Det blir en kille!

För ett tag sedan var vi på ultraljud nummer två. Eller ja, det var ärligt talat ganska längesedan. Är i vecka 34 nu och ultraljudet ägde väl rum i vecka 20 om jag inte minns fel. Känner att jag halkat efter rätt ordentligt här men jag jobbar på det.

Jag var hela tiden varit inställd på att det är en tjej vi skulle få. Hade funderat en hel del på namn och fantiserat om hur det skulle vara att ha en mini-Annika som lekte med dockor, målade i målarböcker, lade pärlplattor, sydde korsstygn och allt det där jag själv gjorde och älskade när jag var liten. Min favoritsyssla var att rita och jag brukade gå upp tidigt, innan de andra, på helgmornarna, sätta på ett kassettband i köket och rita serier och prinsessor.  Så kom vi till Barnmorskan och påbörjade ultraljudet. Jag var säker på att jag inte skulle bli besviken om det blev en kille. Det var ju ändå en bebis. Vem bryr sig egentligen om könet när det kommer till kritan? Jag uppenbarligen. När barnmorskan sa: där är pungen och penisen var min första tanke: Åh, nej… och ren och skär besvikelse strömmade genom kroppen. Det var märkligt för jag trodde inte det skulle spela så stor roll. Jag sa faktiskt till barnmorskan att jag hoppats på en tjej och hennes kommentar var: ”Du är så ung, du kommer hinna få massor av barn”. Jo, det skulle jag säkert hinna men jag planerar inte att vara gravid i resten av livet. Så en kille alltså. Det tog ärligt talat tid att vänja sig och att känna sig lycklig med vetskapen om att det inte blir en dotter den här gången. Det går fortfarande lite upp och ner, ibland känner jag: åh, tänk om det vore en tjej. Jag vet att det kanske är löjligt och jag känner mig otacksam som inte bara är överlycklig över att det överhuvudtaget är ett barn där inne som så vitt jag vet mår bra. Många försöker ju bli med barn utan resultat och de hade aldrig brytt sig om det blev en pojke eller flicka. Nu vet vi dock att det blir en pojk och namnet? Det blir Frans. Frans Viktorsson. (Och något däremellan)

Första ultraljudet

Jag gjorde ett ultraljud i vecka 13. Egentligen brukar man göra det först under vecka 17 eller 18 men eftersom jag valt att göra Kub-testet fick jag göra ett redan nu. Jag visste inte riktigt hur ett ultraljud gick till men jag fick lägga mig på en säng och dra upp tröjan så att magen blottades. Sedan lade sköterskan på någon gel och drog sedan (och tryckte) med någon liten manick över hela magen. I samma sekund som hon gjorde det så syntes min livmoder på en tv-skärm på väggen. Jag hade kvällen innan varit lite orolig för att det skulle vara något fel under ultraljudet och hade googlat fram bild på en ”tom livmoder”. Sköterskan sa dock innan jag han tänka efter ”ja, ni väntar ett barn och inte fler”. Tvillingar! Det hade jag knappt ägnat en tanke men jag blev genast enormt lättad. Att börja med ett barn känns lagom. Två, är lite överkurs. Men en liten bebis låg där och sprattla. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att se sitt barn på den där skärmen. Overkligt, kanske och samtidigt väldigt coolt. Att man kan göra den här typen av tester är ju helt otroligt! Sköterskan pekade ut huvud, ben och alla andra kroppsdelar, könet gick ännu inte att se, och tog sedan mått på bebisens nacke, huvud och kropp. Allt såg bra ut och risken för Downs ansågs vara liten. Som sagt, vad hade man gjort om det var väldigt stor risk? När vi gick därifrån fick vi med oss bilden på bebisen. Inte det bästa fotot kanske men just nu det ända vi har.