Thailandsfeber

Frans somnade någon gång runt 16.00 på eftermiddagen och vi gick till poolen som ligger uppe på ett berg. Allt ligger visserligen på ett berg men barnpoolen samt den ”lilla” poolen ligger ytterligare några branta backar upp. Lade oss och solade och badade ett par gånger (i omgångar som man ofta göt numera) oh gick sedan ner till rummet, duschade och gjorde oss redo för middag. Väntade på att Frans skulle vakna men nej, han bara sov och sov. Efter tre timmar vaknade han. Förutom
På nätterna så sover han aldrig så länge i sträck. Frans har varit snuvig idag och hostat, men hosta gör han ju lite då och då sedan lunginflammationen i höstas, vilket gjort att vi dragit ner air condition på rummet helt, vem blir liksom inte sjuk av den i kombination med Thailandshettan? Hur som helst. Frans vaknade efter tre timmar, var på bra humör men såg trött ut, han borde varit hungrig som en varg men åt endast em halv burk med mat. När vi kom hem blev han varm, supertrött och somnade typ utan att vi märkte det bredvid mig på soffan. Efter en stund piggnade han till och ville ha en banan, något han visar genom att sträcka hela kroppen mot bananen och skrika: ahhhhh! Solklart banansug. Eftersom han ätit så lite gav jag honom bananen men två minuter efter att den försvunnit kom den upp igen. Han verkade inte så jätteberörd men man ser på honom att han är dålig. Och så somnade han igen utan någon invändning alls och har nu legat och yrat i sömnen: ”bababa, dada, gaga, papapapa…” Så gulligt! Han hade för övrigt 38,9 graders feber då vi tog tempen tidigare. Hoppas han är bättre imorgon…

God natt (och håll tummarna för att Frans är frisk imorgon!)

Lunginflammation, hosta, feber, snuva och nya tänder

Frans var så himla ledsen nu på kvällen innan han somnade runt 21.00…, han ville absolut inte sitta ensam utan klamrade sig fast vid mig och Fredrik så hårt han bara kunde. Precis när han somnar fick han värsta hostattacken och vaknade såklart och blev ledsen. Han somnade dock om rätt snabbt. Efter lite funderande har vi kommit fram till att det är tänderna som växer. Han har flera på gång och det gör säkerligen rätt ont. Så typiskt att han ska få allt på en och samma gång men förmodligen hör exempelvis snuvan ihop med tänderna…

För övrigt har jag kämpat med penicillinet idag. Det är ingen hit kan jag lova! Frans kniper ihop tänderna och skakar huvudet fram och tillbaka, ålar sig med hela kroppen och gör allt för att inte så diskret markera att han hatar det! Det går ju förr eller senare men det är helt klart en process jag tröttnar på ganska snabbt. Det hjälper inte heller att förklara för Frans att det är för hans skull som vi tvingar i honom medicin, han tittar bara besviket på en med krokodiltårarna sprutandes. Imorgon fyller han 1 år (!) och tyvärr tror jag inte att det blir hans bästa födelsedag i livet. Eller rättare sagt så hoppas jag verkligen att det inte blir det…

 

När Frans är sjuk går han all in.

Igår natt vaknade Frans och hade svårt att andas. Det blev bättre efter ett tag men igår var han så slö och orkade knappt öppna ögonen. Han andades jättetungt och snabbt och det pep liksom från kroppen när han bara satt helt stilla. Så efter ett tag bestämde vi oss för att åka in till akuten. Vi är ju båda rätt skeptiska till att åka in eftersom det känns som vi varit där så mycket. Dock har Frans alltid varit sjuk när vi varit där men vi har fått åka in flera gånger då vi fått fel diagnos typ 10 gånger… På plats visade sig ganska snart att Frans har lunginflammation. Jag hade inte ens tänkt tanken, tänkte att han var förkyld, kanske hade ont i halsen som jag har. Frans var jätteslö under tiden vi var på akuten och när de försökte vidga hans luftrör med hjälp av någon ånga blev han superledsen, trots att det inte gjorde det minsta ont. Sen blev han helt förstörd när de satte fast en liten klämma på hans finger, vet inte varför de gör det men de verkar vara någon standardgrej. Han blev såklart inte så glad när de stack honom i fingret heller men lite gladare då han lyckades dra av plåstret med tänderna och kunde tugga på den en stund innan mamma och pappa upptäckte det…

Vi fick ju åka upp till lungröntgen och Fredrik och jag fick på oss någon ”skyddsdräkt” medan Frans fick ligga med bar överkropp på en liten brits. Fredrik fick hålla fast hans armar ovanför huvudet och jag höll honom runt höfterna så att han skulle ligga still. Sköterskan sa att Frans antagligen skulle streta emot rejält och att vi var tvungna att vara ”starka både psykiskt och fysiskt” men det gick bra. Frans såg visserligen extreeeemt olycklig ut och grät lite tyst men han låg ändå där med sina armar uppsträckta, helst stilla. Lyckligtvis blev bilderna bra första omgången och vi behövde inte ta om dem. Trots att vi slussades lite fram och tillbaka gick allt väldigt smidigt. Vi var där i ett par timmar skulle jag tro. Eftersom det gällde andningen fick Frans hjälp relativt snabbt och på hemvägen hämtade vi ut penicillin som han nu måste ta tre gånger om dagen.

Idag känns han betydligt piggare, dock fortfarande rätt trött och har kunnat krypa runt och leka lite i trappen. Jag älskar inte att han alltid vill vara vid trappan men han har förstått att den är lite läskig och så fort han kommer fram till den vänder han sig om och försöker ta sig ner med benen före. Han klättrar ner några steg, sen kravlar han upp igen. Och så ner. Och så upp och så blir han jätteledsen när ”någon” tröttnar och bär bort honom. Haha. Men man kan inte ha kul jämt som jag brukar säga.

Nu sover han sedan en timma tillbaka (och Fredrik också eftersom Fredrik till skillnad från mig inte kan somna om när Frans är sjuk och vaknar till under natten… jag kan verkligen inte hålla mig vaken när Frans somnar om, speciellt inte nu när jag själv är sjuk. Något som sannerligen hamnat i skuggan den här gången! )

Sovmorgon

Frans vaknade för cirka en timma sedan och det första han gjorde var att börja gråta. Jag undrar bara när de här blåsorna ska försvinna? Nu sover han dock igen och snarkar jättehögt, haha, det är ju enda sättet han kan göra sig hörd på för tillfället, klart man vill passa på. Rösten är alltså inte heller tillbaka så han kan inte ligga ensam och sova pga att jag inte hör om han vaknar och är ledsen, därför sitter jag nu i sängen med datorn i knät. Lisa och Gustavs städerska är ändå här så det känns skönt att sitta här i sovrummet och gömma mig. Ett I-landsproblem en fredag som denna: sitta hemma och kolla på TV när ens städerska städar ens hem eftersom man känner sig dålig som bara sitter där medan hon jobbar.

Vi har ju också en städerska hemma (som dock inte kommer kunna städa lägenheten på ett tag pga inget golv samt allmänt renoveringskaos) och jag får typ skuldkänslor om jag är hemma ens en kvart samtidigt som hon är där. Haha, så dumt egentligen. Hon får ju betalt och behöver jobbet men ändå… vår städerska är bäst i alla fall, så himla snäll och trevlig. Hon kommer från Polen och när hon varit där senast köpte hon med sig te och choklad till mig. Då fick jag för övrigt ännu mer skuldkänslor.

Annars har jag inga direkta planer för dagen. Jobba och om Frans orkar, ta en promenad. Men annars blir det en superlugn helg. Vill VERKLIGEN att Frans ska bli bra nu! <3

Lade upp en bild på en glad Frans som togs för cirka två veckor sedan, vill inte lägga upp bilder där han ser ledsen och sjuk ut. Han mår tillräckligt dåligt som det är. Det var bättre förr osv.

På bättringsvägen, ellerrrr?

Natten till igår var fruktansvärd! Eller inte så mycket för mig som inte kunde hålla mig vaken (Opps!) men för Fredrik och Frans. Frans som inte har någon röst kvar vaknade var femte minut och grät (tyst) Fredrik som var orolig över att hans lilla kille skulle behöva ligga och gråta utan att någon vaknade höll sig helt enkelt vaken heela natten. Jag vaknade typ två gånger men somnade sedan om. Hade jag varit ensam med Frans hade jag såklart inte gjort det…, somnat alltså. Förhoppningsvis!
Eftersom det var tydligt att Frans mådde dåligt, till och med sämre än dagen innan, så gick jag med honom till St Eriks vårdcentral där vi har vår husläkare. Fick vänta i cirka en timme men Frans sov hela tiden och jag drack kaffe och hittade saker jag önskar mig i julklapp i diverse inredningstidningar. Inne hos läkaren fick Frans genomgå en undersökning och det var så hemskt när de stoppade in en träpinne i munnen för att kolla halsen och Frans började blöda massor i munnen, förmodligen gick någon blåsa sönder. Så fruktansvärt. Egentligen ville jag skrika ”neeeej, sluta!” Och helst lämna rummet för att slippa se hur stackars Frans skrek det högsta han kunde (dvs ljudlöst) och tårarna bara sprutade medan blodet rann men det gjorde jag såklart inte. Att den enda trygga punkt Frans har får spykbryt var väl egentligen det enda som kunde vara värre än det han redan gick igenom. Så istället vaggade jag honom fram och tillbaka, pussade på hans huvud och viskade att jag förstod att det var hemskt och jobbigt. Och såklart, gjorde allt för att inte få blod på kläderna.

Läkaren bedömde att Frans var såpass slö och medtagen att hon skickade oss vidare till Astrid Lindgrens barnakut (spännande att testa det stället, hm…) och jag och Frans tog bussen dit. Tyckte ändå det kändes lite skönt att de ansåg att det i alla fall var lite fara för då känns det som man har gjort rätt som sökt vård (kan föreställa mig hur många som åker in konstant för minsta lilla och så känner jag mig ibland) på Astrid Lindgren fick vi vänta sen skickade de oss vidare till närakuten i andra änden av byggnaden, det är dit de skickar barn som inte är speciellt sjuka, akuten är mer på allvar (och jag tror det är där de förvarar de bästa läkarna). På närakuten tyckte de dock att vi skulle gå tillbaka till akuten igen då Frans redan undersökts av en allmänläkare och fått remiss, så tillbaka till akuten och ytterligare väntan. När de var vår tur gjorde de en snabbkoll och Frans fick en rejäl Alvedonkur. Därefter sa de att det skulle ta många, många timmar (då var klockan 12.30) så jag borde gå iväg med Frans. Eftersom vi plåtar omslag till SOLO imorgon var jag tvungen att fixa lite på jobbet och åkte dit. 15.30 ringde de och undra var vi var, jag var då påväg tillbaka. Killen som ringde sa att de skulle skriva ut oss och att vi fick skriva in oss på nytt när vi var på plats. Det kan man ju förstå men sjukt irriterande ändå… Kom till sjukhuset vid fyra och 16.30 blev vi inskrivna. När vi åkte hem? Strax innan 23.00! Jag gillar överlag inte att vänta och att vänta på ett sjukhus är verkligen höjden av tråkigt men det gick bra och allt såg fint ut. Frans har alltså en virusinfektion som borde gå över snart och de rekommenderade starka Alvedon mot smärtan. Frans somnade i undersökningsrummet, i taxin hem och sov sedan i princip hela natten! Så skönt. Idag tar vi det lugnt hemma och Frans sover just nu på soffan. Det är inte helt bra än men jag tror det är på bättringsvägen. Hoppas verkligen det…

Ett sjuk-inlägg till

Sorry om jag tråkar ut er med förkylningsrelaterade inlägg. Det är bara det att det inte händer speciellt mycket annat i mitt liv för tillfället. Och inte i Frans heller för den delen…

Frans har nu tappat rösten totalt och kan bara väsa och ibland, hosta mödosamt. Man hör riktigt hur jobbigt det är. Han har inte ätit speciellt mycket, druckit en del vatten men mest vägrat allt. Inte ens en isglass fungerade så jag åt den själva. Vad gör man inte…
Jag brukar inte bli speciellt rädd när Frans är sjuk, jag tycker det är jobbigt såklart men jag tror inte att han ska dö eller börjar googla symptom (Fredrik gör det och berättar vad han hittat…) För en stund sedan började Frans dock hosta massa och det lät sååå hemskt och smärtsamt. Han blev knallröd i ansiktet, ögonen gick typ i kors och hela kroppen krampade. Kändes inte som han andades på flera minuter, så var såklart inte fallet… Usch! Jag reste mig upp och försökte skumpa runt honom. Tänkte: vad fan gör jag om han kvävs? Ringer 112? Det hoppas jag verkligen att jag ska slippa. Att åka in till akuten och kolla läget är en sak, åka ambulans en annan. Känns som jag hängt på akuten för mycket sedan Frans föddes. Den eventuella mystik som det stället besatt är totalt bortblåst.

Bättre, sämre och bättre igen.

Igår kväll blev Frans plötsligt jättepigg. Han började till och med krypa på riktigt på alla fyra vilket han aldrig gjort innan. Jag var såklart supersäker på att han var på bättringsvägen! Vi lade honom strax efter 20.00 och han vaknade då var troende minut och grät. Så fortsatte det fram till någon gång i natt. Han var jättehungrig men fick ont när han åt. Vi har haft välling och smoothies i kylen så att allt ska vara kallt. Läkaren sa att vi skulle undvika varm och även kryddig mat och vi tänkte att det kanske kunde kännas skönt att dricka kall vänlig när det gör ont i munnen på grund av blåsor.

Frans har även haft feber hela natten och man har nästan bränt sig på honom när man rört vid honom. Han har legat och yrat och snyftat om vartannat och vi har försökt få honom att dricka så mycket vatten som möjligt. Han är liksom väldigt törstig problemet är att han blir ledsen efteråt.

Fredrik tänkte stanna hemma idag men nu började Frans må bättre och han åkte till jobbet. Febern är borta och han har lett några gånger vilket inte varit vanligt de senaste dagarna. Han är dock väldigt hes och kraxar lite. Men så länge han är pigg så är jag glad.

IMG_2949.JPG

IMG_2950.JPG

Hej från sjuksoffan

Frans sov okej inatt. Han vaknade två gånger och grät men med tanke på hans fysiska tillstånd får man väl ändå ge det betyg godkänt. Idag är han dock sämre! Om grät en hel del imorse men sen plötsligt blev han istället superslö och nu orkar han knappt hålla ögonen öppna. Hans läppar har svullnat upp och gett honom en osmickrande anklook, trodde det berodde på bedövningsmedicinen som vi fick igår men det verkar vara nya, stora blåsor som dykt upp och satt sig på insidan av underläppen. Och överläppen för den delen…
Han har legat och sovit på mig i en timma nu och känns helt borta. Vi tog tempen och den visade 38,6 grader med örontermometer. Han har fått alvedon och vi försöker ge honom vatten. Det gör jätteont när han dricker men han orkar inte gråta eller skrika. Imorse var han jättehungrig och sträckte sig efter vällingflaskan och så fort han drack blev han ledsen. Så hemskt. Även om aptiten är dålig så blir han ju hungrig förr eller senare. Hur kul är det då att inte kunna äta?

Stackars lilla Frans. Han mår så himla dåligt och vet inte varför…

Gråt, gråt och mera gråt

Hänger här på Ekerö idag, bästa hänget som finns minus en sak: Frans humör. Att han varit nere sen i onsdags men en peak någon gång inatt känns så tröttsamt! Kan de jävla blåsorna bara dö ut snart?
När jag var liten och hade en och annan blåsa som man kunde få när man var förkyld sa min pappa alltid att man skulle dra över den med tandborsten. Ja, det skulle göra ont som f-n men det skulle också läka snabbare. Vet dock inte om jag vill utsätta Frans för den tortyr jag själv blev uppväxt med, hehe. Frans har sina glada stunder men de är få, njuter dock i fulla drag när han väl är på bra humör. Då vill han resa sig upp mot fåtöljen och titta på diverse saker.

När man skojar med honom och kittlar honom får man som bäst, ibland ett svagt leende tillbaka. Saknar min lättroade bebis som skrattade åt alla mina försök. Nu är han bara ledsen och gråter och är konstant ledsen. Vill bli runtburen och absolut INTE sitta ner…

Det är för övrigt Halloween härute på Ekerö den här helgen. Lisa och Gustav har pyntat och Lisa har klätt ut sig till häxa. Har vart massa barn här och tiggt godis och Frans har gjort sitt bästa för att skrämma bort dem med sina skrik.

IMG_2909.JPG

Akuten. Igen.

Gissa var vi varit? Frans har sovit cirka två timmar inatt. Med andra ord: vi också. Han hat gråtit och skrikit och vägrat äta. Det kändes verkligen inte som tänder utan som att han hade ont när han svalde, därav allt dregel… Imorse åkte vi därför in till Astrid Lindgrens barnakut och det gick relativt fort att få komma till läkaren. I bilen dit såg jag att Frans hade små blåsor på insidan av underläppen och läkaren konstatera att han hade virusblåsor i munnen, på tungan och i svalget. Så inte jättekonstigt att han har haft ont. För att bedöva och att få i sig lite vätska och ”näring”, dvs socker så fick han en isglass. Hans första socker (förutom det som finns i frukt och vitt bröd) häromdagen då vi testade vägrade han men nu verka han gilla det och skrek när har tog bort den. Det isade nog lite i tänderna på honom men han grimaserade bara och kämpade på. Glass är gott!

Nu sover han i bilen och vi är snart hemma. Tråkigt nog blir det inget dop idag, eller det blir det men inte för vår del. Tänkte åkt ensam men Angelica tyckte att jag skulle stanna med Frans och jag tror Frans skulle hålla med. Dock har jag cirka hundra Brysselkex extra om någon skulle bara sugen…