frans

Bli av med gravidkilona

Jag vet inte exakt var mina gravidkilon tagit vägen men jag har ju mina misstankar… Tur att jag älskar tjocka bebisar, haha.

Jag vet inte exakt hur det fungerar när man fött naturligt men när man gör snitt som jag gjorde så rekommenderar de att man inte tränar på typ tre månader. Nu har det gått två månader, lite drygt och jag tänker inte börja träna förrän om minst tre veckor. Jag längtar ändå efter att bli fast igen och få tillbaka mina muskler. Kilona efter graviditeten har nog försvunnit (eller några har jag nog kvar, men det bryr jag mig inte om. Vill bara inte vara 15 kg tyngre permanent) men magen är ju inte sådär ”tajt” som den faktiskt var en gång i tiden. Innan jag blev gravid uppskattade jag inte riktigt min relativt vältränade kropp. Såg mig inte som varken smal eller i bra form vilket jag inser nu i efterhand var ganska skadat. Jag var ju knappast tjock innan jag blev gravid och att jag inte insåg hur ”smal” jag var (inte jättesmal på något sätt, men ni vet, en 36:a i alla fall) får mig att undra om jag inte blivit lite yrkesskadad efter att ha jobbat med modeller och provstorlekar i snart sex år. Hehe. Det låter kanske lite töntigt men jag uppskattar min kropp mer nu än vad jag gjorde innan graviditeten. Den var så schysst och blåste inte upp som en ballong när jag var gravid, den höll sig stark och frisk under hela graviditeten och att den läkte ihop och återhämtade sig supersnabbt efter att ha blivit uppskuren med en skalpell. Tackarrr!

Vissa verkar ju ha det lätt att bli av med kilona efter förlossningen samtidigt som många får kämpa länge för att få tillbaka sin gamla kropp (om de ens får det) Jag ska erkänna att jag är jätteglad och tacksam över att inte magen blev speciellt stor under graviditeten och att jag nu kommer i mina vanliga stuprörsjeans igen (mina favvo-gravidjeans kan jag inte ha längre för de har spruckit vi skrevet). Det verkar dock som det är ett himla känsligt ämne det där. Viktnedgång efter förlossning verkar kunna reta upp somliga riktigt, riktigt ordentligt. Och mamman i fråga blir utpekad som fåfäng, egoistisk och för att ge andra nyblivna mammor dåligt självförtroende och känna ångest över att de inte ”lyckats” gå ner i vikt. Vilket jag inte tror är meningen. Inte alls.

Ingen har sagt något till mig om min kropp efter graviditeten, eller inget negativt i alla fall men om någon skulle lägga en elak kommentar om att jag kanske skulle fokusera mer på Frans istället för att typ räkna kalorier hade jag bara skrattat. Jag vet ju hur det ligger till i verkligehten och hur mina matvanor och prioriteringar ser ut. Ingen hade kunnat få mig att känna mig dum för att jag gått ner mina gravidkilon och om de tror att jag hetsbantar och gör situps medan Frans ligger och skriker och gråter av hunger bredvid, ja då får de väl ringa socialen… (Jag har dock testat och gjort 20 utfall med Frans som extra vikt i famnen en gång. Fick träningsvärk i låren och rumpan efteråt, haha.)

Jag har funderat över varför detta är ett så himla känsligt ämne och precis som när det kommer till vikt utan att graviditet är inblandad så finns det alltid ett gäng väldigt osäkra personer som ska hacka ner på andra som inte kämpar med extra kilon eller som helt enkelt är öppna med att de är måna om att träna och äta rätt för att de faktiskt vill vara smala. Eller tjejer som är naturligt smala och inte kan gå upp i vikt. Eftersom jag jobbar med det jag gör får jag ofta ”försvara” mig när det handlar om smala kändisar och modeller och vad de sänder för signaler till unga tjejer. En sak jag brukar säga är att vissa tjejer faktiskt är smala av naturen och det spelar ingen roll om de skippar träning och käkar bakelser, de blir inte överviktiga ändå. Sånt är livet. Alla har inte samma genetiska förutsättningar och ämnesomsättning. Jag hade gärna sett ut som Miranda Kerr men inser att det inte kommer bli så och jag är okej med det och jämför mig heller inte med henne. Men jag går inte för den sakens skull och muttrar över att hon skulle vara ätstörd eller att hon borde äta en smörgås. Nu vet jag såklart att det finns många unga tjejer som mår dåligt på grund av alla ”perfekta” modeller och ja, det är för jävligt! Jag vet också att många kändisar och modeller tar till extrema metoder för att gå ner i vikt, vilket är mycket trist såklart. Men alla modeller bantar inte. Vissa har liksom själva mått dåligt för att de kände sig spinkiga och ”okvinnliga” när de var unga. (Sen blev det säkert bättre när de började tjäna pengar just på grund av de där smala kropparna…) Det är knivigt det där.

Men åter till det här med gravidkilon. Typiskt mig att komma av mig och in på annat. Vissa mammor verkar älska att påpeka att de mammor som prioriterar sin kost efter förlossningen har fel fokus eftersom allt fokus borde ligga på den nyfödda. En såå elak sak att säga. Hur många mammor skiter i sin bebis för att de vill bli smala igen? Jag tror inte att det är särskilt många. Och det är så synd att vissa ska använda sin egen osäkerhet för att göra andra osäkra och känna sig som dåliga mammor bara för att man saknar sin gamla kropp. Det är inget fel med att inte känna sig obekväm med att väga typ tio kilo mer än vad man är van vid. Att jag började fundera på den här grejen beror på det här inlägget som Vanja skrev. Hon lade upp en bild på sin morgongröt på Instagram och det blev värsta kalabaliken. Så tröttsamt. Men Vanja är en smart tjej, det märks, men jag förstår att det kan vara svårt att inte ta åt sig när man attackeras på det där sättet. Och precis har fått en liten bebis som man hellre fokuserar på än försvarar sig mot löjliga kommentarer på diverse sociala medier. Tyckte det var lite spännande att följa alla kommentarer när jag satt där vaken mitt i natten och amma, spännande men också frustrerande och irriterande. Men det var många smarta inlägg också, sån tur är. Det finns hopp osv.

Om inte jag hade gått ner (de flesta av) mina kilon automatiskt efter kejsarsnittet så hade jag förmodligen känt mig ganska obekväm, alla bryr sig inte (skönt för dem) men jag gör det. Jag har aldrig kämpat för att hålla mig smal eller bantat men jag har heller inte aktivt ansträngt mig för att gå upp två storlekar. Tycker dock inte att man ska stressa med att gå ner i vikt, det är ju aldrig bra, men mår man dåligt och känner sig obekväm så är det inget fel med att tänka på vad man äter. Eller hur?

Har för övrigt läst att amningen hjälper viktnedgången på traven om man äter nyttigt. Trpr dock det gäller om man äter onyttigt också. Cirka 500 kalorier om dagen sugs ut när bebisen äter. Personligen blir jag sjukt yr i huvudet när jag inte ätit ordentligt (eller något sött, hehe) en dag.

6 reaktioner till “Bli av med gravidkilona”

  1. Jag bryr mig inte alls om kilona. Tänker väl mest att de som kom med graviditeten kommer att försvinna med graviditeten, ungefär. Tror inte jag kommer hetsa igång med träningen heller, men jag hoppas kunna börja springa i augusti igen. Helt enkelt för att jag saknar det, och i mitten på augusti har det gått ett år sedan jag sprang senast (!).
    Har inte alls upplevt vikthetsen än men förvånar mig inte alls att den finns där. Allt som går att hetsa med verkar det hetsas med ungefär… Att göra det som känns bäst för en själv och lyssna sådär lagom mycket på andra (vårdpersonal undantagen) är väl det bästa som vanligt. Jag tycker iaf att du ser ut som innan du var gravid, smal som alltid!

  2. Johanna: Ja, eller hur och det var typ så det var. Några kilon kvar såklart, men det spelar mig ingen roll om jag aldrig går ner dem igen. Vill mest bli lite fast över magen. Det viktigaste är ju att man mår bra efteråt rent fysiskt. Jag trodde faktiskt jag skulle tycka att det var jobbigare att ha magen kvar efter förlossningen men det kändes liksom bara helt naturligt. Jag ska börja träna yoga i mars någon gång tror jag. I alla fall testa men det känns inte som det kommer göra ont… Mitt Sats-kort kickar igång i Mars någon gång så då känner jag mig pressad ;)

    Du är så klok Johanna! :) Man ska inte lyssna på andra utan göra det som känns bra för än själv!!

  3. Tjena Annika,

    Tack för det här inlägget… Galet med…”gröt-gate”… ;-) Jag brukar läsa din blogg i mobilen på natten när jag ammar, ha ha… Så nyfiken på dina snittinlägg, eftersom jag ligger lite efter dig så att säga.

    Har en fråga: undrar hur ditt snitt/ärr känns nu?Mina strips har ännu inte trillat av, så jag låter dem sitta kvar, men tycker det känns himla buckligt liksom, innanför huden. Antar att det är pga allt som ska läka därinne, men eftersom man inte kallas tillbaka på läkarkontroll så har man ju liksom ingen att fråga om det är normalt, det man känner? Så jag tänkte att jag kollar med dig. Är området kring ditt ärr helt slätt, eller kan du också känna något innanför som liksom är svullet, och hårt? Hmm…. Tacksam för en uppdatering på din ärrfront, ha ha… ;-)

    Kram och gossa med sjukt söte lilla Frans från mig!:-)

    //Vanja

  4. Vanja: Hej!! Haha, vad gjorde man under nattamningen innan bloggarna kom ;)

    Jag tog bort mina strips själv för de trilla inte av. Sen tog det lång tid innan klisterresterna försvann så de såg rätt äckligt ut ibörjan. Men jag ville ju inte skrapa för det känns som området är ganska känsligt även om det inte gör ont. Hade därefter kirurgtejp på i flera veckor. Minns inte vad de sa om tider men jag tog bort det stora ”plåstret” efter kanske 2 veckor och hade sedan stripsen kvar ytterligare 2 veckor därefter hade jag kirurgtejp över i ytterligare 3. Nu har jag inget längre.

    Mitt ärr är väldigt tunt och fint men också väldigt ”buckligt” När man drar över det känns det liksom som det är något bubbligt under. Det har också känts bedövat runt ärret väldigt länge men det har gått bort nu. Har du haft mycket ont efter snittet??

    Jag ska ta en bättre bild på ärret och lägga upp. Tycker dock att det ser himla bra ut och det är ju väldigt tunt :)

    Hoppas ni har det toppen och att du och Iggy mår finfint :) han är så liten och söt. Känns redan som det var evigheter sedan Frans va så mini…

    Kram!

  5. alltså det är helt sjukt med vikthets efter att man fått barn! jag kände ingen stress över det innan jag födde och jag kommer ihåg när Jack var nån dag och jag såg mig i spegeln och halva magen var ju borta, hur konstigt det kändes och hur mjuk den var. jag gick upp runt 17kg tror jag och när vi kom hem från bb var nog 7-8kg borta. samlade nog på mig mer vatten än vad jag trodde. ganska snabbt efter gick jag ner i stort sett resten, fast jag behåller gärna några kilon. Nu är Jack nästan 4mån och jag ser fram emot att börja träna, men det är för att få lite muskler och ork. fast jag har ännu inte börjat (bara köpt nya skor + en ny yogamatta) så så värst bråttom kan jag ju inte ha ;) amningen gör ju sitt! jag tänker mest att jag ska äta bra och ordentligt, för det jag äter bygger ju ändå mjölken. däremot måste jag ju säga att jag tycker att det är sjukt skönt att i stort sett se ut som jag gjorde innan, tyckte inte det var jobbigt att gå upp i vikt, men jag gillar ju att vara en smalis och är glad att min kropp gick tillbaka så fort som den ändå gjorde. hälsningar /fåfäng. ;)

  6. Stella: haha, Ja, jag känner som du :) Ser också fram mot att börja träna. Min kondition är verkligen all time low just nu. Sprang typ 30 meter förut och fick håll.
    Jag har ju ätit mycket godis och sötsaker vid sidam om en hälsosam kost, men ska verkligen försöka bättre mig på sockerfronten, så svårt bara! Hehe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>