f

Jämställdhet i bebisrelationen

Jag vet att jag skrivit om det förut och då varit så skrytig med hur jämställt jag och Fredrik har det. Hur vi delar de tuffa nätterna, nattningen osv. Well, jag tar tillbaka det, delvis i alla fall för just nu är jag så irriterad över att Fredrik haft en vanlig jobbdag som resulterat i att jag har varit hemma 12,5 timmar ensam med Frans. Fredrik skulle åka tidigt till jobbet för att kunna sluta tidigt. Han åkte tidigt men kom hem 19.30. Maten var klar till 18.00 eftersom det var då Fredrik skulle kommit hem. Han smsade att det var 17 minuter kvar till bussen gick från Ekerö centrum gick och jag tänkte att det var rätt åt honom att han fick stå ute och vänta. Såå mogen. Sen kom han hem och ville såklart äta. Jag satt här i soffan och var skadeglad över att Frans försökte ta tag i tallriken och göra det så svårt som möjligt för Fredrik att få i sig middagen. Frans är lite gnällig nu eftersom han är trött och Fredrik kan inte sätta ner honom i en sekund. Jag njuter lite av det även om jag tycker synd om Frans som är megatrött men ändå var tvungen att kolla på när Fredrik slevade i sig spagetti. Men om han inte blev extra rött av den synen så vet jag inte vad som skulle kunna göra honom trött. Ja, jag skulle absolut kunna ta honom och mysa med honom i soffan medan Fredrik åt, vet ju att han helst vill vara hos mig (såklart Frans är mammig när det är jag som är med honom typ heeeeeela tiden. hade ärligt talat tyckt det vore orättvist om pappa var mer poppis feter att ha svupit in och gjort grimaser i totalt trettio minuter), men av princip tänker jag inte göra något mer Fransrelaterat ikväll. Sorry älskade Frans, men jag lär pappa en läxa.

Jag har liksom Fredrik ett jobb, många skulle kalla det ett heltidsjobb, vid sidan av min ”mammaledighet”. Klagar inte på det, jag har valt det och är meganöjd. MEN. Att Fredrik tycker det är okej att vara borta 12.5 timmar per dag utan att meddela det gör att jag tänker att han inte riktigt anser mitt jobb vara lika viktigt. Han har såklart inte sagt det men när tänker han att jag ska jobba om han nu tänker på det vill säga… Det är ju liksom inte som att Fredrik drar in pengar till vår gemensamma ekonomi (I wish) utan vi tjänar båda pengar och sätter över en lika stor summa var till vårt gemensamma konto varje månad, utöver det har vi våra egna pengar. Jag kommer aldrig vilja ha gemensam ekonomi, inte helt och hållet i alla fall. Eller jag vill liksom inte kolla av med Fredrik om det är okej att jag köper ett par skor för 5 000 kronor. Vill jag ha dem så köper jag dem. Vill han köpa skor för 5 000 kronor (vilket han typ borde…) så bryr jag mig inte om det sålänge han inte stjäl mitt kort och shoppar på det. Sen är vi verkligen inte så att vi håller koll på vem som betalar vad när vi handlar eller går ut och äter och så vidare, hatar snåla människor, eller ogillar starkt och att hålla på och splitta notan när man typ lever ihop som vi gör känns inte så sexigt. Ibland betalar jag, ibland betalar han. Bra så. Det jämnar ju alltid ut sig. Så på ett sätt har vi ju kanske gemensam ekonomi ändå….nästan i alla fall. Det jag ville ha sagt var att om Fredrik hade tjänat pengarna och jag endast hade mammapeng och typ fick extrapengar av Fredrik för att klara mig så hade jag tyckt det vore mer okej om det blev långa dagar.

Imorgon ska jag träna på kvällen inne i stan och hade tänkt åka in med Frans till stan så att Fredrik kunde ta med honom hem, nu tänker jag att Fredrik kanske ska åka hem hit och att jag efter det åker in till Odenplan där jag ska slå ner Angelica (vi ska köra boxpass. Angelica smsade och skrev att hon såg fram emot att slå ihjäl mig. Vi är bäztizar!) Det kommer innebära en betydligt kortare arbetsdag för Fredrik att åka hit istället för att möta upp mig i stan, men skönt för mig och Frans som slipper åka in till stan tillsammans. Problemet är väl att det kommer sluta med att jag missar träningen pga att Fredrik missar någon buss eller plockar ihop sin dator i 45 minuter så kanske jag bara ska dra in och lämna Frans med Fredrik och sen gå och träna. Annars kommer det ändå vara jag som drabbas i slutändan. Åh, livet!

 

4 reaktioner till “Jämställdhet i bebisrelationen”

  1. ‘Garvar’…har du också en alfons åberg ” jag ska bara…” hemma. Jag blir oxå missklädsamt objussig när det blir för mycket. Tex nu skall ”alfons” till Kina på bröllop i en vecka o jag rattar företag o bebis (vill inte dra med vår lilla så långt än så det är väl egentligen mig jag skall gnälla på men väljer att ignorera det just nu) Känner på mig att ”någon” kommer vara duktigt objussig när han är tillbaka hahaha

  2. Catti: Ja, Alfons Åberg var en bra (och snäll) beskrivning! Jag ska tillägga att jag har väldigt mycket tålamod när det gäller att göra mycket på egen hand medan Fredrik har egentid (jobbar) men igår blev jag så sjukt irriterad. Haha. En vecka ensam, du är en hjälte! =) En fin souvenir från Kina kanske vore på sin plats ;)

  3. Jag kommer också på mig själv med att tänka att Jens har ”egentid” när han är på jobbet. Skillnaden med att jobba mot att vara hemma med en snart ettåring är väl att man styr rätt mycket över sin egen tid och inte har någon som heeela tiden står och typ pickar på en och skriker efter uppmärksamhet. Jag är så trött på min egen röst efter en heldag när man konstant gör olika roliga och dramatiska ljud och sånger för att underhålla. Värst är att toppa med en 50 minutersläggning som det är varje kväll nu. Tur att Jens inte alltid jobbar kväll iaf!

  4. Caroline: Ja, men det är ju så det känns ibland, jag hade gäääärna jobbat 8 timmar ”i lugn och ro” ibland ;)
    Känner igen 50-minuter läggningar även om det var en period som lyckligtvis gick över (för ett tag) det kommer bli bättre <3
    Kramkram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>