Dan före dan

Igår åt vi sista middagen som dinkies (double income no kids) på Mäster Anders, vem vet när man äter en lugn middag ute nästa gång… Åt Moules frites, så himla gott.

Ringde precis BB Stockholm och klockan 7.30 ska vi vara där imorgon. Det är tydligen en tjej innan mig så runt 9.30 ska det vara min tur. Vi kommer få byta om till operationskläder, jag får värktabletter, kateter (trodde inte jag skulle ha en sådan innan ålderdomshemmet) och slutligen ryggmärgsbedövning. Ska komma ihåg att väga mig också. Vet ju inte hur mycket jag gått upp under graviditeten och det hade vart lite kul att veta. Skulle gissa på 8-9 kilo kanske?

För övrigt så kan jag inte fatta att det här är sista dagen som jag inte har barn idag. Det känns så himla märkligt. Att vi ska åka in imorgon och efter två (förhoppningsvis) intensiva dagar få lämna sjukhuset med en lite bebis känns helt overkligt. Pratade med min kompis Lisa som gjorde kejsarsnitt för ungefär ett och ett halvt år sedan och passade att fråga om de sista detaljerna. Nu känns det nästa lite mer verkligt. Jag är beredd på smärtan efter operationen men jag är inte direkt rädd för den. Jag är verkligen inte sugen på det så kallade avslaget (avslag = det som kommer från såret efter modekakan. Blod med mera. Det borde hålla på mellan 4-10 veckor. Jag hoppas innerligt på 4 och under den här tiden är det binda och i värsta fall blöja som gäller. Typiskt sånt som nyblivna mammor inte pratar om när de glatt visar upp sin nyfödda bebis och pratar om mäktiga urkrafter i samband med krystningarna…) Jag är absolut orolig för amningen och hoppas verkligen att den kommer gå smidigt och gärna ganska smärtfritt. Och sen är jag såklart supernyfiken på hur Frans kommer se ut.

Lovar att lägga upp en bild på honom när han är ute och nytvättad. Och jag piggnat till en lite. Även om jag kommer vara relativt utvilad så blir jag säkerligen groggy av bedövningen. Har aldrig fått bedövning innan så vet inte hur jag kommer reagera på den. Så länge jag inte känner när de skär upp magen så kommer jag dock vara mer än nöjd.

Min sista dag som icke-mamma har jag tillbringat i soffan framför Desperate housewives och framför spisen där jag lagat julgodis eftersom jag tänker att jag kanske inte kommer hinna sen. Gjorde två sorter. En står i kylen och den andra ligger i soptunnan. Så kan det gå. Hatar glykos, det är allt jag säger.

annikanorman

Blir nog inte större än såhär…

2 dagar kvar…

I fredags frågade min kompis Emelie, mig om jag inte var nervös, kanske till och med rädd inför vad som komma skall (på tisdag). Konstigt nog känns det nästan ingenting. Jag är inte ens riktigt förväntansfull. Ibland känner jag: Shit, snart är det dags och jag känner mig jätteglad och längtar. Men sen går det över och allt känns som vanligt igen. Jag tror att det beror på att jag inte riktigt fattat att jag faktiskt ska bli mamma om två ynka dagar. Jag tänker på vad jag behöver göra innan det är dags och glömmer typ bort varför jag gör det. Bäddade babysängen igår, steriliserade nappar och nappflaskan i mikron och tvättar det sista nu (gossedjuren tvättade jag för hand igår och jäklar vad blöta de blev. De har legat och droppat halva natten och nu hänger de i torkskåpet i källaren) Ikväll ska jag packa det sista inför sjukhusvistelsen. Fredrik packade nu på morgonen. (Tror dock inte han är klar…) Vi är väl inte paret med mest framförhållning i världen, men med facit på hand, varför skulle vi packat för två veckor sedan? Tänker ofta på hur glad jag är över att ha ett specifikt datum för förlossningen. Hade aldrig kunnat slappna av om jag trodde att det kunde hända när som helst. Jag vet ju att det kan ske typ nu eller om fyra timmar men det känns inte som det blir innan den 10:e december. Om det skulle göra det löser det sig då. (Även om värkarna börjar innan kommer det att göra snittet så det är bara att åka in om det skulle hända)

Imorse kollade vi på filmen om planerat kejsarsnitt (såg den i början också när jag fick veta att jag var med barn) som ligger på Danderydssjukhus hemsida. Den är informativ och bra på många sätt. Dock stör jag mig på att tjejen som spelar mamman inte kunde byta kläder så att hon inte hade samma, rosa singoallatopp både på informationsmötet innan kejsarsnittet och när hon åkte hem efter snittet. Men det är väl en yrkesskada…

Fick förresten frågan om i vilken vecka man gör planerade kejsarsnitt. Jag gör mitt exakt en vecka innan BF. Läste dock innan att de kan göras även i vecka 38 ibland, det vill säga två veckor innan BF. Men det är nog lite olika. Det bästa för barnet är väl egentligen om man väntar så länge som möjligt men från vecka 37 tror jag att barnet räknas som färdigutvecklat.

 

Bas-prov, check!

Gårdagens blodprov gick snabbt. I alla fall själva testet ska tilläggas. Jag fick vänta i dryga två och en halvtimma på att få göra det (och missa en klipptid). Problemet var det att när jag äntligen kom in till läkaren sa hon att jag bara hade behövt gå ner till labbet direkt och göra blodprovet där. Om det känns surt när man suttit i väntrummet och sakta med säkert tynat bort av tristess, ja lite om jag ska vara ärlig. Jag slapp dock betala 200 kronor för besöket eftersom jag inte behövde läkarvård. Jag fick fylla upp två rör med blod och hon som gjorde det sa att någon från BB Stockholm ”nog” skulle hör av sig, aja, nu är blodet lämnat och på måndag får jag ringa in om vilken tid vi ska infinna oss på tisdag.

Sen laddade jag lite här hemma med att se ”What to expect when expecting” som bygger på gravidboken som sålt som smör i USA. Har sett den tidigare men då var jag inte gravid. Det var dock ingen större skillnad att se den nu. Såklart är det kvinnan som gör kejsarsnitt som håller på att dö av blodförlust, men det är ju bara en film…hehe.

 

 

 

Alkohol under amningen?

Läste i Blondinbellas blogg att hon hade tagit ett halvt glas rödvin till middagen häromdagen. Att moraltanterna skulle storma kommentarsfältet var väl ingen direkt överraskning. Enligt barnmorskan och även livsmedelsverket är det okej att dricka 1-2 glas vin i veckan när man ammar. Det skadar inte bebisen. Jag skulle däremot aldrig dricka alkohol hemma om jag var ensam med Frans, inte för att jag var rädd att han skulle bli full eller ta skada av alkoholen utan för att jag vet att jag blir lite fumligare efter att ha druckit ett par glas. Jag kanske tappar något eller häller vinet utanför munnen när jag dricker. Jag är så lättpåverkad nu för tiden (och ännu mer nu skulle jag tro). Men om Fredrik är med och inte dricker max ett glas, kommer jag inte ha några problem med att dricka ett glas vin jag också. Om jag skulle gå ut en kväll på krogen skulle jag antagligen pumpa ut mjölk innan så det fanns mjölk till dagen efter. Vet ärligt talat inte hur alkoholen påverkar bebisen (om den nu gör det) men jag har förstått att barn känner av när föräldrarna bli ”annorlunda” vilket man onekligen blir av alkohol. Även om man ”bara” blir lite mer pratglad och lite extra högljudd så känner bebisen av detta och kan bli orolig. Lite onödigt kan jag tycka.

När jag växte upp drack mina föräldrar i princip ingenting. När vi var små var det nog mest en lättöl på helgen och när vi blev lite äldre ett glas vin till middagen eller en starköl. Jag har aldrig sett mina föräldrar fulla eller ens berusade. En gång minns jag dock att en granne hade kräftskiva (jag och min syster hade barnvakt) och pappa kom in med ett brett leende och skulle hämta sin gitarr… såhär i efterhand kan jag nog tänka att han druckit lite den kvällen men nä, jag kan inte påstå att det satt några traumatiska spår hos mig. Jag minns hur jag tyckte att mina föräldrar var trista som inte var ute och festade som flera av mina andra kompisars föräldrar var. Idag kan jag bara vara lycklig över att det faktiskt inte gjorde det utan prioriterade att tillbringa sina lediga kvällar och helger hemma med oss. Även om det bara betydde ”Fångarna på fortet”, pizza eller tacos och Coca cola. För min del hade de gärna fått dricka mer om de velat (jag kommer tyvärr inte att vara lika ”skötsam” som exempelvis min mamma) men känner man inte behovet (som jag tydligen gör..?) så finns det ju ingen anledning att dricka någonting. Jag tror att jag har en rätt sund relation till alkohol mycket tack vare att mina föräldrar var så sparsamma med drickande och det är såklart något man skulle vilja föra över till sina egna barn. Sen kommer de säker behöva bli hämtade på någon fest eller kräkas i en buske under sin tonår men det tycker jag nästan hört till… Har dock inte behövt hämtas men man har väl spytt någonstans någon gång.

Jag var sen med alkoholen och var full första gången på nyårsafton år 2000. Vi drack Pepino (sliskig kiwilikör) hemma hos en kompis och jag blev supersnurrig, satt i en fåtölj och undrade vad fan som hände. Men det gick bra, tror jag drack endast två drinkar men det var ju trots allt första gången så det räckte. Mina vänner hade festat ganska mycket sedan flera år tillbaka. Jag var ofta med på festerna men drack liksom inte. Och ingen tjatade någonsin eller såg det som en utmaning att få mig full. Så är det ju tydligen inte längre… Jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge men det blev bara så. Fredrik har redan sagt att han aldrig någonsin skulle dricka inför sina barn. Inte så att han blir berusad i alla fall. Och det är såklart målet för mig också. Men som sagt, ett glas hit eller dit tycker jag inte spelar någon större roll. Då finns det annat man kan göra som jag tror skadar barn mer. Bråka, skrika och vara otrevliga mot varandra som föräldrar exempelvis.

 

Graviditeten börjar lida mot sitt slut

Nu är jag inne på min sista vecka som gravid. Idag är jag i vecka 39 (38+3) och såhär ser jag ut precis just nu! Tycker nog att mina mage blivit rätt stor vid det här laget… Men jag mår fortfarande bra och känner mig faktiskt pigg över förväntan. Har ju hela tiden tänkt att det kommer. Det där jobbiga: foglossningen, åderbrock, svullna fötter, klåda, förvärkar… men inget än så länge. Nu börjar man ju nästan hoppas på att man ska klara sig ända fram…

Enligt gravidappen är Frans nu 48-50 centimeter lång och väger ungefär 3, 2 kilo. Fostervätskan förnyas tydligen var tredje timma och jag tänker att jag kanske borde dricka mer vatten som komplement till julmusten? Han rör sig himla mycket men det märks att det inte är så mycket space därinne… stackarn, han börjar nog bli rejält uttråkad nu…

Idag ska jag gå och ta blodprov (BAS-prov) det är drop in på vårdcentralen här nedanför mellan klockan 10-11 så jag sätter mig väl där och väntar på min tur. Hatar verkligen att sitta på akuten. Är så rädd att det ska komma in någon som är allvarligt skadad och skriker av smärta. Min värsta mardröm typ. När jag är på BB Stockholm för kontroll mår jag typ illa för jag är så nervös för att någon ska komma in med värkar… haha, ja, jag är kanske lite konstig…

gravid vecka 39

Vecka 39.

Vem blir bebisen lik?

Jag har funderat en hel del på hur Frans kommer se ut. Om han kommer ha massa mörkt hår som jag eller inget alls som Fredrik, tydliga asiatiska drag eller mer västerländska… det är spännande och egentligen helt omöjligt att veta. Undrar hur han kommer se ut, sa jag till Fredrik för ett tag sedan och han sa: ”Du får inte ha för höga förväntningar, det kan hända att han ser ut som en groda.”

Det är såklart svårt att inte ha höga förväntningar när man genom en fotoapp redan fått ett smakprov på hur en kombination av oss båda skulle se ut. När jag ser den här bilden längtar jag extra mycket…

Idag var det för övrigt min sista dag på jobbet. I alla fall för ett tag. Jag känner mig visserligen inte trött men känner ändå just nu att det ska bli rätt skönt att vara hemma och ta det lite lugnt. Jag kommer fortsätta jobba lite hemifrån men jag slipper trängas med resten av Stockholms befolkning varje morgon och eftermiddag och kanske kan jag på det sättet undvika vinterrelaterade sjukdomar. Min mardröm är ju att få hosta lagom till kejsarsnittet…

Om exakt en vecka är det dags. EN VECKA! Och imorgon ska vi till BB Stockholm och träffa narkosläkaren. Vet inte exakt vad som kommer hända på mötet men jag antar att vi får tid för snittet och den sista informationen innan det är dags.

Liten blödning i vecka 38

Jag har inte haft några blödningar under graviditeten men idag i vecka 38 (37+4) kom det en. Ingen stor men ändå. Den största händelsen som inte ingått i app-informationen hittills. Jag kände på mig att det inte var någon fara men tänkte ändå att det säkert var bra att kolla upp eftersom det hade med blödning att göra. Blödningar låter ju inte så positivt i graviditetssammanhang… Känns som lite sent att få ett klassiskt missfall men man vet ju aldrig. Googlade och det som kom upp på netdoctor.se var att blödningar alltid kräver en undersökning hos läkare eller barnmorska. Blödningar kan vara helt ofarliga men det kan också bero på att moderkakan sitter lågt och blockerar utgången eller påbörjad avlossning av moderkakan. Det stod också att det kunde vara ett tecken på att förlossningen var på gång. Jag kände bara: NEJ! Jag vill inte ha barn NU! Det är den 10:e som är dealen. Jag kan gå med på nästa helg men inte innan, har grejer att göra i veckan, viktiga grejer faktiskt.

Fredrik tyckte jag skulle ringa till BB Stockholm där jag ska snittas. Jag visste att jag nog borde men kände verkligen inte för det. Var rädd att de skulle säga att det var bäst att vi åkte in redan nu för att de med säkerhet skulle hinna göra snittet innan det blev aktuellt med en naturlig förlossning. Graviditeten är ju fullgången så det skulle inte vara konstigt om det hände nu. Samtidigt kände jag på mig att det verkligen inte var någon fara och att jag skulle vara löjlig som ringde in för ”minsta lilla”.

Men jag ringde ändå. Såklart. Det stod att man skulle ringa numret om förlossningen startat men jag ringde ändå och fick välja mellan olika alternativ. Jag valde något i stil med ”Komplikationer efter vecka 22”. Det var ingen kö och jag fick prata med en tjej på direkten. Berättade att jag haft en liten blödning och ringde in eftersom man tydligen skulle göra det. Hon fråga om det var mycket jag sa nej. Hon fråga om jag haft sammandragningar och jag sa att jag inte visste. Har ju inte haft någon än vad jag vet. Däremot pirrade det lite i nedre delen av magen i förmiddags, typ stack och pirra men det gick över och jag tänkte inte mer på det. Hon trodde inte det var någon fara och att det förmodligen bara var livmodertappen som mjuknade upp (eller något i den stilen). Så nu var det lilla äventyret över och jag pustar ut i vetskapen om att Frans inte är helt på gång än. Usch, jag mår nästan dåligt av nervositet när jag tänker på att det faktiskt kunde ha hänt ikväll. Att vi skulle få packa BB-väskan (nej, har inte orkat ta tag i det), sätta oss i en taxi och göra kejsarsnitt inatt. Det skulle ju vara helt sjukt.

Nu ska jag se ”Avatar” och sen gå och lägga mig. Har vart en lång dag idag, gått på stan en massa och inte alls tagit det så lugnt som jag kanske borde men det är svårt att ta det lugnt när man inte är trött! Var för övrigt på Konstfacks julmarknad i förmiddags, köpte två superfina barnaffischer, ska visa er imorgon.

Trevlig lördagskväll!

Gravidminnen

Den här bilden togs två dagar innan jag gjorde testet. Höll på att renovera vår lägenhet och jag var så sjukt trött efter att ha släpat sten och skräp konstant under en hel helg. Fyra trappor utan hiss. Trodde det berodde på min dåliga kondition men med facit på hand var det nog graviditeten som började märkas. Önskar jag vetat att jag var gravid innan den helgen. Då hade jag garanterat inte behövt hjälpa till att bära. Smutsig blev man också.

ultraljud vecka 12

Första bilden på Frans, här endast 12 veckor gammal.

Nu börjar ju graviditeten lida mot sitt slut och det är med blandande känslor jag säger hej då. Å ena sidan: Shit, vad härligt att det är ”över” så man får fokusera på nästa del, känner nämligen på mig att den kommer bli betydligt mycket mer spännande. Å andra sidan: Vad fan kommer hända nu?  Klarar jag verkligen av så mycket mer spänning? Jag menar Bachlorette har precis dragit igång på allvar, jag har den här gången inte råkat se resultatet på youtube sju veckor innan finalen och sen är det ju julafton och dessutom fyller jag 30 år i februari…spänning overload skulle man ju kunna säga.

Jag har funderat en del på min graviditet, vad jag gillat, inte gillat, sånt jag minns lite extra väl, vad jag kommer sakna och inte. Här får du resultatet:

Vad har varit det allra bästa?

Jag har mått väldigt bra under så gott som hela graviditeten, minus några veckor i början,  jag har ärligt talat inte mycket att gnälla över. Inga förvärkar, inga blödningar, inga missfallssymptom, inga åderbrock, bristningar eller ingen foglossning, inget megadåligt humör eller konstiga hormonrubbningar, ingen värdelös hy, megacravings, eller direkta ryggbesvär inte heller sömnproblem (förutom några enstaka nätter) och inte heller någon gigantisk viktuppgång. Ja, nu sitter jag bara här och skryter.

Frågade Fredrik vad han tyckt varit bäst och han sa: ”Det har varit kul att planera allt man ska köpa och så… Och att du vart hemma med mig så mycket.”

Vad har varit mindre bra?

Gå upp i vikt har aldrig varit något jag ansträngt mig för att göra och även om jag inte svällde upp som en ballong har jag då och då tyckt att det varit jobbigt att bli större. Jag vet att det är av en specifik och väldigt naturlig anledning men det är ändå inte kul när man tycker att alla kläder sitter illa och man känner sig tung och obekväm. I början av graviditeten mådde jag ju illa en hel del. Det började runt vecka 9 och pågick cirka en månad. I andra trimestern gick det över (det verkar höra till vanligheterna) och jag började bli extremt pigg och mådde superbra och har gjort det fram till nu. I början fick jag även sämre hud vilket störde mig rätt rejält och jag var hela tiden beredd (dock inte förberedd) på att få alla jobbiga symtom som fanns. Det var lite stressande men försökte ta det en dag i taget och vad glad för alla dagar som jag mådde bra.

Gravid-vecka 22

Jag i vecka 22.

Vilket är det starkaste gravidminnet?

Förutom den morgonen då jag tog testet och fick beskedet om att jag var gravid så är det nog rutinultraljudet (RUL) som jag minns bäst. Det är det ”stora” ultraljudet och här kan man om bebisen ligger rätt se könet. Rutinultraljudet ägde rum i vecka 20 och jag fick veta att det var en kille och min spontana reaktion var ”Åh, nej!”. Vet inte varför men kände att jag ville dela med mig av det till barnmorskan som sa: Haha, du är så ung, du kommer hinna skaffa massor av barn. Jag tänkte: jo, visst men tror du jag tänker vara gravid och föda barn i resten av mitt liv? Barnmorskan sa: Det är alltid de små pojkarna som bli mammans favorit. Jag svarade: Inte den här lilla pojken. Det var ett skämt. Men Fredrik blev nog orolig över att de skulle ringa socialen.

Frågade Fredrik vilket hans starkaste gravidminne var, han svarade: ”Jag minns allt! Men din min när du fick veta att det en kille på ultraljudet…”

Jag minns också en dag efter kön-ultraljudet när jag låg på soffan och kollade på tv och kände hur bebisen började sparka, betydligt hårdare än tidigare. Jag drog upp tröjan och såg hur magen rörde sig. Man såg liksom att någon var där inne. Väldigt overkligt, lite ”ailien”-aktigt men också supermysigt. Kan fortfarande tycka det är lite konstigt och fascinerande även om det nu händer hela tiden (förutom när mina kompisar vill känna) Nu är det ganska hårda sparkar men jag gillar det ändå på något sätt. Det är väldigt mysigt att han ligger där inne, han har nog inte speciellt kul, lyssnar på mitt hjärta och mina tarmar (måste vara mycket underhållande efter typ sex månader…) och sparkar lite (eller mycket) för att göra sig påmind så att vi inte glömmer bort honom…

gravid vecka 27

Jag i vecka 27.

Vad kommer du att sakna?

Fredrik tror att jag kommer sakna komplimangerna om min kropp allra mest. Att jag är smal (för att vara i nionde månaden, men who cares?) och ser så fräsch ut (återigen, för att vara i nionde månaden). Och det är faktiskt sant. Det är sällan får man så många komplimanger för sitt utseende som när man är gravid. Komplimanger riktade mot mig tar väl slut sekunden efter det att Frans har fötts, så jag får väl passa på att njuta medan jag kan. Men jag ska försöka vara storsint och låta min son få lite uppmärksamhet när dagen kommer. Jag kommer även att sakna att kunna äta typ vad jag vill utan att gå upp i vikt. Jag har ätit betydligt mycket mer godis, kakor, bröd…, ja, allt under graviditeten men det har ju gått till Frans. Han kan vara en riktig megababy. Om det inte vore för att jag är relativt liten hade jag varit sjukt orolig för att få världens största bebis. Nu blir jag mätt när jag äter mycket men under flera månader blev jag aldrig riktigt proppmätt även om jag så åt en hel pizza. Frans stal väl en hel del kan jag tänka mig.
Jag kommer även sakna att Fredrik är så omhändertagande, han är ju alltid snäll och omtänksam men han är det extra mycket nu. Han blir alltid jätteorolig när han frågar om Frans sparkat under dagen och jag säger nej (på skoj) Jag vet: J Ä T T E  E L A K T! Och om jag gnäller lite (för att jag vill ha uppmärksamhet) frågar han direkt vad det är och försöker få mig att lägga mig eller bli på bättre humör. Undantag om han kollar på tv, då märker han ingenting annat. Det kan vara allt från en superspännande film till em trist reklamfilm. Oavsett så sugs han in i bilden och kommunikation blir i princip omöjlig.

Vad kommer du inte att sakna?

Att gå upp och kissa fem nätter av sju. Jag drar ner dimmern på toaletten så att det blir så mörkt som möjligt för att ögonen inte ska hinna ta in något ljus. Sen springer jag tillbaka till sängen. Fredrik tycker det är konstigt att han inte alltid vaknar när jag går upp. Jag menar att det är för att jag smyger så bra. Då skrattar han högt. Jag är inte jättebra på att smyga… Men ofta vill jag faktiskt att han ska vakna och tycka lite synd om mig som måste gå upp mitt i natten för att hans barn trycker på min urinblåsa. Jag kommer heller inte sakna känslan av att någon sparkar mot mina revben så att jag måste sitta rakryggad tills det går över. Om jag ska vara ärlig kommer jag faktiskt inte sakna att vara gravid. Det är inte hemskt på något vis men det är enligt mig någonting man går igenom bara för att få sitt barn sedan. Sorry, men det är faktiskt så jag känner.

Fredrik säger att han inte kommer sakna ovissheten. Att inte veta hur Frans mår och hur allt kommer gå. Och jag håller nog med honom om det. Tror dock att oron för vår del endast har börjat…

 

 

 

 

 

Push out gift

Har du hört talas om ”Push out gift”? Det hade inte jag för några veckor sedan men det är ett begrepp jag snabbt fattat tycke för. Jag tycker faktiskt att det är en alldeles fenomenal idé. Som tack för att man burit på bebisen, mått illa, varit trött, haft ont i ryggen… ja, listan på symptom kan göras lång (även om min råkar vara relativt kort)

Jag berättade om det här med push out gift för en person i min närhet, vi kan kalla honom X. X förstod inte varför jag skulle få en sådan present när jag inte ska pusha ut något utan ”bara” göra ett kejsarsnitt.

Där fick jag!

 

Ibland känner man sig inte så gravidglowig

På hemmaplan har Fredrik haft det väldigt lätt de senaste månaderna. I alla fall om man tänker på att han har en gravid flickvän. Om jag påpekat detta för honom? Oh ja, jag vill ju att han ska uppskatta vad han har (ännu mer än vad han redan gör). När andra gravida flickvänner skriker och gormar över småsaker och gråter över allt från jag-vet-inte-vad till jag-vet inte vad har jag endast gråtit lite en enda gång under graviditeten. Och nej, det var inte när jag fick beskedet och inte heller när jag fick veta att det var en pojke och inte en flicka som låg i magen. Det var under Cancergalan som gick på TV för några veckor sedan. Jag hade dock gråtit åt den hur ogravid jag än hade varit. Det värsta han fått uppleva är väl att jag muttrar något om att han inte tar bilder på mig och magen i rätt vinklar (och ljussättning för den delen) eller när han vaknat av att min vad krampat så att han i sömnen fått resa sig upp och strecha ut den. Det är visserligen ett trist sätt att vakna på men värst är det ju ändå för mig.

Häromdagen kände jag mig nere. Jag gör det ibland nu för tiden men det går över snabbt. Jag sitter typ i soffan och känner att allt är tråkigt: TV:n, internet och livet i allmänhet. Jag säger det till Fredrik och han säger något i stil med: Men du ska ju bli mamma! Eller du fyller ju 30 nästa år. Och trots dessa lama försök att pigga upp mig går nedstämdheten över på typ fem minuter. Men häromdagen var det lite annorlunda. Jag kände mig så sjukt irriterad på allt (och inget) utan någon som helst anledning. Pang sa det och sen var jag på dåligt humör. Jag skulle leta upp en någorlunda representativ bild på mig själv men kunde inte hitta en enda där jag inte:

  1. Såg ut som en flodhäst
  2. Var blek som ett spöke

Jag vet att det inte var Fredriks fel (även om han var den som tog bilderna…) men jag tog såklart ut det på honom ändå. Sa att jag inte ville ha fler bilder på mig själv under resterade delen av graviditeten, att jag fick ångest över att se ut som jag gjorde, att jag inte ville ha några minnen av den här tiden i mitt liv och helt enkelt att jag såg ut som en tjock padda och att jag var sjukt ful och blek. Jag vet att han inte gillar när jag säger så om mig själv så jag bredde såklart på lite extra (innerst inne vet jag att jag inte är den tjockaste människan i världen, men just då kände jag mig ändå inte helt nöjd rent kroppsligt, plus att jag var sjukt irriterad). ”Gud, jag är så sjukt ful!” utbrast jag och började radera bilder på kameran. Fredrik såg lite nervös ut och tänkte väl att där försvinner alla bildbevis på den här graviditeten. Jag hade såklart redan sparat in bilderna på datorn så det var ingen fara. Men det visste ju inte han och jag tyckte att det gjorde allt extra dramatiskt när jag satt där och raderade magbild efter magbild samtidigt som jag snackade skit om mitt utseende.

Vi gick och lade oss, jag var fortfarande på dåligt humör. Fredrik fråga om jag kände mig ”obekväm” jag svarade: ”Nää, bara skitful!”. ”Det är ju samma sak” sa han. Sen somnade jag. Morgonen därpå när jag vaknade (betydligt gladare och mycket mer nöjd med mig själv) sa Fredrik: ”Du får inte blogga mer på Storstadsbarn. Det blir för mycket för dig”. Haha. Från och med nu ska jag verkligen försöka tygla mitt ”hemska” gravidhormon-humör för jag vill ju fortsätta med bloggen och är rädd att Fredrik ska gå in och byta lösenord eller ännu värre, stänga ner hela sajten om han tror att det är fara för min hälsa.

annikanorman

Det var bland annat bilderna ovanför som sänkte mitt självförtroende (mycket på grund av min konstiga hand, haha) Idag tycker jag inte att de är fullt lika farliga. Och även om jag hade gjort det hade jag inte vågat påpeka det för Fredrik.

Om jag inte hade varit med barn hade jag aldrig lagt upp en bild på mig själv i stringtrosor. Aldrig! Men nu känner jag inte att det spelar någon större roll. Hoppas ingen tar illa upp på grund av vulgära bilder…