Gravidcravings

Häromdagen kom den här lilla drycken till min redaktion. Jag jobbar ju på tidningen SOLO och ibland, ganska ofta skickas det ut smakprov som vi sedan testar och ofta skriver om i tidningen. Den smakar lite kaffe men mest som Pucko. Söt och chokladig. Jag har faktiskt inte druckit en vanlig kopp kaffe på fem månader. Har verkligen inte varit sugen alls. Innan jag blev gravid tänkte jag att jag skulle dra ner mina tre koppar om dagen till halvkoppar för att inte få i mig allt för mycket koffein. Har ju hört att det inte ska vara bra att dricka för mycket kaffe då det tydligen kan orsaka missfall, i alla fall tidigt i graviditeten. Vet inte om det stämmer men varför chansa egentligen? Det visade sig inte bli några som helst problem att dra ner på konsumtionen för tidigt under graviditeten, runt vecka 15 tror jag det var tog mitt kaffesug stopp. Det tog så mycket stopp att jag inte ens kunde dricka en lite kopp. Och jag försökte ändå. Jag saknade smaken och känslan av att tro på att man skulle piggna till när man druckit några klunkar (vilket jag ofta inte gör men strunt samma)

Den här drycken för mig ganska planerat in på gravidcravings. Många har frågat: Har du haft några carvings? Svaret är både ja och nej. Jag har inte varit besatt av något som jag bara måste ha precis där och då men visst har det varit vissa saker som jag inte riktigt kunnat få ur huvudet. Här kommer några exempel:

  • Smörgåsrån: i början när jag mådde lite småilla typ varje dag åt jag jättemycket smörgåsrån. Jag bredde ett tunt lager smör på och åt dem till frukost (och ibland kvällsmat)
  • Frukt: jordgubbar, blåbär, apelsin, clementin, nektarin och framförallt: bananer! Fredrik frågar om vi verkligen ska köpa mer bananer och jag säger: ja!
  • Gorby’s piroger: Okej, den konstigaste cravingen ägde antagligen rum den veckan då mina tankar kretsade kring de där svampiga pirogerna med någon typ av kött(?)fyllning. Åt fyra stycken. Två till lunch en dag på jobbet (det var innan folk där visste att jag var med barn) och sen köpte jag med hem två gånger och åt dem som mellanmål. Alltså, not one of my proudest moments.
  • Pasta och bröd: Vit pasta med köttfärsås och vitt bröd till typ allt. Rostat bröd, varma mackor, Mcdonald’s hamburgerbröd…
  • Skräpmat: Mcdonald’s lilla meny med hamburgare och pommes (saltgurkan kunde jag bli extra sugen på) och korv med bröd och mos äter jag väldigt sällan men min donken-konsumption har stigit med flera hundra procent de senaste 7 månaderna.
  • Kyckling- och currygryta. En av de första caravingsarna jag hade var på kyckling med curry och ris. Lagde det hemma en dag men det blev inte alls så gott som jag hade föreställt mig.
  • Köttbullar: Inte hemlagade utan Mamma scans eller möjligtvis Felix. Fredrik köpte ekologiska och de smakade inte alls som jag hade velat, inte tillräckligt salta och inte speciellt smakrika heller. Inte tillräckligt mycket E-ämnen med andra ord.
  • Blåbärsoppa: Har säkert köpt 100 liter Sagolika blåbärsoppa. Så gott. Har försökt variera mig med Proviva och nyponsoppa men nej, det funkar inte.
  • Bullar: Kanelbullar, vaniljbullar och nu när det äntligen är säsong: lussekatter! Så gott.
  • Pannkakor och våfflor: Ihop med sylt och grädde utgör det här två rätter som jag alltid fått i mig. Det är något med vetemjöl och snabba kolhydrater alltså…
  • Chokladbollar: Delicatobollar trots att jag föredrar hemgjorda mycket mer. Har tänkt mycket på de här små bakverken men inte orkat baka speciellt ofta.
  • Yoghurt med bär och nötter: Många luncher har bestått av yoghurt med hallon, blåbär och hasselnötter. Vissa dagar känner jag verkligen inte för någon mat man kan köpa på Ica och förbereda på jobbet. Men jag försöker kompensera med bra frukost (hemmagjord müsli med mjölk) och bra middag. Hade det inte varit för att Fredrik vill ha ordentlig mat på kvällen hade jag förmodligen dragit i mig ytterligare en yoghurt tallrik…

Överlag har jag försökt äta bra mat men ibland är det svårt, är man inte sugen så är det tråkigt att tvinga i sig mat. Men nu är det i alla fall enklare. I början (första trimestern) kunde jag verkligen må illa bara av tanken på en viss rätt (eller krydda, typ koriander och soya) Nu kan jag äta det mesta, dock med mer eller mindre entusiasm.

Saker jag varit sugen på men inte ätit:

  • Parmaskinka (åt det en gång i början på en tapasmiddag hos min kompis Lisa, efter att ha fryst skinkan i tre dygn, har tänkt göra om det men inte orkat. När Frans är född ska jag köpa tre hekto pata negra och äta det utan tillbehör, kanske lite vitt bröd och olivolja)
  • Rökt lax (har längtat efter den här typen av lax! En gång var jag irriterad på Fredrik när vi var på Ikea och sa att jag skulle äta den rökta laxen med potatis till lunch. Vår kompis Oscar, som inte visste något om graviditeten var med och Fredrik kunde inte riktigt säga något om att jag inte fick äta fisken på grund av att jag var preggers. Så han försökte locka med allt annat på den deppiga menyn. Jag sa, nej, nej och jag ska ta laxen. Stackars Fredrik. Tror aldrig jag sett honom så lycklig och lättad som när jag längst fram i matkön ”ändra mig” och valde Cesarsalladen istället)
  • Rödvin (Saknar inte alls att festa eller bli full men ett glas till maten hade ju vart skoj ibland…)
  • Cava (framför allt under Spanienresan i somras… ett glas kostade 2 euro och där satt jag med mitt bubbelvatten)

Ja, det var nog det viktigaste. Har hört om folk som blivit sugen på tegelsten (kan bero på järnbrist) och som måste äta konstant för att slippa må illa. Det hjälper ju så jag förstår verkligen att man gör så. Jag hade alltid med mig snacks i väskan under de första månaderna, fick för mig att jag skulle må dåligt om jag inte hade något ätbart med mig. Att äta (oftast något sött) har även hjälpt när jag haft sura uppstötningar som jag haft de senaste två månaderna. Har aldrig haft det innan men det är verkligen inte kul. Hanterbart, men inte kul.