”När vi får barn…”

Idag har jag varit på stan, åt lunch med Fredrik och John på Sturebadet och sedan åkte jag ner till jobbet. Det tog för evigt eftersom tvärbanan inte gick och jag fick åka tillbaka till Söder för att ta en överfylld buss ner till Hammarby sjöstad. Folk blir så himla trevlig i kollektivtrafiken när det är något som inte fungerar. Verkligen. Så himla härlig stämning på buss 74 idag!

Kom hem sent, runt 19.30 och Frans sov redan. Men tro inte att jag inte fick chansen att säga god natt för efter cirka en timma vaknade han och var ledsen och somnade inte om på ytterligare en timma. Sååå. Jag hann med rätt många: ”Godnatt, älskling sov nu!”. När han lugnat sig låg han jättelänge på sängen och bara tittade upp i taket, helt tyst och lugnt men utan att somna. Jag undrar verkligen vad han tänkte på…

Till slut somnade han och jag kunde läsa Angelicas blogg som jag inte hunnit läsa sedan igår. de uppdaterar ju typ hela tiden så missar man ett dygn missar man typ Alice första steg, ord, lägenhet… men hittade i alla fall ett inlägg om hur någon eller några störde sig på att Angelica skrev om ”nästa barn” och ”när Alice får syskon” eftersom det inte är någonting man ska ta för givet.

Jag fattar grejen, det är inte bara att skaffa barn och visst kan man ibland reagera på när folk sitter och pratar om det som en självklarhet att skaffa barn om tre år för då passar det liksom in i ens liv. Jag var dock en av de personerna under en ganska lång tid. Men egentligen. Vad gör det? Kan inte mitt gamla jag och de som vill få sitta där och säga: ”när jag får barn…” utan att någon ska ta det personligt? Om det sedan inte går och jag inte kan bli gravid, vem är det som kommer må dåligt? Jo, jag själv! Är det så att de som inte kan få barn inte unnar andra att få barn? Vill gärna inte tro det. Eller varför är det så extremt provocerande när någon säger så? Jag tycker absolut att man ska vara medveten om att det inte alltid blir som man tänkt sig när det kommer till barn och att bilda familj. Mest för att kunna hanterar det själv om något skulle gå fel, men inte för andras skull. Sen kanske jag inte skulle sitta och prata vitt och brett om hur superenkelt jag plötsligt blev på smällen när någon jag känner som jag vet försöker bli gravid sitter bredvid. Men så är det inte riktigt när man bloggar.

Inte säger vi till en liten tjej på förskolan som säger att hon ska ha två barn, en pojke och en flicka när hon blir stor att: ”du, det är inte bara att skaffa barn hur som helst, och vem säger att du kommer träffa en partner att skaffa barn med? det är det inte alla som gör! Och just det! Du får inte välja kön på barn om du tror det, du ska vara glad sålänge bebisen mår bra!”

Jag pratar ofta om diverse planer som om de redan inträffat: ”Vi ska åka utomlands över jul” eller ”När Fredrik kommer hem ska vi äta middag”. Ska man då säga: ”Vi ska åka utomlands över jul förutsatt att inget händer…” eller ”När Fredrik kommer hem ska vi äta middag. Ja, om han nu kommer hem…” alltid utgå från det värsta.

Jag tror att många skulle må bättre av att inte irritera sig på formuleringar som helt ärligt bara är ord. Det är klart att man inte VET att man kommer få barn, eller att man garanterat kommer få ett barn till bara för att det gick lätt en gång. Men ska man alltid behöva säga det på det sättet? Personligen tycker jag att det låter väldigt negativt. Jag tänker ofta ”om vi kan få ett barn till så hoppas jag att det kommer om ett par år” och ibland säger jag det på det sättet också men vissa gånger säger jag kanske ”tänk, när man har två barn, då kommer det nog bli jäkligt jobbigt”. Hur schysst är det då om någon skulle säga: ”om du nu får fler barn, ja…” Jag tror ingen menar något illa när man planerar och drömmer högt, jag tror inte någon ”tar saker för givet” för att medvetet såra en person som inte kan få barn. Jag gör i alla fall inte det. (Och verkligen inte A heller.)

Oj, nu blev det många citationstecken i det här inlägget men ibland krävs det ett gäng.

”Sov så gott” :)

 

Skulle det vara så mycket bättre?

Många på min Facebook har under dagen delat den här artikeln. Jag tycker självklart att det är fullständigt vidrigt och sjukt att en 14-årig flicka blir våldtagen men jag kan ändå inte ställa mig i klacken som hejar på, och tycker att pappan gjorde ”helt rätt”. Jag förstår att man blir helt galen när en sådan här sak händer, eller ja, jag kan inte föreställa mig exakt såklart, men jag fattar att man antagligen skulle vilja mörda någon. Jag tänker dock på dottern. Inte nog med att hon blivit våldtagen, hennes pappa blir dessutom mördare och åker in i fängelset. Jag känner ju inte henne alls och kanske inte alls har rätt att uttala mig angående hennes känslor men tror ni inte att hon kommer känna att det är ”hennes fel” och att hon får leva med skulden i resten av sitt liv, ovanpå allt annat. Det är såklart inte hennes fel på något sätt men om barn kan känna att deras föräldrar skiljer sig på grund av dem eller att det är deras fel att föräldrar bråkar så borde väl en sån här sak kunna framkalla skuldkänslor? Så nu har det inte bara inträffat en traumatisk händelse i hennes liv och istället för att få stöd och kärlek som kanske var det som hon egentligen behövde så har hon inte längre en närvarande pappa och kommer inte ha det på många år framöver. Jag vill verkligen inte försvara våldtäktsmän. VERKLIGEN INTE, men om alla som skulle ta lagen i egna händer, hur skulle det se ut då? Jag vet inte… hela grejen är bara så otroligt tragisk. Stackars, stackars tjej.

 

Ska ni skaffa syskon snart?

(När jag ser den här bilden vill jag ha minst tre barn till för det måste ju betyda tre gånger så mycket kladd? Älskar kladd.)

Läste precis en av årets bästa Facebookstatusar. Beatrice som jobbar på tidningen Shapeup skrev att hon var trött på att folk hela tiden frågade om hon var gravid. Bara för att hon gift sig, köpt lägenhet, har bra jobb och är kvinna (!?) tycker folk att de har rätt att fråga när det är dags för barn. Hon skrev så roligt och klockrent. Att hon gifte sig för att hon älskar sin kille, inte för att få Guds tillåtelse att föröka sig! HAHA! Att man inte kan dricka alkoholfritt utan att folk undrar, att folk inte förstår att man trots att man är ”stadgad” kanske gillar friheten som enbart är möjlig när man inte har barn. För att säga att man kan leva EXAKT som man gjorde innan man fick barn är en ren lögn. Och som jag sagt innan, lyckas man med det är man nog inte toppkandidat till ”Årets mamma”…- för det strävar vi ju alla efter, visst? hehe…

Såhär är det. Alla vill inte ha barn. Kanske supersvårt för somliga att förstå men lika svårt är det kanske för de personerna att greppa att andra kan vilja ha barn. Alla är ju som bekant olika. Sen finns det ett annat problem och det är att alla inte kan få barn.

Men det spelar egentligen ingen roll, eller jo, det är något man kan ha i bakhuvudet innan man frågar en person man knappt känner när hon ska bli på smällen, att det kan vara en öm punkt. Det jag tycker är problemet är att folk tar sig friheten att fråga. Varför är det viktigt? Varför vill man såå gärna veta vad personen man kallpratar med planerar när det kommer till förökning? Jag kan ibland tänka för mig själv: ”undrar om hon vill ha barn” eller ”undrar om de försöker få barn” men jag skulle ALDRIG fråga. Mina nära vänner hade jag såklart kunnat fråga men personer som jag inte känner skulle jag inte ens fråga i ”all välmening”. Det är privat! Skulle du fråga en person du knappt känner ”hur ofta har ni sex?” Nej, eller hur! Tänk om personen i fråga verkligen försöker att bli gravid och ständigt måste skämta bort varför hon inte är gravid efter två veckor som gift. Jag kan tänka mig att om man helt enkelt inte vill ha barn är det enklare, visst kan man säkert bli skittrött på frågan men då hade i alla fall jag personligen njutit av att svara: jag vill inte ha barn! och se personens reaktion. För att säga att man inte vill ha barn är ju i princip tabu. Många anser ju att barn är meningen med livet. Jag har alltid velat ha barn (dock också alltid varit väldigt medveten om att det inte bara är att ”skaffa” när tiden är inne) men jag kan inte säga att mitt liv varit meningslöst om det inte blivit barn!

Vissa är ju väldigt öppna med att de vill ha barn, att de försöker osv, fine! Men då får de också ta konsekvenserna av att folk undrar hur det går. Men är man inte öppen göra-barn-processen så kanske det beror på att man inte vill dela med sig till allt och alla om sitt sexliv, för det är ju lite det som det handlar om. Och det faktum att det för många är en stor sorg att inte bli gravid och TYVÄRR även en skam för många som inte blir med barn direkt.

Jag hann knappt få frågan om Fredrik och jag skulle skaffa barn (några enstaka gånger kanske), ingen trodde väl att omogna (unga, coola, hehe) Annika som älskade att festa, shoppa, resa, jobba, tappa bort saker och missa flyg ville ha en unge att ta hand om? Ovanpå allt jobb hon hade med sig själv, liksom. Och så var det ju till viss del också.  Innan jag blev gravid (och några veckor efter också…)

Det är dock inte bara barn det handlar om även om jag tror att just kids är det som kanske är mest ”känsligt” men frågor som ”när ska ni flytta ihop”, ”när ska ni förlova er”, ”när ska ni gifta er” och så vidare är såklart också frågor som kan vara otroligt laddade. Eller den här, om man är singel: ”när ska du träffa någon då?”. Ja, är det ett specifikt klockslag du vill ha eller kanske mer vilken månad på året?

Alltså som om folk inte vore tillräckligt pressade över allt och inget i dagens samhälle. Det är inte bara att ”träffa” någon för alla kanske inte bara tar första bästa kille eller tjej och nöjer sig och även om DE gör det kanske inte den de träffar känner på samma sätt. Kanske vill man hitta någon man känner att man verkligen vill vara med och som gärna vill vara med än själv också. Precis som det inte bara är att träffa någon är det inte att bara ”skaffa” barn, och att få det att låta så enkelt och okomplicerat är ett hån mot alla de som kämpar och gör allt för att få ett barn (eller hitta kärleken…). Att skaffa barn är en stor grej, det är ett livsprojekt och om man velar över vad man ska plugga, jobba med eller till och med om man ska köpa den där lägenheten eller inte så kanske man kan tänka sig att det borde finnas lite mer eftertanke bakom en livs levande varelse utan möjlighet till omutbildning, jobbyte eller säljmöjlighet (hehe, säger jag som ”råkade” bli gravid, men vad ska jag göra åt saken liksom, jag säger inte att mitt sätt är det rätta!)

Det är väl över 50% av alla äktenskap som slutar i skilsmässa och ibland kan jag fundera lite på att om man verkligen tog sig tid att känna efter och fundera på om det här är personen man verkligen ska bilda familj med så kanske inte statistiken varit fullt lika dyster? Tyvärr tror jag ofta att man ”nöjer” sig av bekvämlighet, det är jobbigt att göra slut och börja om… Alla gemensamma vänner… våra familjer…. vad skulle alla säga? Vi är för gamla (30 år) för att göra slut och börja om, vi kanske ska skaffa barn istället, det kanske stärker förhållandet? Samhället säger ju att man ska träffa en partner, gifta sig, skaffa barn. Nu är jag ju på så god väg till ”drömlivet”, jag fortsätter, det blir nog bra. Osv.

Som vanligt kommer jag bort från kärnämnet som var att folk tycker sig ha rätten att fråga när det är dags för barn. Jag har sedan jag fick Frans fått frågan om när det kommer syskon cirka 1000 gånger. Och jag är inte ensam.  Jag kan väl inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket och jag har själv frågat vänner om de skulle vilja ha fler barn. Men det är just när folk man inte känner frågar som det blir konstigt. Jag hoppas att jag kommer få ett barn till någon gång i framtiden men det är inget jag vill just nu och nu talar jag bara för mig själv men jag kände inte att jag ville åka hem från BB en dag tidigare för att kunna påbörja ”projekt syskon”. Och då gjorde jag ändå kejsarsnitt. Hehe.

Jag älskar att Bea skrev den där statusen. Jag tror människor mår bra av att ägna lite mer tid åt sig själva istället för att oroa sig över andra. Om det inte gäller utsatta människor i fattiga länder förstås, då är det helt okej.