Ibland känner man sig inte så gravidglowig

På hemmaplan har Fredrik haft det väldigt lätt de senaste månaderna. I alla fall om man tänker på att han har en gravid flickvän. Om jag påpekat detta för honom? Oh ja, jag vill ju att han ska uppskatta vad han har (ännu mer än vad han redan gör). När andra gravida flickvänner skriker och gormar över småsaker och gråter över allt från jag-vet-inte-vad till jag-vet inte vad har jag endast gråtit lite en enda gång under graviditeten. Och nej, det var inte när jag fick beskedet och inte heller när jag fick veta att det var en pojke och inte en flicka som låg i magen. Det var under Cancergalan som gick på TV för några veckor sedan. Jag hade dock gråtit åt den hur ogravid jag än hade varit. Det värsta han fått uppleva är väl att jag muttrar något om att han inte tar bilder på mig och magen i rätt vinklar (och ljussättning för den delen) eller när han vaknat av att min vad krampat så att han i sömnen fått resa sig upp och strecha ut den. Det är visserligen ett trist sätt att vakna på men värst är det ju ändå för mig.

Häromdagen kände jag mig nere. Jag gör det ibland nu för tiden men det går över snabbt. Jag sitter typ i soffan och känner att allt är tråkigt: TV:n, internet och livet i allmänhet. Jag säger det till Fredrik och han säger något i stil med: Men du ska ju bli mamma! Eller du fyller ju 30 nästa år. Och trots dessa lama försök att pigga upp mig går nedstämdheten över på typ fem minuter. Men häromdagen var det lite annorlunda. Jag kände mig så sjukt irriterad på allt (och inget) utan någon som helst anledning. Pang sa det och sen var jag på dåligt humör. Jag skulle leta upp en någorlunda representativ bild på mig själv men kunde inte hitta en enda där jag inte:

  1. Såg ut som en flodhäst
  2. Var blek som ett spöke

Jag vet att det inte var Fredriks fel (även om han var den som tog bilderna…) men jag tog såklart ut det på honom ändå. Sa att jag inte ville ha fler bilder på mig själv under resterade delen av graviditeten, att jag fick ångest över att se ut som jag gjorde, att jag inte ville ha några minnen av den här tiden i mitt liv och helt enkelt att jag såg ut som en tjock padda och att jag var sjukt ful och blek. Jag vet att han inte gillar när jag säger så om mig själv så jag bredde såklart på lite extra (innerst inne vet jag att jag inte är den tjockaste människan i världen, men just då kände jag mig ändå inte helt nöjd rent kroppsligt, plus att jag var sjukt irriterad). ”Gud, jag är så sjukt ful!” utbrast jag och började radera bilder på kameran. Fredrik såg lite nervös ut och tänkte väl att där försvinner alla bildbevis på den här graviditeten. Jag hade såklart redan sparat in bilderna på datorn så det var ingen fara. Men det visste ju inte han och jag tyckte att det gjorde allt extra dramatiskt när jag satt där och raderade magbild efter magbild samtidigt som jag snackade skit om mitt utseende.

Vi gick och lade oss, jag var fortfarande på dåligt humör. Fredrik fråga om jag kände mig ”obekväm” jag svarade: ”Nää, bara skitful!”. ”Det är ju samma sak” sa han. Sen somnade jag. Morgonen därpå när jag vaknade (betydligt gladare och mycket mer nöjd med mig själv) sa Fredrik: ”Du får inte blogga mer på Storstadsbarn. Det blir för mycket för dig”. Haha. Från och med nu ska jag verkligen försöka tygla mitt ”hemska” gravidhormon-humör för jag vill ju fortsätta med bloggen och är rädd att Fredrik ska gå in och byta lösenord eller ännu värre, stänga ner hela sajten om han tror att det är fara för min hälsa.

annikanorman

Det var bland annat bilderna ovanför som sänkte mitt självförtroende (mycket på grund av min konstiga hand, haha) Idag tycker jag inte att de är fullt lika farliga. Och även om jag hade gjort det hade jag inte vågat påpeka det för Fredrik.

Om jag inte hade varit med barn hade jag aldrig lagt upp en bild på mig själv i stringtrosor. Aldrig! Men nu känner jag inte att det spelar någon större roll. Hoppas ingen tar illa upp på grund av vulgära bilder…