vi tyvärr var en kvar sen till. Vi skyllde på Frans, haha, nej det gjorde vi inte. Det var såna jäkla köer ut till Lidingö. Fredriks kusin sa att det tagit henne en och en halv timma att komma fram. Men hon lyckades minsann ändå hinna i tid… tänk att vara en sådan som inte alltid är ute i sista sekunden. Måste vara en rätt skön känsla ändå.

ica

Avslutade med att handla mat. Frans sov stenhårt i två timmar, vaknade och åt en snabbis och sover nu igen.

Nackträning

Igår frågade sköterskan om Frans kunde rulla över från mage till rygg (eller tvärtom, jag vet inte vilket håll man rullar åt när man först lär sig) och jag kände spontant att han är ljusår från den typen av akrobatiska färdigheter. Ska en tre mpnaders bebis kunna såna svåra saker? Det enda Frans kan göra på egen hand är att sparka av sig täcket. Nu ska vi köra seriös nackträning i alla fall för det är tydligen viktigt. Frans kan men han tycker det är jobbigt och får kämpa rejält för att lyfta sitt lilla (men tunga) huvud från marken. En stund går bra men efter ett tag blir han frustrerad och gnyr och sedan sitter han pustar ut hos Fredrik alldeles andfådd.

Imorse var vi ute i Nacka och fixade pass. Det gick snabbt och smidigt. Frans satt i mitt knä och jag satt på en hög pall. Sedan fick vi sätta en vit skärm mellan mig och Frans så att bakgrunden skulle bli vit. Tjejen som tog kortet viftade med någon liten leksak som satt fast på en pinne men Frans var ganska ointresserad. Fredrik vifta då med en ful liten skallra och då hajjade han till och bilden kunde tas. På tisdag får vi hämta det på Bergsgatan här på Kungsholmen. Tisdag. Vi åker till Miami på onsdag. Vi är verkligen ute i god tid… så himla dumt men nu löste det sig lyckligtvis. Senast tisdag var det till och med…

Dagen har Frans och jag tillbringat på SOLO-redaktionen. Frans har sovit och chillat i moderummet medan jag sorterat kläder och satt ihop outfits. Imorgon ska vi dit igen men nu ska vi sova. Jag är såå trött och en tidig morgon väntar. Trevlig men tidig.

f

Morgonträning!

Frans, snart två månader

Något jag tänker på ofta är hur mycket Frans förändrats på sina två månader i livet. Bebisar tenderar väl att göra det antar jag. Jag minns hur jag och Fredrik blev helt till oss när han öppnade sina trötta små ögon (oftast bara ett i taget) ibörjan. ”Åhhh, han tittar!” och ”Titta, han öppnar ögonen jääääättemycket!” Så höll vi på. Nu när Frans ögon är öppna flera timmar om dygnet är det kanske inte lika speciellt längre men jag tänker ofta att han faktiskt har världens finast ögon. Stora och mörka. Nyfikna samtidigt som han känns ganska tom i blicken. Inte alltid så mycket tankegång och så vidare… Han är dock relativt duktig på att fästa blicken och följer oss med ögonen när vi går iväg eller om han hör våra röster när han är hos någon annan. Mest stirrar han dock upp i taket, in i väggen eller helt enkelt ut i tomma intet. Men det är så gulligt oavsett (snacka om att man bli lättimponerad av att vara förälder…)

Frans nacke är ganska stabil och han försöker ofta träna den genom att sträcka på sig när han ligger i famnen. (eller det är nog inget medvetet val att träna men han gör det i alla fall) Han sträcker även ut benen och blir hur lång som helst och kan hålla i en riktigt hårt. Så hårt att fingertopparna vitnar och så jollrar han och ger ifrån sig massa ljud, ibland glada och gulliga, ibland höga och frustrerade. Han ler också en hel del och skrattar till vid väl utvalda tillfällen, tror dock han tycker det är lite svårt för ibland försöker han le men lyckas inte utan öppnar bara munnen på ett skevt sätt. Men när det väl sitter så kommer han bli ett äkta charmtroll. Egentligen är den här perioden så mycket roligare än den där nyfödda då han mest låg och sov och han kändes så ömtålig att man var orolig att man vred armen ur led när man tog på honom. På den tiden var benen som små fågelben, idag är det mer som två falukorvar… men allt har ju sin charm. Jag ville ju inte att han skulle bli större när han vägde 3 300 kilo. Men egentligen är jag väldigt glad att han blev det.

När han är trött som nu på kvällen, går Fredrik runt med honom och sjunger. Ibörjan hänger han bara i famnen och stirrar sig runt omkring. Men tillslut somnar han alltid. Sen vaknar han ofta när vi lägger ner honom men det är en annan sak. Ofta blir han ju ledsen när vi lägger honom för sig själv och om vi lämnar rummet kan han också börja gråta. Skriker gör han dock nästan bara när han är hungrig eller har ont i magen förstås, men då skriker han också rejält. Man har typ några sekunder på sig från att han börjar gråta till han skriker om det är mat han vill ha. Tillslut låter det som att han inte kan andas och då matar jag honom oftast lite även om det inte var såå länge sedan senast. Hehe. Jag står liksom inte ut med det där panikartade skrikandet. När han gråter lite kan jag tycka att det är ganska sött. (Återigen: man är ganska lättimponerad som förälder…) Och egoboosten när han gråter och man tar upp honom och han blir tyst och bara gnyr lite för att återhämta sig ska vi inte tala om. Han gillar som så många andra barn att vara nära och det är ju himla gulligt och mysigt även om man önskar att han vore lite mer självständig ibland.

Jag trodde för övrigt inte jag skulle bli en mamma som hittade på massa sånger och sjöng. Jag hade ju inte tänkt sjunga över huvud taget (för Frans skull…) men nu går man där och sjunger om allt som rimmar på namnet Frans. Någonstans, fanns, dans, krans, trans exempelvis. Fredrik är bäst på att hitta på sånger men jag försöker i alla fall och brukar sjunga ett par rader som går såhär:

”Lille Frans, lille Frans lille söte Fraaaans, du är den, du är den, sötaste som faaaans” (Melodi: Idas sommarvisa)

frans2

Nackträning. Tog massa bilder vid samma tillfälle men eftersom det är konstant rörelse är det svårt att få skarpa bilder med mobilen. Filmade också men vet inte hur jag lägger upp videoklipp.

Nu är det dags att sova. Godnatt!

Tittut!

De senaste dagarna har Frans haft ögonen öppna betydligt mer än i början då han tittade som mest några minuter om dagen (övrig tid sov han) Nu kan han ligga och spana rätt länge och jag tycker han är som allra sötast när han ligger och tittar sig runt omkring, nästan alltid med en lite orolig rynka i pannan. Det bästa som finns är att vakna på morgonen och möta hans blick när han ligger där för sig själv och kollar sig runt omkring. Hörde att nyfödda endast kan se cirka trettio centimeter framför sig så jag brukar gå in nära och säga: ”Hej Frans!” Så han ska känna igen mig. Jag inbillar mig att han kan fixera blicken på mig men jag vet inte, han är ju bara 12 dagar gammal…

Frans

Hej Frans!