På bättringsvägen, ellerrrr?

Natten till igår var fruktansvärd! Eller inte så mycket för mig som inte kunde hålla mig vaken (Opps!) men för Fredrik och Frans. Frans som inte har någon röst kvar vaknade var femte minut och grät (tyst) Fredrik som var orolig över att hans lilla kille skulle behöva ligga och gråta utan att någon vaknade höll sig helt enkelt vaken heela natten. Jag vaknade typ två gånger men somnade sedan om. Hade jag varit ensam med Frans hade jag såklart inte gjort det…, somnat alltså. Förhoppningsvis!
Eftersom det var tydligt att Frans mådde dåligt, till och med sämre än dagen innan, så gick jag med honom till St Eriks vårdcentral där vi har vår husläkare. Fick vänta i cirka en timme men Frans sov hela tiden och jag drack kaffe och hittade saker jag önskar mig i julklapp i diverse inredningstidningar. Inne hos läkaren fick Frans genomgå en undersökning och det var så hemskt när de stoppade in en träpinne i munnen för att kolla halsen och Frans började blöda massor i munnen, förmodligen gick någon blåsa sönder. Så fruktansvärt. Egentligen ville jag skrika ”neeeej, sluta!” Och helst lämna rummet för att slippa se hur stackars Frans skrek det högsta han kunde (dvs ljudlöst) och tårarna bara sprutade medan blodet rann men det gjorde jag såklart inte. Att den enda trygga punkt Frans har får spykbryt var väl egentligen det enda som kunde vara värre än det han redan gick igenom. Så istället vaggade jag honom fram och tillbaka, pussade på hans huvud och viskade att jag förstod att det var hemskt och jobbigt. Och såklart, gjorde allt för att inte få blod på kläderna.

Läkaren bedömde att Frans var såpass slö och medtagen att hon skickade oss vidare till Astrid Lindgrens barnakut (spännande att testa det stället, hm…) och jag och Frans tog bussen dit. Tyckte ändå det kändes lite skönt att de ansåg att det i alla fall var lite fara för då känns det som man har gjort rätt som sökt vård (kan föreställa mig hur många som åker in konstant för minsta lilla och så känner jag mig ibland) på Astrid Lindgren fick vi vänta sen skickade de oss vidare till närakuten i andra änden av byggnaden, det är dit de skickar barn som inte är speciellt sjuka, akuten är mer på allvar (och jag tror det är där de förvarar de bästa läkarna). På närakuten tyckte de dock att vi skulle gå tillbaka till akuten igen då Frans redan undersökts av en allmänläkare och fått remiss, så tillbaka till akuten och ytterligare väntan. När de var vår tur gjorde de en snabbkoll och Frans fick en rejäl Alvedonkur. Därefter sa de att det skulle ta många, många timmar (då var klockan 12.30) så jag borde gå iväg med Frans. Eftersom vi plåtar omslag till SOLO imorgon var jag tvungen att fixa lite på jobbet och åkte dit. 15.30 ringde de och undra var vi var, jag var då påväg tillbaka. Killen som ringde sa att de skulle skriva ut oss och att vi fick skriva in oss på nytt när vi var på plats. Det kan man ju förstå men sjukt irriterande ändå… Kom till sjukhuset vid fyra och 16.30 blev vi inskrivna. När vi åkte hem? Strax innan 23.00! Jag gillar överlag inte att vänta och att vänta på ett sjukhus är verkligen höjden av tråkigt men det gick bra och allt såg fint ut. Frans har alltså en virusinfektion som borde gå över snart och de rekommenderade starka Alvedon mot smärtan. Frans somnade i undersökningsrummet, i taxin hem och sov sedan i princip hela natten! Så skönt. Idag tar vi det lugnt hemma och Frans sover just nu på soffan. Det är inte helt bra än men jag tror det är på bättringsvägen. Hoppas verkligen det…

Utslag, Höstblåsor och feber

Tyvärr mådde Frans inte alls bättre idag. Han har haft feber och utslagen är nu över heeela kroppen. Tycker så synd om honom! Han har varit lite gnällig men när han ätit, sovit och fått alvedon har han varit på riktigt bra humör. Vi ringde dock tillbaka till akuten pga att utslagen blivit så mycket värre. De sa att det var viktigt att han kissade och åt vilket han gör och har. Vi bestämde ändå för att dra in till akuten en gång till bara för att… De sa ju att det inte var någon fara igår men eftersom det kändes som det blivit värre ville vi dubbelkolla så vi tog treans buss till Karolinska. Besöket gick supersnabbt, läkaren sa att Frans utslag kallas ”Höstblåsor” och är väldigt vanligt, inte alls farligt och brukar gå över av sig självt på några dagar, upp till en vecka. Känns skönt att veta. De skrev dock ut en kräm som vi ska använda i hans knäveck där det blivit ett sår. Typ. Ska åka och hämta ut den nu.

Vi skulle egentligen haft middag hos oss ikväll med några kompisar men det fick skjutas upp. Jättetrist såklart men eftersom jag inte visste om Frans smittade ville jag inte att andra barn skulle komma hem till oss, sen är ju Frans helt klart på sämre humör än annars och det blir liksom inte en så trevlig middag om man hela tiden ska trösta en sjuk bebis. Imorgon skulle jag träffat Johanna och hennes lilla Edvard men det avbokade jag också. Edvard är ju så liten och jag vill inte riskera någonting. På tisdag blir det som vanligt igen om Frans inte skulle visa tecken som tyder på annat. Och det hoppas jag verkligen inte.

Läkaren sa att det är vanligt att bebisar som ammat får utslag av olika karaktär när de fyllt sex månader för då skyddas de inte av modersmjölken på samma sätt… Jag antar att det blir en extra grej när de börjar äta mat vilket Frans ju har gjort. Vi trodde först att han var allergisk mot katrinplommon eller äpple som han smakade på (och älskade!) igår vid frukosten och att utslagen berodde på det.

Ja, den här helgen har ju inte varit toppen (förutom i fredags då jag faktiskt var ute med några kompisar på jobbet och det var supertrevligt!) men det har ändå inte varit så hemskt som jag skulle ha tänkt mig om jag vetat att vi skulle göra två akutbesök på sjukhuset. Det viktigaste är ju att Frans har det så bra som möjligt. Det här med att ens barn är sjuka, även om det bara är så små saker som Höstblåsor är sannerligen inte skoj. Ett nytt inslag i livet som man förmodligen aldrig vänjer sig vid.