Bröstmjölk i näsan

Det är konstigt hur bröstmjölk kan vara så bra mot i princip allt. Såriga bröstvårtor, babyhälar, torra händer och så vidare. Igår använde jag denna mirakulösa dryck i Frans näsa. Han var supertäppt och skrek som jag vet inte vad. Han var så himla ledsen och trots att jag känner mig ganska lugn och inte alls så orolig över saker som jag trott att jag skulle göra så känner man sig ju rejält hjälplös efter så lite som tio minuters gallskrik. Fredrik bestämde sig för att ta en taxi till apoteket på Scheelegatan som har öppet dygnet runt för att köpa näsdroppar och drog någon gång efter 22.00. Jag googlade och såg då att någon på familjeliv.se (where wlse?) hade sprutat in bröstmjölk i näsan på sin bebis. Eftersom vi ”lånade” med oss en sån där liten plastspruta från sjukhuset tryckte jag helt enkelt ut bröstmjöl i en äggkopp, sög upp den i sprutan och sprutade in den i Frans pyttelilla näsa. Det kom liiite för mycket och först skrek han ännu mer. Sen började han snora men efter cirka fem minuter var det så mycket bättre! Satt med honom i soffan medan hans täppthet sakta men säkert försvann. En liten stund senare började han suga på sin hand och då visste jag att allt var lugnt och matade honom. Slutet gott allting gott. Mindre gott för stackars Fredrik som inte fått tag i någon taxi och sprungit allt han kunde till apoteket och tillbaka. Härligt med en uppfriskande kvällstur där motivationen ligger i att ens son inte kan andas.

Idag var vi på BVC här på Kungsholmen. De gjorde hembesök igår (ville väl kolla hur det såg ut i miljön där bebisen ) och när de vägde honom hade han inte gått upp någonting sedan vi vägde honom senast och han hade gått ner 200 gram. Lite konstigt tyckte vi och även barnmorskan. Jag menar, Frans äter som en galning. Hela tiden. och när han inte äter sover han. Ingen aktivitet i babygymmet direkt. Så barnmorskan tyckte helt enkelt att vi kunde komma förbi och mäta honom på en riktig våg. Igår lade hon honom i något skynke som hon hissade upp honom i med hjälp av någon lite handvåg. Idag låg vikten på 3 315 gram. och han vägde ju som sagt 3 521 när han föddes för 10 dagar sedan. Aja, han är pigg i alla fall och har sjukt starka ben. Känner av dem när han ammar liggandes och passar på att sparka mot mitt sår på magen. Nu ska vi tillbaka till BVC nästa fredag och tills dess är det till att äta var tredje timma som gäller. Vilket han i princip har gjort sedan dagen han föddes.

 

Lill-Frans

Nu är Frans en vecka och två dagar. Det har verkligen gått fort samtidigt som det känns som det var evigheter sedan sen vi lämnade sjukhuset (idag var det ju exakt en vecka sedan). De senaste dagarna har vi inte gjort så mycket, promenerat en hel del (jag har ammat offentligt på ett café) och haft två besök men inga tidskrävande saker egentligen. Trots det har jag verkligen inte hunnit sitta ner och blogga i princip någonting. Frans äter typ hela tiden. Inatt har jag varit uppe kanske fyra timmar och matat konstant! En sak som Frans gör är att han inte alltid grabbar tag i bröstet och börjar äta. Han dunkar huvudet i mig flera gånger (som en liten hackspätt) och skakar på huvudet fram och tillbaka som en arg liten hund, ibland morrar han också. Jag undrar om han ser det lite som en sport och att han vill ”jobba” lite för maten och inte bara börja äta utan en klassisk jakt. Ibörjan tyckte jag att det var hysteriskt roligt för att inte tala om sött när han ivrigt försökte hitta bröstvårtan och efter en stunds frustration började suga på sin hand istället. Inatt tyckte jag inte att det var roligt. Och inte heller speciellt sött. Jag tyckte han var jobbig och fånade sig vilket jag såklart vet är dumt. Han vet inte bättre, han gör det inte för att jävlas. Men vid 04.00 kändes det så. Jag dumpade av honom på Fredrik som skulle upp klockan 07.00 för att han hade en presentation idag och tänkte att det var rätt åt Frans att han inte fick mer mat när han inte åt ordentligt. Jag vet, också dumt. Tillslut började Frans gråta och då kunde jag inte vara sur längre och testade att mata ytterligare en gång. fungerade det. En tanke som slår mig flera gånger om dagen är hur tufft det skulle varit om jag hade varit ensamstående mamma. Nu hinner jag duscha, gå på toaletten, städa och så vidare eftersom Fredrik är här och tar hand om Frans, lagar middag, fixar frukost, handlar och så vidare men jag kan bara föreställa mig kaoset om jag skulle göra allt på egen hand. Jag tänker att jag är en person som klarar mycket och inte gnäller men jag vet att jag hade haft det sjukt tufft om jag skulle varit ensam (eller haft en pojkvän som inte tog något eget ansvar. Det hade egentligen varit värre.)

Idag har jag och Frans varit ensamma hemma hela förmiddagen och jag kunde äta frukost först klockan 12. Det var inte kaotiskt eller skrikigt men det var något att göra hela tiden. Och som pricken över i kissade och bajsade han på skötbordet! Nu sover han äntligen. Jag uppskattar lugn och ro på ett sätt jag aldrig gjort innan. Det är faktiskt sant.

Angelica-frans

Angelica och en nybadad Frans.

PKU-test, gulsot och vägning

Igår var vi tillbaka på BB Stockholm för att väga Frans och göra det så kallade PKU-testet. Vad det senare är vet jag inte riktigt om jag ska vara ärlig. Och läkaren som gjorde testat kunde faktiskt inte heller svara. Lite märkligt. Det har att göra med ämnesomsättningsrelaterade sjukdomar och enligt informationslappen kan proverna komma att användas i etiskt godkända tester i framtiden. Vad nu det innebär? Jag skulle gissa på att BB Stockholm får någon ekonomisk ersättning för att göra de här testerna men som förälder har man rätt att tacka nej. Dock måste man skicka in en speciell nej-talong och jag vet inte, jag personligen kände inte att det var någon stor grej egentligen. Blev dock lite nervös när själva tetstet skulle göras. Förr i tiden stack de i hälen (aj!) och tryckte ut blod för att göra blodavtryck på fyra uppmärkta cirklar på ett papper, det krävdes alltså inte bara en droppe utan lite mer. Jag trodde att de numera tog i handen men nu sa läkaren att hon skulle hitta ett blodkärl i huvudet och ta provet därifrån. Jag är inte rädd för nålar när det handlar om mig själv men att sticka in en nål i Frans minihuvud och tappa upp en tesked blod kändes inte så kul. Lyckligtvis hittade hon inget kärl som var tillräckligt synligt så det blev handen. För att bedöva (vilseleda) Frans sprutade hon in sockervatten i munnen på honom och jag höll hans händer och lät honom suga på mitt lillfinger tills allt var klart. Han grät inte utan låg bara där helt tyst. Så duktigt! Hade han vart äldre och brytt sig hade han fått både leksak och glass!

De testade även för gulsot för typ tredje gången. Värdet var upp på 230 så det hade ökat men det är tydligen vid 250 som det anses ”allvarligt”. Jag vet inte vad det är för värden hit och dit som gäller men jag är glad att det var okej. Men som sagt, det hade ökat så läkaren rekommenderade dagsljus. Man bara jaha: ska vi åka till Thailand då eller? Här finns det ju knappt något värt att kalla dagsljus för tillfället. Fredrik hänger dock en del vid fönstret för säkerhetsskull.

Slutligen blev det en vägning och Frans har gått ner cirka 200 gram sedan födseln. Det beror på att han levt på råmjölk i några dagar, nu när den riktiga mjölken är här har han antagligen börjat gå upp. Läkaren sa att nästan alla bebisar gå ner i början men så länge de inte förlorar mer än 10% av sin kroppsvikt är det ingen fara. Jag har en kompis vars bebis gick ner 15 %. Han fick inte i sig mjölken, stackarn…

Och apropå förlossningsberättelsen: Den är påväg! Men varje gång jag ska skriva är det någon som skriker, börjar suga på sin hand för att demonstrera att han är hungrig eller så låter det som ett mindre fyverkeri och en blöja måste kastas och en ny sättas på… hann ju visserligen skriva det här inlägget men det andra är på g!

 

Nu är han här!

Och vet ni, han är mycket sötare än jag en vågat hoppats på. Och då hade jag ändå höga förhoppningar. Hehe, Fredrik sa faktiskt att jag inte fick bli besviken om han såg ut som en liten groda eftersom många barn ser lite lustiga ut när de precis är nyfödda ”och om du tycker han ser konstig ut får du inte göra några konstiga miner inför läkarna” sa han åt mig innan operationen. (Vad tror han om mig egentligen?) Nu var Frans dock inte lik en groda, mer en liten apa. Han har så mycket hår! Håret på huvudet går typ ihop med ögonbrynen och han är luden på både armar och axlar. Haha. Det är så kallat lanugohår och det borde försvinna efter ett tag. Gör det inte det så bryr jag mig inte. Han är fin ändå (och man kan ju alltid vaxa…)

Jag ska skriva en utförlig förlossningsberättelse snart men jag kan säga såhär: Det var en väldigt spännande och ganska konstig upplevelse. Och om jag  får fler barn vill jag att det ska gå precis som det gjorde den här gången. Men då vill jag ha en tjej. Hehe.

Vi är kvar på BB Stockholm, imorgon får vi åka hem efter att Frans blivit undersökt av en barnläkare. Här på patienthotellet gör vi inte så jättemycket. Ammar (än så länge fungerar det jättebra men det är bara råmjölk och den riktiga mjölken kommer om ett par dagar, hoppas dock det kommer fortsätta gå smidigt), planerar att se filmer som vi aldrig hinner påbörja för att någon är hungrig eller behöver byta blöja, äter skolmatsalsmat som vi får hämta i boxar i köket, går runt i mjukiskläder och myser på vårt rum med världens sötaste lilla kille. Livet kunde helt klart vara sämre.

Fredrik Frans

Fredrik och Frans sover frukost.