Rätten till planerat kejsarsnitt

  
Skrev den här texten förut och publicerade en del på min Instagram och Facebook. Bloggen får dock den okortade versionen. Här är den:

Den 10 december 2013 föddes Frans med planerat kejsarsnitt. Varför? För att jag verkligen inte ville föda vaginalt. Vi kan kalla det förlossningsfobi. ”Men hur kan du vara så rädd för något du aldrig gjort?” kanske du tänker. Ja, varför hoppar vuxna människor upp på en stol och skriker när de ser en liten spindel kravla över golvet, tänker jag. Fobier är inte alltid logiska men inte mindre verkliga för det. 

Det är idag ingen självklarhet att en kvinna ska få planerat kejsarsnitt och därmed vara med och bestämma hur hon vill föda sitt barn. Kvinnor har fött barn i alla tider är ett argument jag ofta hörde under graviditeten. Jag vet det, men tycker inte att det är en anledning till att det måste vara så för all framtid. Jag vet också att kvinnor dött och fått problem efter förlossningar precis lika länge. Ingen förlossning, oavsett om den sker via snitt eller vaginalt, är riskfri, så är det bara.

När det kommer till ämnet förlossning är det tyvärr inte ”min kropp, mitt val” som gäller. Man skulle tycka att det verkligen är ett tillfälle då den klassikern passar in alldeles ypperligt men nej. Jag tycker att det är hemskt att en del kvinnor har ångest under hela graviditeten och att vissa till och med väljer att avstå barn pga förlossningsrädsla. Jag tycker det är hemskt att vi som vill ha planerat kejsarsnitt får rådet att under mötet med läkaren ”spela labil och desperat: skrik och gått hysteriskt” om vi inte direkt blir beviljade ett snitt. Jag har aldrig velat föda barn och hade inte heller gjort det om planerat snitt inte fanns som alternativ. Eller okej, eftersom min graviditet var lite av mitt livs största ”Oops!” (Ungefär som när en modebloggare köpt en dyr väska och delar inköpet i sociala medier…) så jag är otroligt tacksam över att alternativet fanns. Hade behövt rejält med terapi och varit så sjukt ofokuserad på allt förutom just förlossningen annars. Vecko-appen hade inte varit spännande utan mer än påminnelse om det som väntade… Tyvärr finns inte alternativet för alla. Var man bor och vilken läkare man träffar kan vara direkt avgörande.
Jag vill påpeka att jag tycker att information är superviktigt! Oavsett hur man planerat att föda är det bra att vara insatt och påläst. Jag tycker inte att kejsarsnitt är något som ska delas ut till höger och vänster MEN om kvinnan i fråga har gjort sin research och ändå känner att planerat snitt är det hon vill ha, ja då tycker jag att hon ska få det utan att behöva ”spela labil och desperat, skrika och gråta hysterisk”.

Ikväll på Opinion live pratas det om just planerade snitt och jag kan motargumenten: belastning för sjukvården, kostsamt och en risk för både mamma och barn. Jag vet dock att Vanja Wikström kommer ta upp en massa bra och viktiga argument till varför vi kvinnor faktiskt ska få vara med och påverka hur just vår förlossning ska se ut. Missa inte Opinon live på SVT klockan 22.00!

En viktig sak att komma ihåg är att alla är olika och så även när det kommer till förlossning. Det tycker jag är något att ta hänsyn till.

Hur känns det efter ett kejsarsnitt?

Har fått en del frågor om mitt kejsarsnitt. Har ju skrivit en förlossningsberättelse men tänkte skriva lite mer om hur det var efter själva ingreppet. Here it goes:

När Frans hade legat på mitt bröst ett tag och de sytt ihop mig fick jag rulla iväg till uppvaket. Jag mådde lite illa på grund av bedövningen och ville helst bara sova. Det gick dock inte, var trött men låg mest och vilade. Sköterskor kom och tog mitt blodtryck flera gånger och efter cirka 40 minuter kom Fredrik och Frans och jag fick amma för första gången. Jag hade ju (såklart) inte gjort det innan och var först lite nervös. Jag hade ju oroat mig för att amningen skulle bli svår. Men han tog bröstet och sög på. Här kom det ju som bäst råmjölk eftersom den vanliga mjölken kom först tre dagar senare. Men att Frans sög stimulerade ju mjölkproduktionen och råmjölken är tydligen meganyttig. Bra för immunförsvar och så vidare.

Jag hade inte alls ont i magen, var ju fortfarande bedövad och kände inte ens mina ben. Fick hjälp att lägga mig i en annan säng inne i vår rum på patienthotellet och låg sedan där fram till kvällen. När bedövningen började avta fick jag mer via dropp. Minns inte exakt hur många gånger de gav mig bedövningen på det sättet men tror det var två gånger. Sedan fick jag tabletter: Alvedon i kombination med Diclofenac. De här tabletterna fick jag flera gånger under min vistelse. De skulle tas vissa tider och jag kunde känna hur bedövningen började släppa ungefär en halvtimma till en timma innan det var dags att fylla på med bedövning.

mage-efter-kejsarsnitt mage-efter-kejsarsnitt-2

Magen samma kväll som kejsarsnittet gjordes.

På kvällen samma dag som snittet gjorts testade jag att stå upp för första gången. Hade inte varit på toaletten men de tog ut katetern någon gång under eftermiddagen. De sa att det kunde vara lite svårt att kissa ibörjan och första gången jag testade så kom det inget. Drack en hel del vatten och lite saft och senare på kvällen gick det bra! De vill helst att man ska kissa av sig själv ganska snart efteråt men det var inga problem. Det var bara första gången som det inte gick, det var som att man försökte kissa utan att vara det minsta kissnödig. Hur som helst. Jag testade att stå upp och det gick jättebra, tänkte att jag skulle känna mig yr efter att ha legat så länge men det gjorde jag inte. Det gick inte megasnabbt men jag kunde gå till toaletten och ta en sväng till köket och hämta dricka.

mage2

Magen 2 veckor efter snittet. Här hade jag tagit bort stripsen och hade endast kirurgtejp över ärret.

mage

Kejsarsnittet gjordes en tisdag (visste ni att det är den vanligaste dagen att föda barn på? Undrar varför…) och på fredagen fick jag åka hem. Jag kunde gå bra på sjukhuset, inte springa men det var inte som jag fick smyga fram heller. Det kändes inte något speciellt i magen. Vi tog taxi hem på fredagen och jag hade på mig mina gravidjeans. Använde dem ett bra tag efter förlossningen eftersom mina vanliga jeans skär in nästan precis på ärret. Kunde även gå upp för mina 8 trappor utan problem. Ingen smärta med andra ord. Hämtade inte ut mina starka värktabletter utan körde med alvedon lite sporadiskt. Tog på kvällarna och mornarna. Ibland under dagen också då jag skulle ut på stan eller liknande. Annars behövdes de faktiskt inte.

Hade även blivit varnad att det kunde vara smärtsamt att gå på toaletten efter snittet eftersom musklerna var uppskruna och igensydda, det var dock inte heller något problem. Kan dock berott på att jag hade bedövning i mig.

Magen var verkligen heeelt mjuk ibörjan. När jag tryckte på den sjönk handen ner som om det var en stor grop därinne. Nu har musklerna dock sakta men säkert kommit tillbaka. Är nog inte superstark i magen men den är i alla fall inte mjuk som en vattenballong längre. Den gick tillbaka relativt snabbt utan att jag behövt göra något. Jag har sannerligen inte bantat eller ens försökt tänka på att undvika onyttigheter sedan Frans kom. Jag är liksom mycket mer sugen på godis och sötsaker nu när jag ammar så jag äter det jag känner för! Och jag vill liksom inte hålla på att äta sallader för att gå ner i vikt. Allt tar sin tid. Hade jag haft massor av extra kilon hade jag kanske känt annorlunda. Nu tror jag att jag har gått ner alla kilon, känner mig visserligen inte speciellt fast men inte heller speciellt tjock. Har ju helt klart mindre muskler nu än för några månader sedan.

Jag väntade fem dagar med att plocka bort de små stripsen som satt över såret, väntade sedan sammanlagt två veckor innan jag tog bort resterande tejp och satte dit egen kirurgtejp. Den hade jag på i säkert ytterligare tre veckor för att vara på den säkra sidan. Bytte dock ut den ofta. Nu har jag bara ärret kvar och det syns inte så jättemycket. Det känns lite knöligt när man trycker på det och ända sedan operationen känns området precis runt om lite avdomnat. När jag kliade lite runt ärret kändes det knappt. Tydligen kan det bli så runt ett operationsärr. Jag har ju aldrig gjort något ingrepp tidigare så jag har inte så bra koll.

arr-efter-kejsarsnitt

 

Såhär ser magen ut idag. Ärret syns ju men oftast brukar trosorna sitta i den höjden. Drog ner dem lite nu för er skull…som ni ser är min så kallade hormonrand kvar, får se när den försvinner. Upp till 11 månader har jag hört men det löser sig med tiden. Ärret är rätt fint om jag får säga det själv.

 

Slutligen vill jag säga att kejsarsnittet var ett perfekt avslut på min graviditet. Är så nöjd och lycklig över att inte behövt föda vaginalt. Min gissning är att kejsarsnitt kommer öka ytterligare i framtiden. Tiderna förändras och den traditionella förlossningen behöver inte vara det rätta nu bara för att grottmänniskorna födde på det sättet. Jag kan tycka att det är spännande att höra om vänners förlossningar men oavsett hur nöjda de är med upplevelsen kan jag inte låta bli att föreställa mig dem i konstiga ställningar, skrikande som djur osv. Haha, vet att det inte alltid stämmer men jag gör det värre än vad det är eftersom det för mig är en skräck att föda barn naturligt. (vissa är rädda för ormar, spindlar och kackerlackor, förlossning är min fobi) Av den enkla anledningen är kejsarsnitt rätt för mig. Men alla ska göra precis det som känns bäst för dem, det är nog då det blir en så lyckad förlossning som bara möjligt.

efter-snitt

Avslutar med en familjebild, någon minut efter att Frans kommit ut och landat.

 

 

 

 

 

Förlossningsberättelse: Planerat kejsarsnitt

Det har dröjt ett tag men jag hoppas det är lugnt. Har velat skriva ner allting fort för att inte glömma bort detaljer vilket jag snabbt insåg redan var för sent. Mitt minne är sannerligen inte bra. Men här kommer den, min förlossningsberättelse.

Kvällen innan snittet, med andra ord för exakt en vecka sedan idag duschade jag med en specialtvål som jag köpt på Apoteket, Descutan. Kittet bestod av fyra svampar och fyra små förpackningar med shampoo. Man skulle tvätta sig både kvällen före och samma morgon som kejsarsnittet. Svamparna blötte man upp och skrubbade kroppen med och shampoot, ja det använde man inte helt otippat i håret. Det luktade inte alls lika äckligt som jag trott, hade förberett mig på alcolösning typ. Efter duschen fick man inte smörja in sig (hatar det) och sängkläderna skulle vara rena. Allt för att minska risken för infektion under kejsarsnittet.

På måndagkvällen ringde jag till BB Stockholm och berätta att jag skulle göra ett kejsarsnitt morgonen därpå, hade ju inte fått min tid än men nu när jag ringde sa de att jag var välkommen klockan 7.30. Det var en kvinna innan mig så de trodde att mitt snitt skulle läggas runt 9.00-9.30-tiden. Kändes skönt att det blev såpass tidigt eftersom jag skulle fasta från klockan 00.00 natten innan. Käkade en sen middag: laxsallad och åt en fruktsallad innan jag gick och lade mig. Undrade om jag skulle lyckas sova under natten eller om jag skulle vara nervös och fundera över allt som kunde gå fel men det gick bra och jag sova hela natten med en kisspaus.

planerat kejsarsnitt 6

I väntrummet innan ombytet. Jag tycker inte riktigt att det ser ut som jag är inne på sista graviditetsdagen men det var jag.

På tisdag morgon gick jag upp 06.00, duschade och tog på mig gravidjeansen (använder dem fortfarande, de är så sköna! Och sitter inte åt över ärret) Fredrik bar ner alla väskor. En till mig, en till honom, datorväska, babynest och bilbarnstol. Hade förbokat en taxi som plockade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus. Gick upp till BB Stockholm där vi fick skriva in oss och sätta oss i väntrummet. Jag kände mig lite smånervös men mer på sättet som man blir när man går upp tidigt för att åka utomlands. Lite trött och förväntansfull.

planerat kejsarsnitt 4

Fredrik <3

En barnmorska kom och berätta att det var en kvinna innan och att vi snart skulle få byta om. Vi blev även tillfrågade vad vi ville ha för lunch och fick välja mellan tre rätter. Jag valde någon thairätt (som jag dock inte åt eftersom jag mådde illa av bedövningen) Vi fick byta om i ett litet rum och jag fick en sjukhusklänning som man kunde knäppa upp i ryggen, en morgonrock och långa strumpor. Vet inte vad de skulle fylla för funktion för de var så lösa och åkte typ bara ner men jag sa inte emot. Alla våra personliga tillhörigheter fick vi lägga i ett skåp bakom receptionen. När jag bytt om satte vi oss i ett annat väntrum. Här fanns det TV och jag kollade på Nyhetsmorgon medan Fredrik åt frukosten som serverades. Jag kände mig supertrött och somnade typ i soffan. Strax efter 9.00 kom en sköterska och sa att nu var det dags. Vi fick ta en bebissäng i plast, ni vet en såndär på hjul och en säng som var till mig och rulla iväg den mot hissarna som tog oss till rätt avdelning. Det låg två andra kvinnor där och vänta, vet dock inte om de skulle göra snitt. Receptionisten frågade oss om bebisens kön, vad han skulle heta och så vidare medan vi väntade och jag fick ett snyggt hårnät och tossor till fötterna medan Fredrik fick någon astronautliknande dräkt och ett hårnät för att skydda (det icke existerande) håret. Slutligen fick vi gå in i operationssalen. Det var ganska många därinne. Säkert sju personer. Fredrik fråga om han fick fota och det fick han men sköterskorna och läkarna ville inte vara med på bild. Jag fick lägga mig på en säng mitt i operationsrummet. Personalen var supertrevlig och berättade hela tiden exakt vad de gjorde och gjorde allt för att jag skulle må bra.

Jag fick en kanyl i handen med dropp. De varnade för att mitt blodtryck kunde gå ner och att jag skulle säga till om jag blev yr. Det blev jag. Värdet skulle helst inte ligga under 60/100 men ibland var det nere på 49 och jag kände mig lite illamående. Sköterskan sprutade då in glykos som gjorde att blodsockret stabiliserades. De lade en lokalbedövning på ryggen och efter det satte de ryggmärgsbedövningen. Jag fick krypa ihop på sängen och skjuta ut ryggraden så att det skulle bli enklare att pricka rätt. De fick göra om det några gånger men det kändes inte mycket. När bedövningen väl var satt började det dock pirra i mina ben och de började domna av. Bedövningen tog supersnabbt och de satte in en kateter. Jag kände ingenting men såg hur de lyfte på mina ben. Konstigt ändå. De drog med is över magen men jag kände inte att det var kallt förrän de tog upp den på bröstet. De pratade hela tiden med mig, påpeka att jag inte verkade nervös, frågade om jag hade syskon och så vidare. När jag tittade på klockan var den 10.03. Barnmorskan sa att de skulle ropa ut tiden när bebisen föddes. De ”varnade” även för att det kunde dra och prassla i skynket som skiljde mitt ansikte och magen och att det kunde upplevas som mer våldsamt än det var. Så började de skära, jag kände att något hände i magen men inte vad och absolut ingen smärta. Plötsligt hörde jag en bebis som grät och det här var innan de tog upp honom. Jag tänkte ”Herregud, nu kommer han snart!” Sen hörde jag hur en bebis (samma som innan såklart) skrek. Han var ute!

planerat kejsarsnitt 1

Några minuter efter att Frans kom. 3 av 2 är glada i alla fall…

Barnmorskan ropade ut: 10:10 som tid för födseln och jag som alltid varit lite av en jämna-siffror-nörd tyckte det var helt fantastiskt att han fötts just den tiden… Frans lades på mitt bröst. Han var kletig och luktade järn. Han skrek och viftade med fingrarna, jag knep ihop munnen för att inte få in de kletiga fingrarna där. Jag kände mig helt matt i händerna på grund av bedövningen och kunde inte riktigt ta tag i honom utan fick nöja mig med att klappa försiktigt på honom. Frans låg på mitt bröst medan de sydde ihop mig. Jag tror det tog ungefär 20-30 minuter. Därefter tog de med honom och Fredrik för att kolla hans syresättning i blodet. Andningen var inte helt som den skulle vilket de sagt var vanligt vid kejsarsnitt. Jag rullades ut på uppvaket. Kände mig så trött och ganska illamående efter bedövningen. Var dock så lycklig över att allt gått bra. Fick ligga i sängen i en korridor med andra nyförlösta snitt-mammor i cirka en halvtimma innan Fredrik och Frans kom. Det kom hela tiden olika sköterskor och kollade mitt blodtryck. Så fort jag fick Frans till mig ville de att jag skulle testa att amma vilket jag gjorde och ja, det gick nog bra. Efter en stund på uppvaket rullades jag iväg och fick åka upp till patienthotellet där vi skulle sova i två nätter. Rummet var fint med två sängar med justerbara ryggar och ett badrum. Enkelt men egentligen allt man behöver. Väl på rummet vägde de Frans och testade honom för gulsot. Han vägde 3521 och var 51 cm lång, betydligt större än jag trott med tanke på hur liten jag var. Jag mådde som sagt lite illa efter bedövningen så jag orkade inte äta någon riktig lunch, fick dock jättefina mackor och en bubblig men alldeles för svag äppeldryck. Och så den där flaggan som alla brukar prata om. Resten av tiden på patienthotellet tillbringade vi i princip på rummet. Ammade och myste med världens gulligaste Frans. Hade planer på att se massa filmer men det blev bara en: ”Despicle me 2″.

planerat kejsarsnitt 2

Jag & Frans (några timmar ung)

Frans

Lill-Frans <3

Jag upplevde inte någon extrem smärta efter operationen. Fick två omgångar bedövning via dropp och därefter i tablettform två eller om det var tre gånger per dygn. Jag hade ju hört att 95% var uppe och gick dagen efter snittet men jag kände att jag mådde tillräckligt bra för att tesata samma dag. Det var verkligen ingen fara, trodde jag skulle bli yr efter att ha legat ner så länge men jag tog det lugnt och det gick fint. Kunde gå på toaletten och ta en tur ut i köket och hämta saft. De tog ut katetern och ville att jag skulle kissa så snart som möjligt. Första gången jag testa gick det inte, men andra gången var det i princip som vanligt. Jag gick runt i sjukhuskläderna hela första dagen men andra dagen duschade jag och bytte om till mina egna mysbyxor och en t-shirt. Skönt. Sjukhusets fula men rätt sköna nättrosor hade jag dock ända till jag åkte hem, då tog jag på mig de kläderna jag kom i, kändes inte värdigt att åka hem i mjukisar, haha, jag är kanske lite knäpp. Nättrosorna var dock grymma eftersom jag behövde bindor på grund av avslaget och sjukhusets varianter var i storleken större, nu har jag vanliga normalbindor, betydligt bekvämare även om jag överlag inte gillar bindor. Avslaget var för övrigt inte alls lika rikligt som jag trott, men tydligen blir det ofta mindre efter ett snitt.

planerat kejsarsnitt 3

På premiärpromenad till köket.

Slutligen vill jag säga att jag mår, och har mått, otroligt bra efter kejsarsnittet. Jag hade nog ställt in mig på att det skulle gå bra men inte alls såhär smidigt. Det tuffaste var nog amningen i torsdags då brösten svullnade upp så sjukt mycket. Det va så jävla obekvämt och ja, rätt smärtsamt. Men smärtan efter ingreppet var verkligen inte så stark som jag tänkt mig. Idag, snart en vecka senare är jag fortfarande öm men det känns mer som någon slagit mig hårt i sidorna av magen och att jag har blåmärken där på grund av det. Lite mer den känslan. Jag har lyckligtvis sluppit så kallad baby blues, depression och nedstämdhet. Kanske det kommer senare men jag har väldigt svårt att tro det för just nu känns det så bra… Jag kan inte säga att jag är helt lyrisk över allt som har med det nya mammalivet (all amning, typ varannan timma, brösten som fortfarande känns för stora för min smak och att inte kunna sova hela nätterna utan att behöva vakna för att agera mjölkko) att göra men när det gäller Frans är jag totalt nerkärad! Det finns inget sötare eller finare än honom och även om jag är säker på att moderskänslorna kommer öka med tiden så känner jag redan nu att han är det bästa som finns. Jag kan inte som vissa nyblivna mammor säger, säga att jag inte vet vad jag gjorde innan jag blev mamma (sådana citat tycker jag är deppiga, skulle man inte ha ett liv för att man inte var mamma? Tragiskt). Jag vet exakt vad jag gjorde innan Frans föddes och älskade det livet. Också. Att kunna göra vad jag ville, inte behöva avbryta ett kort blogginlägg tjugo gånger för att mata, byta blöjor och ta upp en ledsen bebis. Livet börjar enligt mig inte först nu bara för att jag fått barn, det har bara blivit annorlunda. Väldigt annorlunda. Till det bättre på många sätt, till det jobbigare på andra. Men jag vet med 100 % säkerhet att jag aldrig vill vara utan lill-Frans. Han är helt ljuvlig. Vill bara pussa hans runda kinder och hans megamjuka hår hela tiden.

Och ja, jag skulle absolut rekommendera kejsarsnitt och ja, om det blir fler barn i framtiden finns inget annat alternativ (återigen), är mer för det nu än vad jag var tidigare då det ändå var lite av en chansning…

planerat kejsarsnitt 5

När jag reste mig ur sängen dagen efter råkade jag fastna och slita ut kanylen ur handen. Det blödde rätt så mycket faktiskt.

 

Magen efter ett kejsarsnitt

Här fotar jag mig själv några timmar efter kejsarsnittet. Trosorna som syns är inte mina egna utan ett par hotpants i nätvariant som erbjuds till nyförlösta. Här får man plats med en megablöja som de drar på en direkt efter operationen (och typ sjukt mycket annat också om man skulle vilja förvara andra saker i trosorna…)

Jag har ju inte tagit bort förbandet som sitter över mitt ärr ännu, det ska jag göra fem dagar efter operationen, det vill säga på söndag. Under förbandet sitter små avlånga plåster som jag ska plocka bort några i taget om typ ytterligare en vecka… Måste dubbelkolla när vi åker dit på check up imorgon. När man trycker (försiktigt) på min mage känns det som en stor grop där magmusklerna en gång fanns. Så konstigt. Och mjukt. Men jag måste säga att magen återhämtade sig väldigt snabbt. Vägde mig inte när jag åkte hem men jag ställde mig på vågen innan operationen och gissa vad jag vägde? 76 kilo! Trodde verkligen inte jag hade gått upp så mycket. Nu vet jag dock inte hur mycket jag vägde innan men cirka 60 kilo skulle jag tro. Så upp ungefär 16… hade ju som sagt gissat på 8 eller liknande. Var tydligen större än jag trodde. Eller i alla fall tyngre.

mage efter kejsarsnitt

Magbild efter kejsarsnitt.

Magen efter kejsarsnitt

Min kompis Angelicas kommentar till bilderna: ”Du tar selfies och Fredrik byter blöjor”. Ja det är så vi jobbar. Har för övrigt kvar min ”hormonrand” som ni ser. Den rand som man enligt vissa hemsidor kanske kommer sakna efter graviditeten. I don’t think so säger jag.

 

Äntligen hemma

Vi fick lämna sjukhuset runt 15.30. Blev tvungna att göra ett extra ultraljud på Frans då barnmorskan som gjorde ultraljudet i vecka 18 skrivit något om  njurarna och dess täthet eller något i den stilen. Det blev dock ingen uppföljning på det men nu ville de ändå kontrollera det hela. Därför fick vi hänga kvar på sjukhuset i några timmat till. Men allt såg bra ut och njurarna är i toppskick.

Dagens knepigaste var att få bilbarnstolen på plats i baksätet på taxin. Eller för mig var det ingen fara, jag satte mig med Frans och väntade i bilen medan Fredrik och chauffören kämpade. Stackars Fredrik var lite stressad och åkte hela vägen hem och gick upp till lägenheten med de blå plastskydden på skorna som han använt på sjukhuset. Haha. Frans satt nog varken helt bekvämt eller rätt i den den där stolen men han sa inget utan satt bara där och höll hårt i mitt finger hela vägen hem.

Det har varit två intensiva dagar trots att vi egentligen inte gjort något speciellt. Men tiden har gått så sjukt fort! Som sagt, ska skriva ner hela förlossningen i detalj men det som hänt sedan Frans föddes är att vi hängt i princip uteslutande i ett rum med två sängar med upp- och nedfällbar rygg, en bekväm dröm när man ammar… och där har vi just det, ammat (massor),  sett på ”Despicable me 2″, kollat hur många likes Frans fick i de sociala medierna och messat bebisbilder till typ alla vi känner.

Det som varit mindre mysigt är att Frans haft lite problem med att andas ibland, han blir jättetäppt i näsan och måste då skrika för att kunna andas, innan det går så långt sitter han och kämpar och det låter verkligen som näsan är helt stängd. Stackars lilla bebis. De har gett honom koksaltlösning och nässpray för bebisar men det känns ju inte så bra att spruta in näspray i en nyfödd baby hela tiden. Tillslut kom vi på att vi skulle sitta helt stilla med honom upprätt så att han fick lugna ner sig och då slutade besvären. Nu märks det knappt längre och det känns förstås jätteskönt. Tydligen beror det hela på att det finns kvar fostervatten i kroppen. Jag trodde det berodde på snittet men de flesta bebisar har tydligen problem på det här området oavsett hur förlossningen gått till.

Baby Frans 1

Frans har oftast haft stängda, eller halvstängda ögon men nu börjar han öppna dem mer och mer. Älskar hur han tittar sig runt omkring när han ammar. Ligger där och spejar liksom.

Jag har som sagt mått väldigt bra efter operationen. Idag har det dock varit lite jobbigare, i alla fall nu under eftermiddagen. Mina vanligtvis små bröst har blivit en bättre (eller i det här fallet sämre) F-kupa. Och de är så jäkla ömma. Stenhårda och ömma. Googlade och för att bli av med dem, eller ja, inte helt av med dem, de har ju sin funktion men för att de inte ska vara lika smärtsamma ska man amma kortare och mer ofta. Lyckligtvis vill Frans äta hela tiden och försöker naffsa tag i Fredriks kläder i brist på äkta bröst. När han till sin besvikelse inser att det inte stillar varken hunger eller sug börjar han helt enkelt äta på sina fingrar. Eller rättare sagt sina händer. Jag har även haft något som påminner om mensvärk, jag skulle gissa på att det är så kallade eftervärkar men jag är osäker. Att jag inte sovit ordentligt de senaste två nätterna börjar kännas och jag var så sjukt trött att jag bara satt i soffan med Frans i famnen och tittade på tv utan att veta vad jag kollade på när vi kommit från sjukhuset och jag duschat och tvättat håret. Kunde dock inte somna för på något sätt är jag ändå pigg. Och trots att det inte är lika smärtfritt att amma längre tycker jag fortfarande att det är mysigt. Jag är säkert knäpp. Jag har dock börjat använda både bröstvårteskydd och salva nu för att det inte ska göra mer ont. Har läst om sår, blåsor och så vidare men tänkte att jag skulle försöka undvika det om det nu går…

Angående det här med avslag som var en av två saker jag oroade mig för (den andra var ju att amningen inte skulle fungera) så är jag lättad över att det inte alls kommer så mycket blod. Jag såg megablöjor framför mig under många veckor framöver men det är som att ha en normal mens, typ dag tre. Någon läkare sa att det ofta var mindre avslag när man gjort kejsarsnitt.

Hm, ja det var lite om vad som hänt de senaste dagarna. Nu ska jag lägga mig och se om jag kan sova någon timma innan man ska agera mjölkko igen. Ska försöka skriva ner allt om det planerade snittet imorgon.

 

 

 

 

Hur får man planerat kejsarsnitt?

Det verkar vara många som undrar hur man går tillväga för att få ett planerat kejsarsnitt. Och många verkar tro att det inte går att få. Jag vet inte hur det fungerar i olika delar av Sverige men jag har förstått att det skiljer sig lite från plats till plats och även mycket beroende på barnmorskan i fråga. Men såhär gick det till för mig:

Redan innan jag blev gravid hade jag bestämt mig för att kejsarsnitt var det enda förlossningsalternativet. Varför? Jag var, och är och helt enkelt för rädd för en naturlig förlossning med allt vad det innebär. Det var inte som att det var kejsarsnitt eller abort men ja, ni fattar… jag var säker på att jag skulle få snitt på ett eller annat sätt dagen då det väl blev aktuellt.

På inskrivningen sa jag till min barnmorska att jag ville göra ett planerat snitt. Hon sa väl jaha och okej och att jag skulle behöva prata med en läkare innan för att jag skulle förstå vad det rörde sig om. ”Det brukar dock inte vara några problem” sa hon. Nästa möte med samma barnmorska så pratade vi återigen om snittet. Hon frågade om jag fortfarande ville göra det och jag svarade ja. Hon började då ställa frågor om varför och vi kom väl fram till att jag hade förlossningsfobi. Att jag inte ville vara med om osäkerheten (när kommer bebisen egentligen?) själva processen att pressa ut den ur kroppen och slutligen alla konsekvenser som (ibland) hör till.

Jag har läst om tjejer som känt sig attackerade när de säger att de vill göra kejsarsnitt, det kände jag aldrig med barnmorskan på Mamma Mia. Visst, det märktes att hon inte rekommenderade snittet som förlossning men hon lät det ändå vara upp till mig. Barnmorskan skickade mig till BB Stockholm där jag hade bestämt att jag skulle föda och här fick jag prata med en läkare. Läkaren var betydligt mer hård än den första barnmorskan och ville informera om riskerna framför allt annat. Det var tal om allergier, astma, bristen på närhet då bebisen inte alltid får komma till en på direkten utan måste ”sättas igång” på barnbordet (så att lungorna börjar fungera) ja, massa negativa saker helt enkelt. Hon berättade också om risker för min del. Kejsarsnittet var en stor operation, många hade svårt att röra sig efteråt, otroligt ont, svårt att läka ihop och så vidare. Jag lyssnade artigt. Ingenting hon sa kunde liksom skrämma mig. Fredrik frågade vad det fanns för statistik på bebisar födda med kejsarsnitt som man kunde ta del av men det fanns ingen. Det rörde sig mer om samband. Fredrik fråga även om det var lite som en blindtarmsoperation. ”Nej veeeeerkligen inte!” utbrast hon. Det stämmer säkert till viss del, men det kan ju inte vara helt skilda saker ändå… det är ju bukoperationer båda två, även om kejsarsnitt säkerligen är betydligt värre… vad vet jag.

Jag hade tidigare under graviditeten kollat på informationsfilmen om kejsarsnitt som ligger på Danderyds sjukhus hemsida. Där framställdes operationen inte som någon super big deal. Man kom dit, fick ryggmärgsbedövning (man sövs inte vid ett planerat kejsarsnitt och man blir heller inte sjukskriven efteråt), kateter och sedan gjordes snittet på cirka 40 minuter (och under den tiden plockas bebisen ut och man sys ihop, tror det är typ 10 lager som ska stängas igen efter att man öppnats) Jag påpekade att filmen kändes väldigt positiv och inte alls så skrämmande och läkaren svarade då att filmen var för par som redan bestämt sig… Så, ja riskerna minskar tydligen när man väl tagit beslutet?

Jag lovade att läsa en bok som heter ”Att föda” skriven av en barnmorska på Danderys sjukhus till vårt nästa möte. Jag läste den dock inte. Jag lovade också att plugga på, vilket jag gjorde genom att läsa massor av förlossningsberättelser (mest om planerade kejsarsnitt)

Någon vecka senare ringde en barnmorska från BB Stockholm och frågade om jag var intresserad av ett möte angående förlossning eller om jag bestämt mig för snittet. Jag sa att jag kunde ta mötet men att jag hade bestämt mig. Hon sa då att vi inte behövde ses eftersom jag redan tagit mitt beslut och det var bara onödigt att boka in ytterligare en övertalningssession. (Mitt ord inte hennes) När vi kom tillbaka till BB Stockholm nästa gång och träffade den tidigare läkaren så visste hon ju att det var kejsarsnitt som gällde. Hon försökte en sista gång promota vaginal förlossning när hon hörde att vi bodde fyra våningar upp utan hiss men gav sedan upp och började informera oss om det kommande snittet. Den här gången var det betydligt gladare toner och mer lyckad statistik. 95% var uppe och gick dagen därpå och efter två dagar fick man åka hem. Snittet som kallades bikinisnitt var mellan 12-15 centimeter och gjordes så att det inte syntes när man har underkläder på sig. Snitten gjordes under hela dagen och om man räknades som en okomplicerat fall fick man göra det tidigt på morgonen (jag är tydligen ett ”okomplcerat fall”) för att få rullians på uppvaket. ”Då kanske jag kan göra snittet på dig? Om du inte har någon annan läkare som du hellre vill ha?”, sa läkaren glatt när hon skrev ner saker i min journal.

När vi gick från mötet var det alltså bestämt att jag skulle få göra ett kejsarsnitt och datumet var satt till den 10:e december, med andra ord en vecka innan BF. Jag skulle komma tillbaka efter cirka tre veckor och ha möte med narkosläkaren (det mötet som jag var på igår!) men jag fick ingen tid för snittet som jag trott, jag får ringa in på måndag kväll, dagen innan med andra ord och se nör de har tid för mig. Tidigt blir det i alla fall. Skönt eftersom jag ska fasta från oo.00 kvällen innan.

Trots att jag hade bestämt mig för snittet så förstår jag, och tycker till och med att det är bra att de informerar ordentligt om riskerna. Kejsarsnitt är dyrt för vården och jag tror personligen att det är mycket på grund av det som man helst inte utför dem åt höger och vänster. Om man lika gärna kan tänka sig att föda naturligt så är det ju överlag ett bättre alternativ. En lyckad vaginal förlossning är nog enklare att återhämta sig från än ett snitt och det går ju inte att komma från att kicken och de där ”jag är bäst i världen”-känslorna som kommer på köpet med en naturlig förlossning inte är lika självklart när man tar ut bebisen med hjälp av operation. Men det gör mig inget. Så länge bebisen mår bra och helst jag också så kan jag klara mig utan den fantastiska boosten. Förhoppningsvis kommer jag känna mig stolt och lycklig oavsett. Vi får väl se…

Du kan läsa mer om kejsarsnitt på Mama.se (det var även där jag lånade bilden som ni ser…)

 

Inskrivning inför kejsarsnitt

Idag var vi på BB Stockholm och skrev in oss. Eller rättare sagt vi var på våningen ovanför på ”Dagkirurgi/IVA-mottagningen”. Gick lite fel först, tänkte att det skulle vara på BB Stockholm som vanligt, tur att det låg i närheten. Jag trodde att de skulle lyssna på bebisens hjärtljud, mäta magen och kolla blodtryck, det var vad barnmorskan på Mamma Mia sa. Men det enda de gjorde var att lyssna på mitt hjärta och se om jag kunde gapa (?) Vilket jag för övrigt kunde. Mycket märkligt. Jag fick även fylla i en hälsodeklaration och svara på frågor om blodtryck, allergier, sjukdomar och medicin med mera. Allt såg dock bra ut men eftersom jag är allergisk mot paranötter trodde var hon osäker på om jag skulle tåla latexhandskarna som de använder då de opererar. Om man är allergisk mot jordnötter kan man tydligen vara allergisk mot latex och hon visste inte vad skillnaden mellan paranötter och jordnötter var. Rent allergimässigt. Så de skulle väl kanske byta ut handskarna, vad vet jag? Inte så spännande.

Mötet var över rätt snabbt och sen fick vi gå ner till BB Stockholm och lämna in vår journal. De påminde oss även om ett test, ett så kallat BAS-test som är ett blodprov om jag skulle behöva en blodtransfusion under operationen. Eftersom jag ska göra snittet på tisdag får jag göra BAS-testet på fredag, man ska göra det max 4 dagar innan. Efter det gick vi ner till apoteket och köpte den osexigaste hudvårdsprodukten ever: Descutan lösning. Det är små svampar som man blöter upp och duschar sig med kvällen innan och samma morgon som operationen samt små påsar med något som ska påminna om shampoo. Ser inte fram emot de duscharna. Känner på mig att lösningen luktar alkohol, som att tvätta sig med alcogel typ… Men det har säkert en viktig funktion. Man vill ju vara hel och ren när man ska träffa sitt barn för första gången. Hel kommer jag ju dock inte vara så jag kör extra ren som kompensation.

 

Dags att packa BB-väskan

I helgen fick jag frågan: Ni har väl packat BB-väskan?

Svaret är nej! Eftersom jag ska göra kejsarsnittet den tionde december tänker jag att jag inte behöver packa förrän typ den nionde. Jag är supersnabb när det gäller packning och gör det alltid i sista sekund. Funderar dock på om det ändå kan vara en god idé att packa lite saker om nu Frans är en såndär stressig bebis som bara vill ut så fort som möjligt. Han är ju tekniskt sätt färdigbakad nu i vecka 38. Frågan är dock vad man ska ha med sig. Och vad jag ska packa i? Har ingen riktig ”weekendväska” och att komma in med en superstor resväska på hjul känns som ett sämre val än en brun kasse från Ica Maxi. Men okej, väskproblemet löser sig. Frågan är vad jag ska ha med mig?

Har surfat runt lite och inser att om man ska plocka med allt som står där blir det en rullväska, och inte bara en utan två. Det är galet vad vissa tipsar om: Doftljus, lyxigt shampoo, din favorit hudkräm… jag har trott att man ska undvika starka dofter och parfymer för att bebisen liksom kan utveckla allergier? Eller varför ska man annars tvätta alla kläder i parfymfritt tvättmedel och så vidare? Sen orkar jag inte släpa med mig egen kudde, massa ”snacks” och morgonrock (har inte ens någon) eller en ”spännande” bok. Har svårt att se att jag börjar läsa under de två dagarna på sjukhuset när jag i princip aldrig gör det annars. Kommer förmodligen ha andra saker för mig. Vänja mig vid mammalivet osv.

Här är några saker jag i alla fall tänkte packa ner:

  • Mjukisbyxor
  • Amningsbehåar
  • En t-shirt och någon skön topp
  • En hoodie
  • Duschhandduk
  • Neccessär med ansiktsrengörning, hudkräm, tandborste och tandkräm
  • Underkläder (har hört att man får megasexiga trosor i nät på sjukhuset men tar nog med egna också, om de skulle vara slut eller så…)
  • Babykläder (vet inte hur mycket man ska ha med sig, tre ombyten kanske? Och en mössa och varmoverall för hemfärden)
  • Babyskyddet (så Frans kan åka med i taxin hem)
  • Bröstvårteskyddet (vad som än händer tänker jag aldrig gå någonstans utan det)
  • Något gossedjur eller snuttefilt (till Frans, inte mig själv)
  • Dator och laddare
  • Mobil och laddare
  • Kamera

Jag har läst att man ska ha med sig lipsyl och eget toalettpapper till sjukhuset. Det gäller dock främst de som fött naturligt. Lustgasen gör tydligen läpparna torra därav lipsylet och sjukhusets toalettpapper ska vara väldigt strävt vilket kanske inte är så skönt när man tryckt ut en bebis på x antal kilo. Gissar bara…

Blöjor, bindor (ska verkligen återkomma till det här senare!) och värktabletter finns på sjukhuset så det behöver man nog inte släpa med sig… har dock laddat upp hemma. Snabbvärkande Alvedon, världens minsta blöjor och världens största bindor typ.

Har jag glömt något superviktigt?

Mulberry travel bag

Mullberry weekend bag

Hade gärna packat i en sån här snygging från Mulberry…

Planerat kejsarsnitt

Om exakt 1 månad blir jag mamma. Ja, förutsatt att allt går som det ska förstås. Jag har sedan många år tillbaka vetat att jag vill göra ett planerat kejsarsnitt. Många undrar varför, vissa en aning dömande, andra av ren nyfikenhet. Svaret är att jag aldrig varit nyfiken på hur det är att föda barn. Jag lockas inte av upplevelsen som många mammor beskriver som den häftigaste känslan ever. Det jag sett av förlossningar upplever jag inte alls som häftigt, snarare plågsamt, olidligt, okontrollerat och ärligt talat lite förnedrande. Säkert inte som verkligheten är men jag vet ju inte bättre. Det enda jag vet är att jag inte vill uppleva det och man skulle absolut kunna säga att jag lider av förlossningsskräck. Jag har ingen fobi när det gäller ormar, spindlar och höga höjder. Bara vaginal förlossning. Och getingar. Redan på inskrivningen sa jag till barnmorskan att jag ville ha ett planerat kejsarsnitt. Hon sa att det brukade lösa sig men att jag behövde informeras om ingreppet så jag visste vad det innebar.

Jag skulle aldrig försöka övertala någon blivande mamma som ville föda naturligt att inte göra det. Ja, men ni hör ju, det är jättekonstigt. Däremot verkar många inte ha samma problem med att testa när det gäller att övertala de som bestämt sig för kejsarsnitt. Det konstiga är att de som haft åsikter inte är direkta vänner till mig, inga som direkt bryr sig om mitt välbefinnande med andra ord. De är vänners flickvänner och bekanta som jag egentligen inte känner som känner sig manade att upplysa mig om de riskfaktorer som ett kejsarsnitt medför. Jag är inte dum. Okej, inget matematiskt geni heller, men jag har verkligen läst på om kejsarsnitt, planerat, akut och urakut. Jag vet vad det innebär och jag känner till riskerna, både riskerna för mig och barnet. Jag vet också att dessa risker ofta överdrivs då man till varje pris vill undvika kejsarsnitt just på grund av priset. Det är dyrt för sjukvården, så är det. Självklart kan det hända oförutsedda saker. Såklart. Men vem säger att naturliga förlossningar följer alla punkter exakt och inte innebär några som helst risker? Visst, att föda barn är naturligt och kvinnor har gjort det….ja, alltid! Klart att det inte är världens största fara. Men man ska vara medveten om vad som kan hända och även vad konsekvenserna kan bli. Det talas ofta tyst om det men att kvinnor spricker, får problem att gå på toaletten (inte i en vecka utan i flera månader, år, livet…) och likaså blir totalt osugen på sex eftersom det ärligt talat gör för ont är inte alls så sällsynt som många verkar tro. Men hur kan man gnälla över sånt ”oviktigt” när man fått ett friskt barn, nej, då håller man hellre tyst.

Nu är det här verkligen inte en kampanj för planerade kejsarsnitt. Jag vill bara tala om hur mina egna tankar går och har gått under processen. Det jag vill säga är att alla ska göra det som känns bäst för just dem! Och (försöka) att inte bry sig om alla som tror sig vet bättre…, det är din kropp, ditt beslut. Ja, du har ju hört det förr. Mitt råd skulle vara att plugga på både snitt och förlossning och försök vara ordentligt förberedd, man vet ju aldrig vad som händer när det väl är dags. Min förlossning kan sätta igång innan beräknat datum och jag kan bli tvungen att föda naturligt precis som en naturlig förlossning kan sluta i så kallat akut kejsarsnitt eller i vissa fall, urakut kejsarsnitt. Det är bra att vara lite beredd för sin egen skull. Eller så känner i alla fall jag.  Jag har vänner som förlösts med snitt efter en utdragen förlossning, de kände kanske att det inte blev som de velat och upplevde besvikelse efteråt. Om man är beredd på vad som kan ske kanske det går lättare att acceptera det som hänt. Jag skulle tro att det är så.