20140725-071452-26092974.jpg

Ett långt inlägg om mammalivet

Klockan är så himla tidigt. Jag liksom många andra småbarnsföräldrar är klarvaken men det som kanske skiljer mig från andra just nu är att min bebis inte är orsaken. Jag bara vaknade och kan inte somna om. Det händer ibland. Brukar ”vänta ut det” och somna om eller ibland, gå upp och jobba om jag behöver. Imorse läste jag bloggar (hade en period då jag var riktigt bra på att uppdatera mig om vad som hände i kända och okända personers liv, läs under nattamningen men numera är jag sjukt dålig och läser några få ”utvalda” bloggar ett par gånger i veckan. Men hur som helst. Läste precis Josefin Knaves blogg, tycker hon skriver himla bra och ja, bloggar med bebisar känns så mycket mer intressanta idag än vad de gjorde för två år sedan. Konstigt va?

Läste även kommentarerna på vissa inlägg, gör det ibland för nöjesskull. Brukar läsa i Blondinbellas blogg och störa mig på hur dumma folk kan vara. Att ifrågasätta och komma med konstruktiv kritik, fine, men vissa vill bara jävlas och trycka ner och vad hon än gör så finns det de som vill få henne att känna sig som en dålig mamma. Okej, en parantes. Men det är ändå mammarollen jag tänkte skriva om såhär på morgonkvisten.

I Josefins blogg var det några som tyckte att det skrevs så lite om de positiva sidorna med att vara mamma eftersom det ofta var negativa sidor som lyftes fram. Jag skrev om det här en gång för längesedan och tycker fortfarande att det är VIKTIGT att de luftas, det mindre positiva alltså, många kan faktiskt må dåligt och känna sig ensamma efter förlossningen och i det nya livet som mamma/matmaskin. Det är bra att kunna läsa andras erfarenheter och inse att fler känner som en själv och därmed förhoppningsvis må lite bättre.

Innan jag blev gravid hade jag två olika bilder av hur det skulle vara att vara gravid och bli mamma: en där jag skulle må dåligt typ hela graviditeten, kräkas, svälla upp i allt från ansikte till lilltå, ha konstant ont överallt, bli sårad för ALLT som folk sa till mig, gråta till ”Sjunde himlen”, bli trött, lättirriterad, känna mig klumpig och ful, få dålig hy, bli suuuuuperstor, få en jobbig förlossning (jobbigt kejsarsnitt) med en tuff återhämtning, inte kunna amma (och tvingas att ”skämmas” över det eftersom det enligt många inte ska få vara okej att välja en matningsmetod som känns bra för en själv) bli osäker som mamma och inte våga gå ut på stan, ständigt känna press och oro inför typ allt, aldrig få sova, inte hinna duscha, hamna i någon hemsk depression där jag inte ville röra bebisen, få ett barn med någon jobbig eller till och med obotlig sjukdom eller något som visserligen passerar men som antagligen känns nog så jobbigt där och då: kolik, aldrig hinna träffa sina vänner och bråka Fredrik tills relationen typ självdog och man stod där ensam med ett barn, redo att söka till ”Ensam mamma söker (vad eller vem som helst som kan underlätta vardagen”) Ja, ni hör, jag kunde tänka ut det mesta negativa scenariot och känna att okej, såhär kommer det bli från och med nu.

Scenario nummer två var dock det jag hoppades på, att allt skulle gå mer eller mindre lätt och smärtfritt, att jag skulle känna mig trygg som mamma, vara pigg, fräsch och en såndär avslappnad morsa som gled runt och hade det gött med sin barnvagn. En mamma som vågade ge sig ut och resa, inte kände sig ängslig för allt och inget, kunde ha sina gamla klädet och känna sig snygg och bekväm, hinna umgås med sina kompisar, ta hand om sig själv, njuta av att bara ensam eller umgås med Fredrik utan att känna dåligt samvete över att man inte aktiverade sin bebis med ett färgglatt pussel. Kunna fixa jobbet samtidigt som jag var mammaledig och få komplimanger om hur duktig jag var som fixade allt, haha. Varför det skulle vara viktigt? men nu snackar vi ju drömscenario!

Det blev (lyckligtvis) inte som scenario nummer ett. Och jag tror ärligt talat inte att så många kan checka av alla nämnda punkter. Eller jag hoppas verkligen inte det. Däremot blev det ganska mycket som drömscenariot (det är sant!) men lite modifikation förstås…

Jag har sagt det innan så förlåt om jag upprepar mig, men min graviditet var en så kallad ”lätt” graviditet. Jag var hos barnmorskan de gånger man måste gå dit men behövde aldrig göra något extra besök på grund av osäkerhet för bebisens hälsa eller min egen för den delen. Fick ringa in en gång då jag fick en liten blödning i vecka 32 men det var liksom ingen fara.
Jag mådde illa, inte jättelilla men sådär lite dovt illamående som fick mig att lägga mig på sängen efter jobbet och kolla på TV under några veckor ibörjan av graviditeten. Jag fick även sämre hy ibörjan vilket jag upplevde som rätt irriterande just då eftersom jag inte brukar behöva sminka mig för att dölja finnar. Under större delen av graviditeten led jag av kramp i vaderna (stackars mig eller hur, hehe), vaknade ofta av att det stramade som bara den, blödde ofta i munnen när jag borstade tänderna/använde tandtråd, kände även av halsbränna i mitten till slutet och visst kissade jag mer än vanligt även om det inte direkt störde min nattsömn, hade också, visserligen ytterst lite men ändå, känningar i ryggen mot slutet. Och nej, sparkar mot revbenet (från Frans) var inte heller så kul. Ibörjan var jag också väldigt trött och det var väl egentligen pga trötthet som jag började misstänka graviditet. Min graviditet skulle typ få en 2:a på en skala där 10 var helvete, jag har ju full förståelse för att någon form av obehag förr eller senare måste ske med tanke på allt som händer i ens kropp. Humöret och känslorna som jag förväntade mig under graviditeten uteblev nästan helt. Hade väl några få gånger, minns i alla fall en, då jag kände att allt var emot mig. Främst mitt utseende. Haha. Kände mig så blek och ful och blek var jag. Deppig november som det var. Men de där hormonerna kände jag annars typ inte av. Har ofta undrat om det är något fel på mig som inte kände av de där omtalade humörsvängningarna och alla hormoner efter att Frans fötts. Nyblivna mammor verkar ju annars gråta för allt. Jag har liksom inte gråtit en enda gång sen han kom, ibland har jag varit frustrerad och velat skrika rakt ut med sällan har jag känt mig ledsen och aldrig så att jag velat gråta. Dock inte heller av glädje. Jag gråter aldrig av glädje eller lättnad. Jag bara är det. Glad eller lättad alltså, inga tårar. Vissa program lan dock få mig att pressa fram några tårar ”svenska hjältar”, ”Cancergalan” osv.

När Frans föddes hade jag som sagt ställt in mig på tuffa tider samtidigt som jag på något sätt kände att allt skulle fixa sig tillslut och att jag och Fredrik tillsammans skulle utgöra ett helt okej föräldrapar. Jag kände inte de där ”känslorna är all over the place” som en viss prins en gång uttryckte det, bröstmjölk kunde dock återhittas lite här och var men jag kände att jag var ganska stabil när det kom till det här med känslor. Jag var inte orolig på BB Stockholm utan mest lite spänd på att testa allt nytt som då var att amma, bära/hålla en minimänniska och helt enkelt finnas till hands hela tiden, dygnet runt. Jag var i någon typ av bubbla men har alltid varit osäker på vad den där omtalade bebisbubblan egentligen ska innebära. Jag var lycklig men inte inne i något overkligt rus. Det var mer att jag inte kände att jag behövde eller egentligen ville, bry mig om något annat än det som hände just där och då, på vårt lilla rum på patienthotellet. Att man plötsligt var mamma till någon kändes overkligt när man sa det men i praktiken så självklart och naturligt. Klyschigt? Kanske, men det gör det inte mindre sant. Att åka hem från sjukhuset var inget jag kände nervositet inför. Men om du inte känner mig så kan jag tala om att jag är en ganska lugn person och tar mycket som det kommer, kan knappt stressa upp mig… Sen kan jag konstigt nog hetsa upp mig över obetydliga småsaker som kan störa eller oroa mig men när det är saker där det finns anledning till djupare känslor brukar jag vara rätt avslappnad. Konstigt.

Sen började livet hemma, livet som småbarnsmamma. Det är märkligt hur fort man glömmer. Jag önskar att jag skrivit dagbok från dag ett av Frans liv. Det är något jag kan ångra att jag inte gjort. Har ju bloggen men jag hade nog velat ha mer ordnad dokumentering av första tiden och även över Frans olika utvecklingssteg. Mu brukar jag fråga Fredrik. Men första tiden hemma var lugn, vi hade besök från kompisar och familj tidigt, inte för att jag kände mig tvingad utan för att jag ville. Jag mådde toppen och ville visa upp Frans. Det jag tyckte var lite jobbigt var amningen. Den fungerade visserligen jättebra men jag tyckte det var ganska smärtsamt första tiden. Inte så illa som jag ställt in mig på efter att ha hört snyfthistorier (ordagrant!) om hur ont det skulle göra, men brösten var svullna (gillar inte stora bröst), jag fick små sår på bröstvårtorna som inte direkt blev bättre av att någon konstant ville suga på dem! (Ja, jag menar Frans) jag tror det var en psykisk grej men jag kände bara att jag inte ville amma heeela tiden, kunde typ bli irriterad över att Frans ville äta och tyckte det var störande när Fredrik sa: ”du kanske ska mata honom?”, ”När åt han?” (Om du bara visste hur många gånger Fredrik ställt den frågan, fan vad många gånger, haha!) och ”han kanske är hungrig?”
Där och då var jag inställd på att ”hålla ut” med amningen i sex månader sen skita i den och börja med annan mat. Nu är Frans 7,5 månader och gissa vad, jag ammar fortfarande! Inte lika mycket men ändå. Jag tycker det är så mysigt även om det känns lite som att han börjar bli för stor nu. Häromdagen satt han i sängen, lutad mot mig och åt med sina så ben utsträckta framför sig. Haha. Men så länge han inte säger: ”mamma, jag vill äta” och pekar på mina bröst så… Amningen kändes dock alltid lättare under dagen. På natten när jag var trött och väcktes enbart för att mata kände jag ofta frustration över min situation. Den känslan försvann dock så fort Frans ätit klart. Det var mest under själva amningen som jag kunde känna en obehagskänsla som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Den kan fortfarande dyka upp ibland och det kryper nästan lite i kroppen PLUS att jag ofta får för mig att mitt hår är otvättat när jag ammar!?!? Alltså såå knäppt? Det spelar ingen roll om det är totalt nytvättat.

Överlag kändes det alltså väldigt naturligt. Jag trodde att jag skulle påverkas mer av sömnbristen men det gick förvånansvärt bra. Några enstaka gånger har jag sovit på dagen men det kunde jag göra redan innan Frans föddes och jag blev gravid. Vi har alltid hunnit äta middag, dock ofta i omgångar. Inte för att Frans skrikit utan kanske bara för att han velat ha uppmärksamhet eller lite skön närhet. De nätter då man inte har fått ordentlig sömn är faktiskt väldigt få men självklart finns de. Och de känns av! I början vaknade jag ofta pga amningen men nätter då vi aktivt tröstat och gått runt var mest i början. Runt 1-3 månader, där kunde vissa nätter innehålla magknip och därmed bebistårar när de kom, innan var det mest skrik (bebisar gråter ju inte med tårar i början). Både jag och Fredrik är lugna personer och försöker vara extra lugna när Frans är med. Jag är dock den som tröttnar på hans skrik först. Oftast i alla fall. Fredrik och jag har inte bråkat som jag hört att vi skulle göra och jag tror det beror helt eller i alla fall till stor del, på att vi oftast får sova på nätterna. De gånger vi är trötta och stressade pga att Frans inte vill/kan somna av en eller annan anledning blir vi lätt irriterade på varandra. Ni vet, när man blir kort i tonen och irriterad (som fan) haha. Hade Frans haft kolik exempelvis är jag helt säker på att vi tjafsat om massa saker typ heeela tiden. Det är konstigt men man blir så lättirriterad till och med på personen som faktiskt är med och hjälper än när det är som värst. Försöker ofta tänka på att jag är så glad att jag har Fredrik som verkligen stället upp till hundra procent och som tar hand om Frans bättre än vad jag gör typ, men det hjälper inte alltid. Ibland behöver man bara ta ut aggressionerna på någon och ofta blir det ju min käre Fredrik som får ta smällen. Och han blir såklart irriterad på mig också (dock helt utan anledning, hehe…)

Frustrationen jag kan känna ibland har alltid att göra med om Frans är arg och ledsen. Då kan den dyka upp men när han inte är det är jag bara glad och nöjd. Tänk att någon kan ha en sådan effekt på ens humör! Jag och Fredrik kan, och kunde tjafsa om saker innan Frans också såklart men det är tydligt att när vi gör det nu så är det oftast pga trötthet eller frustration över Frans tillstånd och dags/kvällsform. Oavsett om det gäller städning av lägenheten eller bara allmänt tjafs om hur vi ska gå tillväga när han vägrar att sova.

Det har absolut funnit stunder då jag tycker synd om mig själv, känner mig frustrerad, irriterad och rent utav missnöjd men det går alltid över efter en liten stund och när det gjort det känner jag mig som vanligt igen. Jag tänker att det är naturligt att inte älska livet oavsett vad det innehåller jämt och ständigt. Och även om jag är arg blir jag genast på bra humör när Frans ler och är sådär mysig som han oftast är. Att säga att det inte blir en (stor) omställning att bli mamma är ren och skär lögn (finns de ens någon som säger så?) men det behöver inte bara bli tungt och jävligt och inte heller enbart ljuvligt och fantastiskt i varje ögonblick. Jag tycker att det är härligt men på ett realistiskt sätt. Om du förstår vad jag menar… Jag har visserligen inte haft så många farthinder längs vägen utan det har liksom bara rullat på (varför dessa plötsliga åka-bil-liknelser!) ibland känner jag att jag vill överdriva det få negativa saker jag har att komma med eftersom jag inte vill att folk ska tro att jag försöker rosamåla det hela. ”Amningen var väldigt tuff ibörjan”, ”jag hade sååå mycket kramp i vaderna..” (Ehh…) Så löjligt av mig egentligen… Sanningen är ju att det hittills gått väldigt bra, inget jobbigt värt att nämnas har egentligen hänt och framför allt jag älskar min lilla Frans, finns inget eller ingen som kan göra mig så glad som han! Hade det nu varit jobbigt är jag ganska säker på att det varit värt det oavsett. Såklart.

Jag vet att det blev väldigt långt det här, har skrivit hur länge som helst och inte riktigt orkat sålla i texten då jag skriver på mobilen, men jag har ju ändå inget bättre för mig (typ sova…) och om du har en timma över (lite egentid) är ju det här perfekt tidsfördriv… Hehe.
Kände ändå att jag ville bidra till en förhoppningsvis positiv bild av livet som mamma. Även om det är viktigt med den andra sidan med såklart. Alla sidor är viktiga. Men det här är sett ur min synvinkel. Hoppas den inte känns totalt osammanhängande trots sin längd och tillverkningtid: 05-07 en fredagsmorgon…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>