Hos barnmorskan

Imorse var jag hos barnmorskan på Mamma Mia på Södermalm. Det var en rutinkontroll vilket innebär följande:

 

  • Kolla av blodtrycket. Jag har alltid haft lågt blodtryck, blir ofta yr när jag reser mig upp och det är oavsett om jag är gravid eller inte.
  • Lyssna på bebisens hjärta. Det slog på som bara den.
  • Ta blodprov. Provet görs genom ett litet stick i långfingret. Jag tror man tar blodprovet för att kolla järnvärdet. Det var lågt precis som förra gången jag var där så nu blir det järntabletter. Tar ju även gravid- och amningstabletter som innehåller folsyra bland mycket annat. Försöker också äta extra Omega3.

 

Idag kände barnmorskan även på magen ganska ordentligt för att se hur bebisen låg och det verkar som han har fixerat sig redan. Fixerat innebär att han ligger rätt inför förlossningen med huvudet neråt och fötterna upp. Tänk att han ska ligga så nu i ytterligare fem veckor. Låter ju ganska obekvämt att ligga upp och ner men jag antar att det är så det är…

Vecka 34

Tänk att man ”redan” är i vecka 34. Det känns konstigt att det faktiskt inte är så långt kvar. På ett sätt längtar jag så mycket efter att se hur den lilla killen ser ut men samtidigt är jag jättenervös över att ”life as I know it” ska vara gömt och glömt. Blandade känslor. Jag har försökt tänka att jag inte bara ska längta efter att bebisen ska komma utan också försöka uppskatta tiden (friTIDEN) jag fortfarande har. Inte för att jag gör så himla mycket som är värt att nämna men bara att duscha länge, ligga i soffan och kolla på tv samt kunna sova på nätterna utan att någon vill suga på mitt bröst är nog sådant jag kommer sakna i december.

Det blir en kille!

För ett tag sedan var vi på ultraljud nummer två. Eller ja, det var ärligt talat ganska längesedan. Är i vecka 34 nu och ultraljudet ägde väl rum i vecka 20 om jag inte minns fel. Känner att jag halkat efter rätt ordentligt här men jag jobbar på det.

Jag var hela tiden varit inställd på att det är en tjej vi skulle få. Hade funderat en hel del på namn och fantiserat om hur det skulle vara att ha en mini-Annika som lekte med dockor, målade i målarböcker, lade pärlplattor, sydde korsstygn och allt det där jag själv gjorde och älskade när jag var liten. Min favoritsyssla var att rita och jag brukade gå upp tidigt, innan de andra, på helgmornarna, sätta på ett kassettband i köket och rita serier och prinsessor.  Så kom vi till Barnmorskan och påbörjade ultraljudet. Jag var säker på att jag inte skulle bli besviken om det blev en kille. Det var ju ändå en bebis. Vem bryr sig egentligen om könet när det kommer till kritan? Jag uppenbarligen. När barnmorskan sa: där är pungen och penisen var min första tanke: Åh, nej… och ren och skär besvikelse strömmade genom kroppen. Det var märkligt för jag trodde inte det skulle spela så stor roll. Jag sa faktiskt till barnmorskan att jag hoppats på en tjej och hennes kommentar var: ”Du är så ung, du kommer hinna få massor av barn”. Jo, det skulle jag säkert hinna men jag planerar inte att vara gravid i resten av livet. Så en kille alltså. Det tog ärligt talat tid att vänja sig och att känna sig lycklig med vetskapen om att det inte blir en dotter den här gången. Det går fortfarande lite upp och ner, ibland känner jag: åh, tänk om det vore en tjej. Jag vet att det kanske är löjligt och jag känner mig otacksam som inte bara är överlycklig över att det överhuvudtaget är ett barn där inne som så vitt jag vet mår bra. Många försöker ju bli med barn utan resultat och de hade aldrig brytt sig om det blev en pojke eller flicka. Nu vet vi dock att det blir en pojk och namnet? Det blir Frans. Frans Viktorsson. (Och något däremellan)

Första ultraljudet

Jag gjorde ett ultraljud i vecka 13. Egentligen brukar man göra det först under vecka 17 eller 18 men eftersom jag valt att göra Kub-testet fick jag göra ett redan nu. Jag visste inte riktigt hur ett ultraljud gick till men jag fick lägga mig på en säng och dra upp tröjan så att magen blottades. Sedan lade sköterskan på någon gel och drog sedan (och tryckte) med någon liten manick över hela magen. I samma sekund som hon gjorde det så syntes min livmoder på en tv-skärm på väggen. Jag hade kvällen innan varit lite orolig för att det skulle vara något fel under ultraljudet och hade googlat fram bild på en ”tom livmoder”. Sköterskan sa dock innan jag han tänka efter ”ja, ni väntar ett barn och inte fler”. Tvillingar! Det hade jag knappt ägnat en tanke men jag blev genast enormt lättad. Att börja med ett barn känns lagom. Två, är lite överkurs. Men en liten bebis låg där och sprattla. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att se sitt barn på den där skärmen. Overkligt, kanske och samtidigt väldigt coolt. Att man kan göra den här typen av tester är ju helt otroligt! Sköterskan pekade ut huvud, ben och alla andra kroppsdelar, könet gick ännu inte att se, och tog sedan mått på bebisens nacke, huvud och kropp. Allt såg bra ut och risken för Downs ansågs vara liten. Som sagt, vad hade man gjort om det var väldigt stor risk? När vi gick därifrån fick vi med oss bilden på bebisen. Inte det bästa fotot kanske men just nu det ända vi har.

Vem kontaktar man när man är gravid?

När jag fått veta att jag var gravid ringde jag BB Stockholm för att skriva in mig. Visste inte var jag skulle ringa men efter lite googlande hittade jag numret och ringde. Kvinnan som förmodligen satt i receptionen var så extremt ohjälpsam och till och med otrevlig. Jag hade ju ingen aning om vad jag skulle göra och sa väl att jag var gravid och undrade var jag skulle göra härnäst. Hon hänvisade mig till BB Stockholm på Kungsholmen som inte hade haft öppet då jag ringde tidigare och när jag sa det svarade hon helt enkelt: ”Nä, då får du testa under telefontiden helt enkelt.” Bitch, tänkte jag och ringde Mamma Mia på Söder istället. Där har jag tagit min p-spruta och fått hjälp med minipiller så det borde kanske varit mitt självklara första val. Där var de hur som helst supertrevliga och jag fick tid, dock ganska långt senare. I vecka 12 tror jag att det var…

Väl på inskrivningen fick jag göra ett urinprov (tips! kissa inte precis innan besöket!) och blodprov för både Kub-testet och för att kolla blodsockerhalten. Blev dock ingen vägning så jag vet inte vad jag vägde, eller hur mycket jag gått upp sedan dess. Men alla värden såg bra ut. Det hela tog cirka 45 minuter och jag fick svara på massa frågor om hälsa, om jag rökte, tog droger och så vidare.

Barnmorskan frågade om jag ville göra ett fostervattenprov. Jag visste inte exakt vad det innebar så jag sa väl att ja, det kunde kanske vara bra?

Fostervattenprov gör man för att se om barnet har Down’s syndrom och man sticker då ner en nål genom hela magen och tydligen kan risken för missfall öka i samband med ingreppet. Eftersom jag inte är alltför gammal tyckte hon att jag skulle börja med ett Kub-test som ger en uppskattning på hur stor risk det är att bebisen har Downs. Därefter kan man ta ställning till fostervattenprovet. Kub-testet är som ett blodprov, de tog fyra rör med blod från min arm och resultatet skulle komma senare på det första ultraljudet i vecka 12. Jag vet att många har haft ångest gällande de här båda testerna och jag förstår varför. Vad gör man om svaret inte blir vad man hoppats på? Vill man ändå ha barnet eller skulle man göra en abort? Det är ju så svårt! Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra… och jag är lycklig så länge jag slipper tänka på det.

När ska man berätta om graviditeten?

Jag väntade inte speciellt länge. Redan dagen efter berättade vi för min pojkväns kompis och hans fru. Vi skulle dit på Valborgsmiddag och det dröjde inte länge innan frågan kom: Vad vill du dricka? Öl? Vin?

Jag kände att vi lika gärna kunde säga det om det sedan skulle bli något fel, ja men då får man väl förklara det när tiden kommer. Jag är inte någon som tror att man kan jinxa saker och ting. Jag hade nog inte kunnat hålla det hemligt så länge som upptill tolv veckor. Mina nära vänner blev helt lyriska och kunde nästan inte sluta prata om det. Jag vet inte varför men jag kan nästan känna mig lite obekväm när allting plötsligt ska handla om min graviditet och hur jag mår.

Det som var lite jobbigt var att berätta på jobbet. Jag vet inte varför men det kändes nervöst. Jag var inte orolig över att få behålla mitt jobb och eller något i den stilen, men det är ingen av mina kollegor som har barn och det kändes bara konstigt att jag skulle vara först ut. Kanske en dum tanke hos mig, men jag väntade nog till vecka 14 innan jag berättade det.

Gravid!

Jag gick upp tidigt för att ta testet, låg och funderade ett tag innan jag
slutligen tog mod till mig. Jag kände på mig att testet skulle vara positivt
men hade ändå en liten förhoppning om att det inte skulle vara sant. Kissade i
en plastmugg och förde sedan ner testet så länge som bruksanvisningen sa. Det
dröjde inte länge förrän strecket som skulle visa om man var gravid eller ej
började krypa fram. Men var det verkligen såå tydligt? I bruksanvisningen stod
det att man kunde behöva göra om testet om strecket var väldigt svagt. Visste
dock innerst inne att strecket var tillräckligt tydligt för att vem som helst
skulle klassa det som ?positivt?. Men hoppet är ju det sista som lämnar en
människa och så vidare.

Gick in till min pojkvän som vaknat till och visade testet. Lade mig sedan ner
på sängen, tittade upp i taket och funderade över mitt liv. Vad skulle hända
nu?

Gravid?

Trötthet. En extrem trötthet, så startade mina graviditetssymtom. Jag satt i kontorsstolen på redaktionen där jag jobbar och kände mig så där galet trött. Ögonen gick knappt att hålla öppna och jag funderade på om det kanske kunde vara pollen som vid 29 års ålder plötsligt slagit till.

Små vågor av illamående kom också lite då och då och en dag kände jag att jeansen satt lite väl tajt. Jag sa till min pojkvän att jag undrade om jag kunde vara gravid. Men skämtade sedan bort det. Jag ville faktiskt inte ens tänka på det. Att bli gravid och ha barn innan 2013 var slut var verkligen inget jag planerat in i årsalmenackan. Att jeansen satt tajt berodde dock inte på att jag börjat lägga på mig för de satt bra igen några dagar senare, det var förmodligen tillfällig svullnad vilket jag efter lite googlande insåg var normalt under ett tidigt stadie av graviditeten.

Till slut bestämde jag mig ändå helt enkelt för att göra det jäkla testet. Köpte apotekets egna och testade en måndagsmorgon. Den morgonen kommer jag aldrig att glömma…