Mammaledig, inte bara mysigt

Jag var helt mammaledig från att Frans föddes och i alla fall fram till nyår. Nu har jag börjat jobba en del, visserligen hemifrån. Det märks dock att jag varit borta för jag hade tydligen noll koll på vilka jobb jag redan lämnat in. Igår satt jag och gjorde ett tre-sidigt plockjobb till SOLO Mode, mer eller mindre från grunden och idag fick jag veta att det minsann redan var inlämnat, korrat och layoutat. Klart med andra ord. Bytte även ut massa klänningar i ett annat större jobb och det jobbet var också färdigt! SÅ typiskt, jag är nämligen rätt säker på att det jag gjorde igår var bättre än det jag lämnade in innan jag gick på min lilla mammaledighet…

Apropå mammaledighet så tycker jag att det varit skönt att bara vara hemma en månad och chilla. Inte behöva tänka så mycket utan bara ta dagen som den kommer utan några måsten, men när jag väl började jobba insåg jag att det var väldigt kul och att jag längtat tillbaka. Att vara hemma i ett år eller ens 9 månader utan att göra något förutom att ta hand om en bebis, laga mat och städa lägenheten är inget för mig. Jag hade tyckt att det var tråkigt och hade nog ärligt talat känt mig rätt rätt deppig som person. Kan redan nu känna mig rätt ensam och typ klättra på väggarna om jag inte aktiverar mig på två dagar. Och nu talar jag för mig själv! Vet att det finns massor av mammor som älskar att vara mammalediga och ägna all sin tid till sitt nyfödda barn. Absolut inget konstigt med det! Tror bara man är olika. Vissa vill vara hemma för alltid, andra kan inte hålla sig bort från jobb och vill börja så snart som möjligt. Något som inte betyder att man är en bättre eller mer hängiven mamma. Jag hade inte velat jobba heltid och lämna bort Frans i dagsläget men att sitta hemma och jobba eller åka in några timmar till redaktionen gör att jag upplever dagarna som mer produktiva och jag känner mig ärligt talat ganska duktig också. Alltid skönt, haha.

Min kompis Hannah som ska få en liten pojke eller flicka (de är sådana som klarar av att hålla sig och inte ta reda på könet i vecka 20) i mars har skrivit ett inlägg på sin blogg om just mammaledighet. Att hon tycker det hela känns jobbigt och framför allt att det är jobbigt att känna att det är jobbigt. För som nybliven mamma ska man väl egentligen bara vilja vara hemma och mysa med sin lilla bebis och inte alls sakna det liv man hade innan. För visst blir man automatiskt en helt annan person när man fått barn? En som uppskattar att sitta i mjukiskläder i soffan, googla färg och konsistens på bajs, ägna timmar åt att analysera skrik (hungrig? trött? ont i magen?), amma och berätta för alla hur livet plötsligt fått en mening sedan man blev mamma. Eller?

Jag förstår verkligen vad Hannah menar och tycker verkligen inte att hon ska känna någon som helst skuld över att hon inte ser fram emot att lämna ett jobb hon älskar för en vardag hon inte vet någonting om i dagsläget. Hannah är en av världens snällaste och jag tror hon kommer älska att vara hemma med sitt barn när tiden väl kommer men om hon längtar efter att jobba så tycker jag inte att det är något hon ska behöva må dåligt över. Återigen, jag önskar att alla kunde få göra som de ville utan att behöva känna skuld eller att man är en sämre mamma än alla de som frekvent talar om mammaledighetens rosa skimmer.

De vanligaste bebisfrågorna:

Vill du ha fler barn?

Konstigt nog är det här en av de absolut vanligaste frågorna. Knappt har man kommit hem från sjukhuset innan folk undrar när bebis nummer 2 kommer. Haha. Just precis idag känner jag inte någon längtan efter ett barn till men jag vill på sikt gärna ha ett syskon till Frans. Gärna en tjej om man får önska för det hade vart så kul att ha en av varje. Men nu när Frans är här är jag inte alls lika negativ till pojkar som jag var innan vi fick honom. Får vi en son till som är som honom så hade det varit helt fantastiskt! Men ja, helst vill jag vänta två, tre år. Då får man bara hoppas att det går bra att bli gravid och allt sånt där som jag inte hann oroa mig över den här gången innan jag plötsligt var med barn.

Sover han på nätterna?

Ja, men aldrig hela nätterna. Han brukar vakna ganska exakt var tredje timma och vilja ha mat, då passar vi även på att byta blöja (som, han hatar när han är trött). När han vaknar börjar han med att gnälla, sen börjar han skrika om jag tar för lång tid på mig att sätta mig upp och blir sedan knäpptyst när han får bröstet. Från noll till hundra. En bra natt vaknar han bara två gånger och sover sedan som en lite stock mellan amningarna. En dålig natt tar det först lång tid innan han somnar, sen är han vaken i drygt två timmar i samband med varje amning och vill inte somna. Gnäller, gråter eller skriker och Fredrik får gå runt med honom. När man tror att han är trött och lugn och försöker lägga honom i babynestet blir han ledsen. Igen.

Fungerar amningen?

Nu fungerar det superbra! Eller den fungerade från början men då gillade jag det inte. På sjukhuset fick jag ju börja amma på direkten och Frans tog bröstet som man säger. Först kom ju bara råmjölk men jag fortsatte att amma och två dagar efter förlossningen rann den riktiga mjölken till då blev brösten gigantiska (för mig som vanligtvis har små bröst var det STOR skillnad) och de blev ömma. Jag ammade och fick ont i bröstvårtorna. Fick typ sår första dagarna. Hade dock bröstvårteskydd och även sån där kräm (som för övrigt bara var kladdig och onödig, vanlig bröstmjölk fungerade bäst) så det gick bra ändå. Det var mest obehagligt men inte speciellt smärtsamt. När Frans var trött hade han ibland svårt att äta och tappa ofta bröstet och ”studsade” mot bröstet utan att suga. Kändes som han lekte vilket är väldigt gulligt ibland och väldigt irriterande ibland (när man är sjukt trött till exempel) Men nu fungerar amningen utmärkt och jag har inte problem att amma på stan och så vidare.

Hur känns det att vara mamma?

Helt ärligt så känns det väldigt naturligt. När man tänker på det så är det ju sjukt att jag är mamma och har en liten son men det har gått bra och jag känner verkligen att Frans är min.

Har ni kommit in i det nu?

Ja, det har vi och det känns som vi gjorde det tidigt. Fredrik är typ född till pappa. Jag visste att han skulle vara världens bästa och det är han. Utan honom hade det inte gått! Å andra sidan hade Frans inte funnits om det inte vore för honom. Fredrik är den som går upp och dansar samba med Frans när han har ont i magen (Frans alltså), hittar på låtar som rimmar och som pratar och jollrar med honom mitt i natten trots att han typ blundar samtidigt för han är så trött. Fredrik är dock betydligt mer orolig än jag och rättar till mössan när den sitter snett medan jag tänker: om det stör honom säger han väl till… Något som jag tror vi är bra på är att hjälpa varandra. Fredrik skulle aldrig sova igenom en hel natt för att han skulle ha möte dagen därpå och låta mig ta allt: amning, magknip, blöjbyte. Han gör minst lika mycket som jag och det där jag läste om att man efter att barnet var fött skulle störa sig på sin partner för att han/hon inte drog sitt strå till stacken är inget jag behövt uppleva. Hade det varit så hade jag nog mått sjukt dåligt över situationen och känt mig jäkligt ensam (för att inte tala om: besviken)

Vad ska ha heta mer än Frans?

Frans Leo Viktorsson. Alla papper är inskickade. Tror vi ska ha en namnceremoni i vår och skippar nog dop.

Hur kom ni på namnet Frans?

Jag var ju inställd på att vi skulle få en tjej och då skojade vi om att hon skulle heta Fran efter ”Nannyn”. Fr från Fredrik och An från mig. Sen när vi fick veta att det skulle bli en kille sa jag: ja då får han väl heta Frans istället. Och så blev det. Frans gillar jag verkligen. Fran skulle såklart aldrig ha gått igenom, haha.

Vad gör du på dagarna?

Vaknar runt 8.00 när Fredrik går upp. Ammar i sängen och går upp strax innan 10.00 försöker göra frukost och fixa lite i lägenheten innan Frans vaknar till vilket han alltid gör. Han vill då ofta ha mer mat. Försöker underhålla honom så gott det går, sen ger jag med mig och ammar framför tv:n. Sen somnar han och jag jobbar, surfar runt eller går ut och går. Sedan chillar vi hela eftermiddagen tills Fredrik kommer vid 18.30, då lagar ofta han middag, vi käkar i soffan, ibland i omgångar om frans är ledsen eller bara inte vill ligga för sig själv och sen hänger vi kvar framför tv:n. Ibland lägger vi oss tidigt men ofta blir det ganska sent. Jag ammar innan vi somnar, ofta i flera omgångar så att Frans blir riktigt trött. Ibland fungerar det och han somnar, ibland fungerar det inte alls och Fredrik går upp skumpar runt med honom tills han blir trött och sen somnar han på Fredriks bröst. Och ibland på mitt om han precis ätit innan, såå mysigt! Han gillar inte att sova ensam men vi ska ändra på det. På något sätt. Någon gång. Snart.

Hjälps ni åt mycket eller får du göra allt?

Som sagt, vi hjälps åt extremt mycket. Med allt. Nu jobbar ju Fredrik så då gör jag det mesta på dagarna men om jag hade velat gå iväg på kvällen hade det inte varit ett problem och Fredrik skulle aldrig säga att jag måste skynda mig hem om jag ska ut en kväll eller liknande. Eller att han ska få en egen utekväll eftersom jag fått en. Så länge det finns mat till Frans så är det ju inga problem om vi båda inte är hemma en kväll.

 

Grattis Frans!

Idag fyller den här trötta lilla killen en månad.  Tiden har gått extremt fort samtidigt som det känns som evigheter sedan jag var på BB Stockholm och fick magen uppskuren på operationsbordet.

Tänk att jag inte sovit en hel natt eller ens mer än fyra timmar i sträck på en månad. Jag borde ju vara dödstrött, men det är jag inte. På natten när jag vaknar av att Frans gråter eller gnäller brevdid mig i babynest kan jag känna att jag hellre vill dö än sätta mig upp och amma men när den där första nyvakenheten lagt sig känns det helt okej.

Inatt vakna han bara två korta stunder för amning. En gång vid 03.00 och en gång vid 06.30. Vi gick och lade oss cirka 22.30 efter ett bad då Frans faktiskt inte gallskrek som om vi försökte koka honom i baljan. Han kissade dock rakt upp i luften när Fredrik försökte peta bort handduksludd från den lilla snoppen. Men det var ju inte så konstigt. Hoppas den här trenden håller i sig, som en ett månaders present (till mig och Fredrik). Tackarr!

Är man hungrig så är man

Frans kinder växer verkligen i rekordfart. Tog den här bilden precis. Lite suddig jag vet, men jag orkade inte gå upp och tända lampan och vill inte fota med blixt, det ljuset kan ju göra vem som helst blind… men han var så söt när han låg där och tittade. Ibland spärrar han upp ögonen och skelar. Det tycker jag dock inte är lika gulligt…

Efter att ha suttit hemma i många, många timmar (jag jobbade, Frans sov och åt tre gånger) tog jag på Frans overallen och rullade vagnen mot Söder. Mötte upp Fredrik och käkade middag och åkte sedan hem ensam då Fredrik skulle köpa en grej till sitt nya kontor. Eftersom jag gått hela vägen in tänkte jag ta bussen hem. Frans var lite gnällig under middagen (gissar på gaser…) men sov så jag kände ingen stress trots att han inte ätit på några timmar. Halvvägs hem bestämde sig dock Lill-fransen för att vakna och i samma veva kom han dessutom på att han var hungrig. Sjukt hungrig. Eftersom han inte kan säga: ”Mamma, jag skulle vilja ha något att äta” gjorde han det enda han kunde för att få min uppmärksamhet: skrek. Han gallskrek och jag kände hur hela bussen suckade och tänkte: kan hon inte få tyst på sin unge (för det är ju precis så som jag själv tänker när andras barn gallskriker i kollektivtrafiken) Jag försökte med napp och ”älskling du skaaa få mat snaaart! Såja, vi är snaaart hemma…” och slutligen lillfingret i munnen. Det fungerade (en stund) som vanligt men när Frans insåg att det inte skulle komma någon mjölk från fingret kände han sig lurad och skrek ännu högre. Det slutade med att jag hoppade av tre hållplatser för tidigt och sprang hem (det hade gått mycket snabbare att åka vidare med bussen, ja…) Eller sprang och sprang förresten. Jag joggade tills jag kände att det stack till i ärret efter snittet. Har knappt känt av det men ja, tanken är ju att jag inte ska motionera på ytterligare två månader. Så jag slutade jogga och gick i rask takt tills smärtan försvann och ökade då igen. Frans skrek hela vägen in i lägenheten, medan jag tvättade händerna och tog fram Miniform-dropparna. När han äntligen fick bröstet blev han knäpptyst (förutom den tunga andningen från allt skrikande) och sög panikartat som om det hela gick på tid och han hade tio sekunder på sig att mätta sig så gott det gick. Stackarn. Nu har han legat i mitt knä hur länge som helst, lugn och belåten och tittat sig runt omkring. Känns konstigt att det är samma lilla person som nyligen skrek lungorna ur sig längs Hantverkargatan. Jag gillar honom som bäst när han är såhär, utan tvekan.

Känner för övrigt att det värker i ärret (eller ja, där snittet lades) så jag ska nog försöka att inte springa mer på ett tag.

4 veckor idag!

Frans med SOLO:s AD Lovisa.

Idag fyller Frans 4 veckor, hurra! Den största skillnaden från när han föddes är att han tittar så mycket mer nu och följer efter med blicken. Ibörjan låg han ju mest och småkisade (om han ens var vaken…) Nu känns det som han är med mer och är nyfiken på vad som händer runt omkring.

Angående koliken så hoppas jag innerligt att det bara var en engångsgrej häromnatten. Inatt sov Frans nämligen så himla bra! (Lättnaden går knappt att beskriva, haha) Han låg på min mage hela natten och det var först vi 06.00 som jag lade honom bredvid mig i sängen. Jag sov dock inte speciellt bra. Det var lugnt och skönt men jag kunde bara inte somna. Tror att jag var nervös för att Frans skulle börja skrika så fort jag somnat. Fredrik sov också dåligt. Vi gick och lade oss redan klockan 20.00 men det slutade med att vi började surfa runt bland resor och innan kvällen var slut hade vi bokat en resa till Nice. Vi ville egentligen till Dubai i februari då jag fyller 30 (!) men det känns lite för tidigt att flyga så långt med Frans. Han är ju inte ens tre månader då… så vi körde Nice istället i maj. Varken Fredrik eller jag har varit där men jag har alltid tänt att man nog åker dit en vacker dag. Den dagen blir den 9 april.

Idag jobbade jag under förmiddagen, ibland sov Frans ibland låg han i mitt knä samtidigt som jag skrev. Efter lunch tog vi bussen till Hammarby Sjöstad där min redaktion sitter. Var där i cirka två timmar och Frans gjorde såklart succé bland alla tjejer. Han sov nästan hela tiden…

Klockan 16.00 eller en kvar senare (hoppade av på fel busshållplats. Och åkte lite senare än jag tänkt mig) var jag på BVC i tron om att vi skulle väga och mäta Frans. Det var tydligen imorgon men barnsköterskan (hon är så himla snäll!) tog ändå emot oss.

Ny vikt: 4 100 g

Ny längd 55 cm

Vad händer med min lilla bebis? Jag vill stanna tiden för jag vill inte att han ska bli stor (eller tyngre, tycker redan det är jobbigt att bära på honom… borde väl börja träna…om typ en månad då det är ok på grund av snittet. Känner dock att jag skulle kunna börja redan nu.)

Nu ska vi sova och jag hoppas verkligen på en natt som den till idag…

frans

Fick världens sötaste lilla haklapp (och matchande sparkdräkt) av min kompis Angelica från Minirodini. Den fyllde sitt syfte eftersom Frans spytt cirka fem gånger idag. Två gånger på mig.

Första Ikea-besöket, check!

bilbarnstol

Frans i bilbarnstolen påväg mot Ikea.

Igår åkte vi till Ikea i Kungens kurva. Inte den bästa dagen med facit på hand. Ganska nära löning, jul och nyår avklarad och dessutom reatider i varuhuset. Världens sämsta ska tilläggas. Men vi åkte dit eftersom Fredrik behövde grejer till sitt nya kontor. När jag varit på Ikea tidigare och sett alla barnfamiljer (det känns som det är väldigt många barnfamiljer och (gravida) par på Ikea) har jag tänk: Fan, va jobbigt att åka hit med barn och barnvagn. Stackare! Igår var jag en av de stackarna. Frans sov lugnt i vagnen tills han plötsligt blev akut hungrig och skrek lungorna ur sig i tio högljudda minuter. Fredrik tyckte jag skulle sätta mig i skyltningen och amma, typ något badrum, jag kände inte riktigt för det och skyndade iväg till cafeterian som såklart var överfylld (av barnfamiljer). Fick sätta mig på en bänk vid rulltrapporna och blev sittande i ungefär 40 minuter. Jag önskar nästan att jag börjat klocka varje amningstillfälle för att sedan kunna räkna ut många timmar av mitt liv jag haft Frans hängades vid bröstet. Eller inte. Det hade nog varit ganska deppiga resultat. Men han äter bra när han är hungrig. När han är trött och ska äta försämras sugtekniken avsevärt och det blir bröstmjölk typ överallt. På honom, på mig och på sängkläderna. Inte så kul. Vi lämnade tillslut varuhuset efter 4 lååånga timmar, åkte hem och däckade i soffan med Indisk mat och ”Mannen med Järnmasken”.Har inte sett den sedan den kom på bio typ… Inatt tog jag första vaken-passet och Fredrik det andra (jag hade pumpat ut mjölk) så jag var riktigt utvilad imorse runt 8.30 när jag vaknade. Så skönt. Nu ska vi gå ut och promenera lite. Jag och Frans.

Kaotisk morgon och lugn eftermiddag

Natten till igår sov Frans inte speciellt mycket… Fredrik skulle jobba och hade satt sin klocka på 8.00 men vaknade 9.00. Jag och Frans åt frukost i sängen, eller en av oss i alla fall. Konstigt nog glömmer jag fort exakt hur natten innan var. Vet mer om den var tuff eller enkel inte exakt när var och hur vi sov, vaknade och ammade… hur som helst. När vi gått upp åt Frans ytterligare en gång och sen bajsade han. En gång. Sedan en gång till. Andra gången låg han tyvärr på skötbordet utan blöja och det var typ bajs överallt. På skötbordet, på mattan, på tvättkorgen och på mig! Lyckligtvis var Frans på gott humör vilket han sällan är när det är dags för blöjbyte. Jäklar vad han skriker när man lägger honom på bordet (om han inte är supermegatrött förstås…) Hade han inte varit på bra humör hade nog allt bajs stressat mig men nu låg han och jollrade och det var mer svårt att inte skratta åt honom. Så det var bara att torka upp och byta kläder på oss båda.

Träffade min kompis Sanna och åt lunch och skickade innan jag lämnade lägenheten ett sms till Fredrik eftersom jag inte kunde koden till vagnförrådet. Han svarade inte så jag gick ner med Frans och tänkte att jag skulle få koden innan jag hann ner. Det fick jag inte. Stod där i tio minuter med Frans och åkpåsen och ringde Fredrik säkert tio gånger och skickade sms i stil med: ”Hallåååå, vad är koden? Jag står liksom här nere nu!!!!!!” och ”Jag måste ha koden!!!!!!!!”, som att det inte skulle räckt med ett sms om han nu bara såg det. Blev så irriterad eftersom jag varit i sådan god tid men nu var jag plötsligt sen. Frans började såklart gråta, sedan skrika och jag stod där och sände elaka tankar till Fredrik som inte svarade i mobilen. Tillslut fick jag tag i honom och allra viktigast, i koden. Hurra!

Eftermiddagen kompenserade Frans genom att sova och ligga i min famn och titta på allt och inget i över en halvtimma. Det är utan tvekan det mysigaste som finns. Hann även jobba en hel del vilket var skönt och framförallt välbehövligt.

Nu ska jag byta blöja, mata lite och bege mig ner mot stan. Nu vet jag i alla fall hur jag får ut vagnen så det börjar ju onekligen bra…

Hur får man en trött bebis att sova?

Den här bilden alltså. Fattar inte varför den blir så rödfläckig!? Men aja, det får vara så för jag vet inte hur jag ska lösa det. har testat att göra den i gråskala och den blev helt fläckig. Borde kanske fota med en riktig kamera och inte med mobilen?

Frans är jättetrött. Han gäspar och somnar när vi bär honom men så fort vi försöker lägga honom antingen i babynestet eller i liggdelen till vagnen vaknar han till och blir ledsen. Han är mätt och beviset på det är att han inte konstant sträcker sig efter bröst som egentligen inte finns. Kanske vill han bara ha lite TLC…

Fredrik går runt och vaggar honom. Hans svar på ovanstående fråga är att inte lägga ner bebisen, i det här fallet Frans, för tidigt. När man tror att han sover tungt fortsätt bara hålla honom ett tag till. Så nu får han går runt med Frans resten av kvällen. Tidigare idag när Fredrik också försökte få Frans att sova sa han ”Såja, fin vovve” medan han vaggade honom i famnen. Stackars Frans, inte undra på att han är ledsen…

Annars har han varit ganska lugn inatt och även hela dagen. I natt ville han dock inte somna utan låg och spanande och Fredrik var då upp och gick med honom för att få honom att somna. Han började visserligen gråta otröstligt i Moodgallerian förut när vi käkade lunch men det gick över efter två amningsomgångar. Sen låg han där i vagnen med uppspärrade ögon och tittade in i väggen hur länge som helst. Han har ju precis börjat titta längre stunder i sträck med båda ögonen så han tycker väl det är spännande, även om det bara finns en kolsvart yta att kolla på.