Bli av med gravidkilona

Jag vet inte exakt var mina gravidkilon tagit vägen men jag har ju mina misstankar… Tur att jag älskar tjocka bebisar, haha.

Jag vet inte exakt hur det fungerar när man fött naturligt men när man gör snitt som jag gjorde så rekommenderar de att man inte tränar på typ tre månader. Nu har det gått två månader, lite drygt och jag tänker inte börja träna förrän om minst tre veckor. Jag längtar ändå efter att bli fast igen och få tillbaka mina muskler. Kilona efter graviditeten har nog försvunnit (eller några har jag nog kvar, men det bryr jag mig inte om. Vill bara inte vara 15 kg tyngre permanent) men magen är ju inte sådär ”tajt” som den faktiskt var en gång i tiden. Innan jag blev gravid uppskattade jag inte riktigt min relativt vältränade kropp. Såg mig inte som varken smal eller i bra form vilket jag inser nu i efterhand var ganska skadat. Jag var ju knappast tjock innan jag blev gravid och att jag inte insåg hur ”smal” jag var (inte jättesmal på något sätt, men ni vet, en 36:a i alla fall) får mig att undra om jag inte blivit lite yrkesskadad efter att ha jobbat med modeller och provstorlekar i snart sex år. Hehe. Det låter kanske lite töntigt men jag uppskattar min kropp mer nu än vad jag gjorde innan graviditeten. Den var så schysst och blåste inte upp som en ballong när jag var gravid, den höll sig stark och frisk under hela graviditeten och att den läkte ihop och återhämtade sig supersnabbt efter att ha blivit uppskuren med en skalpell. Tackarrr!

Vissa verkar ju ha det lätt att bli av med kilona efter förlossningen samtidigt som många får kämpa länge för att få tillbaka sin gamla kropp (om de ens får det) Jag ska erkänna att jag är jätteglad och tacksam över att inte magen blev speciellt stor under graviditeten och att jag nu kommer i mina vanliga stuprörsjeans igen (mina favvo-gravidjeans kan jag inte ha längre för de har spruckit vi skrevet). Det verkar dock som det är ett himla känsligt ämne det där. Viktnedgång efter förlossning verkar kunna reta upp somliga riktigt, riktigt ordentligt. Och mamman i fråga blir utpekad som fåfäng, egoistisk och för att ge andra nyblivna mammor dåligt självförtroende och känna ångest över att de inte ”lyckats” gå ner i vikt. Vilket jag inte tror är meningen. Inte alls.

Ingen har sagt något till mig om min kropp efter graviditeten, eller inget negativt i alla fall men om någon skulle lägga en elak kommentar om att jag kanske skulle fokusera mer på Frans istället för att typ räkna kalorier hade jag bara skrattat. Jag vet ju hur det ligger till i verkligehten och hur mina matvanor och prioriteringar ser ut. Ingen hade kunnat få mig att känna mig dum för att jag gått ner mina gravidkilon och om de tror att jag hetsbantar och gör situps medan Frans ligger och skriker och gråter av hunger bredvid, ja då får de väl ringa socialen… (Jag har dock testat och gjort 20 utfall med Frans som extra vikt i famnen en gång. Fick träningsvärk i låren och rumpan efteråt, haha.)

Jag har funderat över varför detta är ett så himla känsligt ämne och precis som när det kommer till vikt utan att graviditet är inblandad så finns det alltid ett gäng väldigt osäkra personer som ska hacka ner på andra som inte kämpar med extra kilon eller som helt enkelt är öppna med att de är måna om att träna och äta rätt för att de faktiskt vill vara smala. Eller tjejer som är naturligt smala och inte kan gå upp i vikt. Eftersom jag jobbar med det jag gör får jag ofta ”försvara” mig när det handlar om smala kändisar och modeller och vad de sänder för signaler till unga tjejer. En sak jag brukar säga är att vissa tjejer faktiskt är smala av naturen och det spelar ingen roll om de skippar träning och käkar bakelser, de blir inte överviktiga ändå. Sånt är livet. Alla har inte samma genetiska förutsättningar och ämnesomsättning. Jag hade gärna sett ut som Miranda Kerr men inser att det inte kommer bli så och jag är okej med det och jämför mig heller inte med henne. Men jag går inte för den sakens skull och muttrar över att hon skulle vara ätstörd eller att hon borde äta en smörgås. Nu vet jag såklart att det finns många unga tjejer som mår dåligt på grund av alla ”perfekta” modeller och ja, det är för jävligt! Jag vet också att många kändisar och modeller tar till extrema metoder för att gå ner i vikt, vilket är mycket trist såklart. Men alla modeller bantar inte. Vissa har liksom själva mått dåligt för att de kände sig spinkiga och ”okvinnliga” när de var unga. (Sen blev det säkert bättre när de började tjäna pengar just på grund av de där smala kropparna…) Det är knivigt det där.

Men åter till det här med gravidkilon. Typiskt mig att komma av mig och in på annat. Vissa mammor verkar älska att påpeka att de mammor som prioriterar sin kost efter förlossningen har fel fokus eftersom allt fokus borde ligga på den nyfödda. En såå elak sak att säga. Hur många mammor skiter i sin bebis för att de vill bli smala igen? Jag tror inte att det är särskilt många. Och det är så synd att vissa ska använda sin egen osäkerhet för att göra andra osäkra och känna sig som dåliga mammor bara för att man saknar sin gamla kropp. Det är inget fel med att inte känna sig obekväm med att väga typ tio kilo mer än vad man är van vid. Att jag började fundera på den här grejen beror på det här inlägget som Vanja skrev. Hon lade upp en bild på sin morgongröt på Instagram och det blev värsta kalabaliken. Så tröttsamt. Men Vanja är en smart tjej, det märks, men jag förstår att det kan vara svårt att inte ta åt sig när man attackeras på det där sättet. Och precis har fått en liten bebis som man hellre fokuserar på än försvarar sig mot löjliga kommentarer på diverse sociala medier. Tyckte det var lite spännande att följa alla kommentarer när jag satt där vaken mitt i natten och amma, spännande men också frustrerande och irriterande. Men det var många smarta inlägg också, sån tur är. Det finns hopp osv.

Om inte jag hade gått ner (de flesta av) mina kilon automatiskt efter kejsarsnittet så hade jag förmodligen känt mig ganska obekväm, alla bryr sig inte (skönt för dem) men jag gör det. Jag har aldrig kämpat för att hålla mig smal eller bantat men jag har heller inte aktivt ansträngt mig för att gå upp två storlekar. Tycker dock inte att man ska stressa med att gå ner i vikt, det är ju aldrig bra, men mår man dåligt och känner sig obekväm så är det inget fel med att tänka på vad man äter. Eller hur?

Har för övrigt läst att amningen hjälper viktnedgången på traven om man äter nyttigt. Trpr dock det gäller om man äter onyttigt också. Cirka 500 kalorier om dagen sugs ut när bebisen äter. Personligen blir jag sjukt yr i huvudet när jag inte ätit ordentligt (eller något sött, hehe) en dag.