Gravidminnen

Den här bilden togs två dagar innan jag gjorde testet. Höll på att renovera vår lägenhet och jag var så sjukt trött efter att ha släpat sten och skräp konstant under en hel helg. Fyra trappor utan hiss. Trodde det berodde på min dåliga kondition men med facit på hand var det nog graviditeten som började märkas. Önskar jag vetat att jag var gravid innan den helgen. Då hade jag garanterat inte behövt hjälpa till att bära. Smutsig blev man också.

ultraljud vecka 12

Första bilden på Frans, här endast 12 veckor gammal.

Nu börjar ju graviditeten lida mot sitt slut och det är med blandande känslor jag säger hej då. Å ena sidan: Shit, vad härligt att det är ”över” så man får fokusera på nästa del, känner nämligen på mig att den kommer bli betydligt mycket mer spännande. Å andra sidan: Vad fan kommer hända nu?  Klarar jag verkligen av så mycket mer spänning? Jag menar Bachlorette har precis dragit igång på allvar, jag har den här gången inte råkat se resultatet på youtube sju veckor innan finalen och sen är det ju julafton och dessutom fyller jag 30 år i februari…spänning overload skulle man ju kunna säga.

Jag har funderat en del på min graviditet, vad jag gillat, inte gillat, sånt jag minns lite extra väl, vad jag kommer sakna och inte. Här får du resultatet:

Vad har varit det allra bästa?

Jag har mått väldigt bra under så gott som hela graviditeten, minus några veckor i början,  jag har ärligt talat inte mycket att gnälla över. Inga förvärkar, inga blödningar, inga missfallssymptom, inga åderbrock, bristningar eller ingen foglossning, inget megadåligt humör eller konstiga hormonrubbningar, ingen värdelös hy, megacravings, eller direkta ryggbesvär inte heller sömnproblem (förutom några enstaka nätter) och inte heller någon gigantisk viktuppgång. Ja, nu sitter jag bara här och skryter.

Frågade Fredrik vad han tyckt varit bäst och han sa: ”Det har varit kul att planera allt man ska köpa och så… Och att du vart hemma med mig så mycket.”

Vad har varit mindre bra?

Gå upp i vikt har aldrig varit något jag ansträngt mig för att göra och även om jag inte svällde upp som en ballong har jag då och då tyckt att det varit jobbigt att bli större. Jag vet att det är av en specifik och väldigt naturlig anledning men det är ändå inte kul när man tycker att alla kläder sitter illa och man känner sig tung och obekväm. I början av graviditeten mådde jag ju illa en hel del. Det började runt vecka 9 och pågick cirka en månad. I andra trimestern gick det över (det verkar höra till vanligheterna) och jag började bli extremt pigg och mådde superbra och har gjort det fram till nu. I början fick jag även sämre hud vilket störde mig rätt rejält och jag var hela tiden beredd (dock inte förberedd) på att få alla jobbiga symtom som fanns. Det var lite stressande men försökte ta det en dag i taget och vad glad för alla dagar som jag mådde bra.

Gravid-vecka 22

Jag i vecka 22.

Vilket är det starkaste gravidminnet?

Förutom den morgonen då jag tog testet och fick beskedet om att jag var gravid så är det nog rutinultraljudet (RUL) som jag minns bäst. Det är det ”stora” ultraljudet och här kan man om bebisen ligger rätt se könet. Rutinultraljudet ägde rum i vecka 20 och jag fick veta att det var en kille och min spontana reaktion var ”Åh, nej!”. Vet inte varför men kände att jag ville dela med mig av det till barnmorskan som sa: Haha, du är så ung, du kommer hinna skaffa massor av barn. Jag tänkte: jo, visst men tror du jag tänker vara gravid och föda barn i resten av mitt liv? Barnmorskan sa: Det är alltid de små pojkarna som bli mammans favorit. Jag svarade: Inte den här lilla pojken. Det var ett skämt. Men Fredrik blev nog orolig över att de skulle ringa socialen.

Frågade Fredrik vilket hans starkaste gravidminne var, han svarade: ”Jag minns allt! Men din min när du fick veta att det en kille på ultraljudet…”

Jag minns också en dag efter kön-ultraljudet när jag låg på soffan och kollade på tv och kände hur bebisen började sparka, betydligt hårdare än tidigare. Jag drog upp tröjan och såg hur magen rörde sig. Man såg liksom att någon var där inne. Väldigt overkligt, lite ”ailien”-aktigt men också supermysigt. Kan fortfarande tycka det är lite konstigt och fascinerande även om det nu händer hela tiden (förutom när mina kompisar vill känna) Nu är det ganska hårda sparkar men jag gillar det ändå på något sätt. Det är väldigt mysigt att han ligger där inne, han har nog inte speciellt kul, lyssnar på mitt hjärta och mina tarmar (måste vara mycket underhållande efter typ sex månader…) och sparkar lite (eller mycket) för att göra sig påmind så att vi inte glömmer bort honom…

gravid vecka 27

Jag i vecka 27.

Vad kommer du att sakna?

Fredrik tror att jag kommer sakna komplimangerna om min kropp allra mest. Att jag är smal (för att vara i nionde månaden, men who cares?) och ser så fräsch ut (återigen, för att vara i nionde månaden). Och det är faktiskt sant. Det är sällan får man så många komplimanger för sitt utseende som när man är gravid. Komplimanger riktade mot mig tar väl slut sekunden efter det att Frans har fötts, så jag får väl passa på att njuta medan jag kan. Men jag ska försöka vara storsint och låta min son få lite uppmärksamhet när dagen kommer. Jag kommer även att sakna att kunna äta typ vad jag vill utan att gå upp i vikt. Jag har ätit betydligt mycket mer godis, kakor, bröd…, ja, allt under graviditeten men det har ju gått till Frans. Han kan vara en riktig megababy. Om det inte vore för att jag är relativt liten hade jag varit sjukt orolig för att få världens största bebis. Nu blir jag mätt när jag äter mycket men under flera månader blev jag aldrig riktigt proppmätt även om jag så åt en hel pizza. Frans stal väl en hel del kan jag tänka mig.
Jag kommer även sakna att Fredrik är så omhändertagande, han är ju alltid snäll och omtänksam men han är det extra mycket nu. Han blir alltid jätteorolig när han frågar om Frans sparkat under dagen och jag säger nej (på skoj) Jag vet: J Ä T T E  E L A K T! Och om jag gnäller lite (för att jag vill ha uppmärksamhet) frågar han direkt vad det är och försöker få mig att lägga mig eller bli på bättre humör. Undantag om han kollar på tv, då märker han ingenting annat. Det kan vara allt från en superspännande film till em trist reklamfilm. Oavsett så sugs han in i bilden och kommunikation blir i princip omöjlig.

Vad kommer du inte att sakna?

Att gå upp och kissa fem nätter av sju. Jag drar ner dimmern på toaletten så att det blir så mörkt som möjligt för att ögonen inte ska hinna ta in något ljus. Sen springer jag tillbaka till sängen. Fredrik tycker det är konstigt att han inte alltid vaknar när jag går upp. Jag menar att det är för att jag smyger så bra. Då skrattar han högt. Jag är inte jättebra på att smyga… Men ofta vill jag faktiskt att han ska vakna och tycka lite synd om mig som måste gå upp mitt i natten för att hans barn trycker på min urinblåsa. Jag kommer heller inte sakna känslan av att någon sparkar mot mina revben så att jag måste sitta rakryggad tills det går över. Om jag ska vara ärlig kommer jag faktiskt inte sakna att vara gravid. Det är inte hemskt på något vis men det är enligt mig någonting man går igenom bara för att få sitt barn sedan. Sorry, men det är faktiskt så jag känner.

Fredrik säger att han inte kommer sakna ovissheten. Att inte veta hur Frans mår och hur allt kommer gå. Och jag håller nog med honom om det. Tror dock att oron för vår del endast har börjat…