kitty-jutbring

Förväntningar på mammalivet och så

Kitty Jutbring berättade om hur hon kände sig nedstämd efter förlossningen i tidningen Mama.

Innan jag blev gravid tyckte jag att man hörde så mycket negativa saker om graviditet, förlossning och det nya livet som mamma. Det var foglossning, illamående och trötthet hit och långdragna förlossningar, sugklockor och spruckna underliv dit. Av naturliga anledningar kände jag mig inte direkt jättesugen på att skaffa barn, jag visste att jag ville ha barn en dag men ja, långt senare när jag var ”vuxen” och redo att ”ge upp mitt liv”. Hehe. Undrar om jag någonsin blir det? Vuxen alltså.

Så blev jag ju gravid och visst jag mådde illa en del ibörjan, var extremt trött under några veckors tid, äcklades av specifika maträtter och ingredienser (typ spenat) och fick sura uppstötningar och kramp i vaderna. Men det var på riktigt det värsta med graviditeten. Krampen. Tydligen beror det på vätskebrist vilket låter helt logiskt med tanke på att jag är sämst på att dricka vatten. Och om jag blev bättre under graviditeten? Knappt märkbart. Annars flöt hela min graviditet på utan problem, jag kände mig bara riktigt irriterad och nedstämd pga ingenting en gång och jag tror egentligen inte att Fredrik märkte att jag var gravid enbart baserat på mitt humör. Eller jo, han har sagt att jag var lugnare än vanligt, haha. Nä, men jag kände att jag hade massa ork, jobbade på, tog mina trappor upp till lägenheten utan minsta problem (är sjukt mycket jobbigare nu kan jag säga) och hade inga problem att knyta sneakersen på morgonen då vi skulle ta taxin till BB Stockholm för att plocka ut Frans. Förutom illamående efter ryggmärgsbedövningen och en ganska rejäl okomfort när mjölken rann till två dagar efter snittet har jag inte upplevt något jobbigt under min första tid som mamma. Inga gråtattacker eller dagar då jag brutit ihop av stress och utmattning.

Amningen kan dock ibland framkalla en känsla, jag vet inte hur jag ska beskriva den, men lite ångestaktig kanske? Har hört från andra att det är väldigt vanligt men det gjorde i alla fall att jag tyckte att amningen var rätt jobbig ibörjan, jag gjorde det bara för att jag kände mig ”tvungen” men fattade inte varför folk skrev att det var så mysigt. Det tyckte inte jag. När jag tänkte tillbaka på min graviditet, förlossning och första tiden med spädbarn tänkte jag: Varför skriver alla tidningar så jävla mycket negativt? Varför försöker de skrämma folk att skaffa barn? Varför kan de inte skriva om lyckade graviditeter, förlossningar och en spädbarnstid utan massa hormoner, tårar, anknytningsproblem och gräl med sin partner?

Nu har ju funderat ytterligare en del (har ju en hel del egentid nu förtiden…) och insett att det är ju självklart att tidningarna ska skriva om de där jobbiga upplevelserna. Att läsa om mammor som haft det tufft måste ju vara det bästa för andra mammor som går igenom något jobbigt. Om jag hade haft svårt att knyta an till Frans ibörjan så hade jag ju självklart mått bättre av att läsa en ”ur livet”-berättelse i valfri mammatidning om en mamma som upplevt det jag gick igenom. Inte tio artiklar om superfräscha och piffade mammor som glatt berättade om hur uuuuuunderbart och hääääärligt livet som mamma var. Mammorna som haft det lätt behöver ju liksom inte boosten av att läsa om andra problemfria graviditeter, de som inte mår dåligt både fysiskt och psykiskt efter förlossningen behöver inte peppas på samma sätt. De är ju okej och mår bra. De som däremot inte haft det så himla skoj och som kanske inte fick den där förlossningen de drömt om eller den där mysiga första tiden, det är de som behöver förstå att de inte är ”onormala” för att de inte känner sig som en mamma från första sekund och att det finns så många som känner precis likadant. Det är ju inget fult i att få en förlossningsdepression eller inte vara helt glad över sitt nya liv, det är ju en stor omställning, men om folk som kände så inte fick komma till tals så skulle man ju såklart tro det om man hamnade i den sitsen. Varför känner jag såhär, ingen annan gör ju det?

——

Jag tror ju att mycket handlar om tur när det kommer till hela den här grejen. Och det spelar nog inte så stor roll hur mycket man förbereder sig och läser på eller hur mycket folsyra och järn man knaprar eller vilken inställning man går in med. Får man en lätt graviditet så får man och får man en svår så får man… Sen kan man säker underlätta det hela lite om man exempelvis vilar mycket och inte stressar. Sådana saker kan säkert göra skillnad.

Jag var inte påläst eller speciellt hälsosam under graviditeten. Försökte ibland men sen orkade jag inte. Tänkte äta strikt ekologiskt och träna yoga men ledsnade senare samma dag. Läste en gravidapp och googlade sedan bara det som rörde just mig. Exempelvis ”vadkramp under graviditet”. Jag vet extremt lite om kroppen och graviditet överlag för att ha varit med om det. När sköterskan ville förklara något för mig kunde jag typ avbryta och säga: ah, men är allt ok? Och när hon svara ”ja” var jag nöjd och brydde mig inte om att hon ville förklara mer ingående om hur bebisens njurar såg ut. Jag tog nog väldigt lätt på det hela och tyckte ärligt talat inte att det var spännande att mätas, lyssna på hjärtslag osv. Hade det inte varit som det skulle hade jag kanske brytt mig mer,  men graviditet är inte och kommer aldrig bli ett av mina intressen, tyvärr. Sen kan jag såklart tycka det är kul att prata med andra som varit eller är med barn och om deras upplevelser. Men jag var nog inte den blivande mamman som gick och berättade för alla som ville (och inte ville) höra om vad som pågick i magen just den veckan.

När jag kollar på magbilderna som jag lite pliktskyldigt tog tänker jag: ”Vad f-n ska jag göra med de här bilderna?” Jag känner mig tio gånger snyggare utan magen så varför är det så viktigt att föreviga just de här bilderna? Jag har inga bilder på min mamma när hon var gravid (mycket på grund av att hon inte födde mig och hade mig i magen, hehe) och jag har aldrig någonsin, för en ynka nanosekund (vet inte vad exakt vad nano är men det är något litet har jag för mig) tänkt: åh, tänk om man kunde få se en bild på mig när jag låg i magen. Frans kanske blir annorlunda och ber mig förstora upp bilder på mig och magen så han kan ha dem på väggen i sin första lägenhet. Hoppas.

Men okej, om du inte är gravid och kanske vill bli i framtiden så kan jag utifrån mina egna erfarenheter säga att det kan gå jättebra och faktiskt helt smärtfritt. Och gör det inte det så är man i alla fall inte ensam om sin situation.

 

En reaktion till “Förväntningar på mammalivet och så”

  1. Hahahahah. Jag kan verkligen se framför mig hur 21-årige Frans tar hem ett skönt krogragg och det första hon möts av i hans lilla etta på söder är en gigantisk bild av dig som höggravid med ett mjukt leende!
    Hahaha, jag skrattar medan jag skriver.
    Frans förklarar för ragget att ”moderlivet är det vackraste som finns…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>