På bättringsvägen, ellerrrr?

Natten till igår var fruktansvärd! Eller inte så mycket för mig som inte kunde hålla mig vaken (Opps!) men för Fredrik och Frans. Frans som inte har någon röst kvar vaknade var femte minut och grät (tyst) Fredrik som var orolig över att hans lilla kille skulle behöva ligga och gråta utan att någon vaknade höll sig helt enkelt vaken heela natten. Jag vaknade typ två gånger men somnade sedan om. Hade jag varit ensam med Frans hade jag såklart inte gjort det…, somnat alltså. Förhoppningsvis!
Eftersom det var tydligt att Frans mådde dåligt, till och med sämre än dagen innan, så gick jag med honom till St Eriks vårdcentral där vi har vår husläkare. Fick vänta i cirka en timme men Frans sov hela tiden och jag drack kaffe och hittade saker jag önskar mig i julklapp i diverse inredningstidningar. Inne hos läkaren fick Frans genomgå en undersökning och det var så hemskt när de stoppade in en träpinne i munnen för att kolla halsen och Frans började blöda massor i munnen, förmodligen gick någon blåsa sönder. Så fruktansvärt. Egentligen ville jag skrika ”neeeej, sluta!” Och helst lämna rummet för att slippa se hur stackars Frans skrek det högsta han kunde (dvs ljudlöst) och tårarna bara sprutade medan blodet rann men det gjorde jag såklart inte. Att den enda trygga punkt Frans har får spykbryt var väl egentligen det enda som kunde vara värre än det han redan gick igenom. Så istället vaggade jag honom fram och tillbaka, pussade på hans huvud och viskade att jag förstod att det var hemskt och jobbigt. Och såklart, gjorde allt för att inte få blod på kläderna.

Läkaren bedömde att Frans var såpass slö och medtagen att hon skickade oss vidare till Astrid Lindgrens barnakut (spännande att testa det stället, hm…) och jag och Frans tog bussen dit. Tyckte ändå det kändes lite skönt att de ansåg att det i alla fall var lite fara för då känns det som man har gjort rätt som sökt vård (kan föreställa mig hur många som åker in konstant för minsta lilla och så känner jag mig ibland) på Astrid Lindgren fick vi vänta sen skickade de oss vidare till närakuten i andra änden av byggnaden, det är dit de skickar barn som inte är speciellt sjuka, akuten är mer på allvar (och jag tror det är där de förvarar de bästa läkarna). På närakuten tyckte de dock att vi skulle gå tillbaka till akuten igen då Frans redan undersökts av en allmänläkare och fått remiss, så tillbaka till akuten och ytterligare väntan. När de var vår tur gjorde de en snabbkoll och Frans fick en rejäl Alvedonkur. Därefter sa de att det skulle ta många, många timmar (då var klockan 12.30) så jag borde gå iväg med Frans. Eftersom vi plåtar omslag till SOLO imorgon var jag tvungen att fixa lite på jobbet och åkte dit. 15.30 ringde de och undra var vi var, jag var då påväg tillbaka. Killen som ringde sa att de skulle skriva ut oss och att vi fick skriva in oss på nytt när vi var på plats. Det kan man ju förstå men sjukt irriterande ändå… Kom till sjukhuset vid fyra och 16.30 blev vi inskrivna. När vi åkte hem? Strax innan 23.00! Jag gillar överlag inte att vänta och att vänta på ett sjukhus är verkligen höjden av tråkigt men det gick bra och allt såg fint ut. Frans har alltså en virusinfektion som borde gå över snart och de rekommenderade starka Alvedon mot smärtan. Frans somnade i undersökningsrummet, i taxin hem och sov sedan i princip hela natten! Så skönt. Idag tar vi det lugnt hemma och Frans sover just nu på soffan. Det är inte helt bra än men jag tror det är på bättringsvägen. Hoppas verkligen det…

På barnakuten

Mindre trevlig lördag. Fredrik som har mått dåligt sedan han kom hem från Malta skulle gå till en akutmottagning idag och eftersom Frans hade feber och dessutom fått utslag i ena knävecket och armvecket tog vi en dubbeltid. Mindre mysig far och son aktivitet… På öppna mottagningen i Sabbatsberg på Dalagatan tyckte de att vi skulle åka in till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att kolla närmare på utslagen. Hon pratade om vattkoppor bland annat. Jag har haft vattkoppor två gånger, jag vet att man ”bara kan ha det en gång” men jag har haft det två. Och bältros. Så inte kul. Så vi satte oss i en taxi och åkte till karolinska. Har aldrig varit där innan, det enda sjukhus jag varit på är Danderyd då Frans föddes. Vi fick hjälp snabbt. Läkaren som vi sedan träffade skämtade (?) om att det alltid var tomt i väntrummet när det var ”viktiga matcher”, annars var det fullt på lördagskvällarna sa hon. Om det är sant är det kanske det värsta jag hört, haha. De kollade Frans hals, kollade på ”exemen”, tog tempen och ett blodprov i fingret. gissa om Frans skrek! Han har inte brytt sig speciellt mycket om vaccinationen men nu var sticker typ det värsta ever. Jag gissar ju dock på att det var hans allmäntillstånd: TRÖTT, lite febrig och allmänt känslig som bidrog till den något ”extrema” reaktionen. De ville kolla sänkan och se om det kunde vara streptokocker. Jag är ju som sagt ovan vid sjukhus och sjukdomar överlag. Vet att folk ofta pratar om streptokocker men jag har aldrig fattat vad det är, halsfluss? Vet fortfarande inte. för det fanns inga sådana hos Frans. Förstod i alla fall att det var positivt. Och sänkan var låg och såg helt normal ut. Sänkan vet jag inte riktigt heller vad det är men med resultatet kunde de utesluta allvarligare saker. Så phu! Frans har förmodligen fått något virus och eksem till följd av torr hud. Vi har ju köpt Miniderm som vi smörjer in honom med och nu sa läkaren att vi skulle använda den åtminstone två gånger om dagen.

Fredrik är på Pearl jam ikväll (hade nog helst velat åka hem med oss) och åkte efter besöket på Astrid Lindgren trots att han mår lite sådär och jag skulle åkt hem till min kompis Carro och käkat middag med Emelie, Annika och co. Funderade ett tag på att åka hem till dem trots allt men det kändes inte helt rätt. Frans är ju supertrött och extremt ”känslig” och det bästa är ju att han får vara hemma och ta det lugnt. Vilket han gör nu, sovandes i soffan, han har dock yrat lite. Tycker så synd om honom samtidigt som han är så gullig när han ligger där och muttrar för sig själv. Han är dessutom extra supermysig när han är vaken och vill bara ligga tätt intill och mysa. Det var ju ingen fara med honom så förhoppningsvis mår han bättre när han fått sova ut och vila.

I väntrummet tidigare så satt jag och tänkte på de som alltid är på sjukhus med sina barn för en eller annan anledning. Vilken hemsk stress och press. Fy… Var så orolig att det skulle komma in något barn som var jätteskadat när vi satt där på akuten (precis som när jag var på BB Stockholm och mådde dåligt över att någon med värkar skulle komma in) men de barn som var där verkade må relativt bra. Någon hade visserligen fått sy i pannan, en annan hade armen i någon typ av anordning men sen var det ett gäng som satt där med sina föräldrar och bara väntade. Usch, att jobba på barnsjukhus hade jag ALDRIG klarat av. Är dock extremt glad att det finns de som gör det. De ska verkligen känna att de gör ett otroligt viktigt jobb, vilka vardagshjältar!