Lucka 4: En av mina starka sidor som förälder

Jag har hakat på Josefins adventskalender. Läs mer här!

En sak som jag hoppas att jag är, och alltid kommer vara, är en lugn förälder som får Frans (och eventuella syskon) att känna sig trygga och älskade. Jag anser faktiskt att jag är rätt lugn även om man såklart alltid kan sträva efter perfektion, hehe. När Frans är sjuk hetsar jag inte runt som en yr höna och visar min tydliga oro utan försöker istället trösta honom, krama honom och pussa på hans runda kinder och jag skriker inte och bråkar med Fredrik medan Frans storögt kollar på oss och undrar vad fan som händer. Mina föräldrar har alltid varit väldigt lugna, klart de höjt rösten ibland när vi varit extremt jobbiga, mest jag. Men jag har aldrig sett dem bråka. Folk som säger: ”men man måste skrika på varandra ibland” eller ”om man inte har något att bråka om är det för att förhållandet är dött” kan jag bara säga en sak till: Bullshit! Man kan vara arg och irriterade på varandra men att skrika på varandra inför sina barn tycker jag inte nödvändigtvis känns som ett tecken på ett grymt förhållande. Sen får alla såklart göra som de vill, hehe. Men jag tror det är min starka sida som mamma. Att jag tänker mycket på att Frans ska ha det lugnt och tryggt, känna sig älskad och att jag anstränger mig för att det ska bli så. Ibland går det väldigt bra, ibland går det inte lika bra…

Lucka 3: Min önskelista för i år

Jag har hakat på Josefins adventskalender. Läs mer här!

Jag önskar mig egentligen inget speciellt. Men tänkte lista lite saker jag gillar, bara för att… hehe. Jag är en person (har inte alltid varit det men, det har nog kommit med åldern) som inte anser att julen eller ens födelsedagar ska handla helt och hållet om presenter. Jag tycker att de bästa presenterna är genomtänkta och personliga och får hellre en riktigt bra (inte nödvändigtvis dyr) present hellre än massa småsaker som någon köpt för att komma upp i en viss summa. Det värsta jag vet är när man ska köpa en grej för en hundralapp och folk bara köper SKIT för att att nå upp till den ”magiska gränsen”. Ett suddigum och någon ful prydnadstomte typ. Hehe, okej, härlig julstämning på mig. Här kommer min önskelista som jag kanske fyller på senare. Se den som inspiration. Fredrik, kan du se den som en inköpslista.

Filippa-K

Tröja, Filippa K

weekday-collection

T-shirt, Weekday collection

Pamela-love-rodebjer

Pamela Love for Rodebjer

by-malene-birger

Rock, By Malene Birger

skultuna-liljan

Ljustakar, Skultuna

Hammamas

Beachpläd, Hammamas

nike-free

Sneakers, Nike

Line-jo

Halsband, Line & Jo

filippa-k-blazer

Kavaj, Filippa, K

Maria-nilsdotter

Örhänge, Maria Nilsdotter

 

biotherm

Hudvård, Biotherm

 

 

svenskt-tenn

Kruka, Svenskt tenn

 

Lucka 2: Ett av mina lyckligaste ögonblick i år

Jag har hakat på Josefins adventskalender. Läs mer här!

I somras bestämde vi oss för att semestra i Sverige och åkte ner till Falsterbo. Jag har aldrig varit där men tyckte det såg så himla fint ut (och det var det!) En kväll gick vi ner för att kolla på solnedgången (eller vi gjorde de två gånger men första kvällen ”sabbande” Frans stämningen genom att vara på sitt sämsta humör) och eftersom det var så himla skönt fortfarande bestämde jag mig för att bada. Först badade jag med Frans en stund och sedan gick jag ut längre på egen hand. det var helt tyst. Solen var nästan nere vid vattenytan och vattnet var ljummet och alldeles lugnt. Jag stod där ut i vattnet och tänkte: ”bättre än såhär blir det inte”. Klyschigt? Jo, kanske men det var något speciellt med den stunden. Det var så vackert och härligt.

Ska jag välja ett lyckligt ögonblick med Frans blir det svårt… det finns inte så många. Skojar såklart bara. Jag älskar varje gång som Frans kryper fram till mig och kravlar upp i min famn och liksom sprattlar och drar i mig för att komma så nära som möjligt. Varje gång han gapskrattar eller bara när han sitter och ”pratar” högt för sig själv. Och när han vaknar till på natten och är orolig och man kramar honom och han lägger armarna om min hals och klamrar sig fast. Eller när han tar tag i min underläpp och suger på den, haha. Låter kanske helt stört men det är så roligt, han gör det när han är hungrig. Han gör det aldrig på Fredrik, bara på mig. Njuter medan det varar, har nämligen en ganska stark känsla av att han inte alltid kommer fortsätta.

bad

 

Lucka 1: ”Dagen då allt förändrades”

Det här är första inlägget i min adventskalender. Läs mer här!

Egentligen finns det många dagar som jag såhär i efterhand kan tänka förändrade mitt liv (dagen det bestämdes att just jag skulle få följa med Lars och Gunilla Norman till Sverige från Syd Korea, när jag flyttade till Stockholm, träffade Fredrik osv.) men de viktigaste är såklart följande: (även om det inte hänt om inte redan nämnda grejer ägt rum)

Dagen då jag tog graviditetstestet och insåg att jag var med barn och dagen då Frans föddes.

Jag tog graviditetstesten måndagen 28 maj, köpte det dagen innan men eftersom det var enklast att få ett tydligt resultat på morgonen så väntade jag till då. Var nervös även om jag kände på mig vad det skulle visa. Jag gick upp och gjorde det utan att säga till Fredrik och när jag såg sträcket krypa fram på stickan… jag kan inte ens beskriva känslan. Det var inte ren glädje men inte heller ren förtvivlan. Kan man välja någonting mitt emellan? Sen gick jag in i sovrummet och berättade för Fredrik som såklart hade vaknat och medan han låg där och tittade på graviditetstestet och log för sig själv funderade jag på hur jag skulle göra med jobbet och resterande del av mitt liv.

Vi spolar fram bandet ganska lite drygt 7 månader. Den 10 december 2013. Vi ställde klockan tidigt, vi skulle vara på BB Stockholm 07.45 har jag för mig… vi funderade på hur vi skulle ta oss dit. Taxi eller tunnelbana. Jag mådde toppen, hade jobbat och gjort min sista plåtning veckan innan. Hade inte ont i vare sig rygg, mage eller fötter och tyckte att det kunde vara smidigt att bara ta tuben till Danderyd. Vi insåg dock att det skulle bli kämpigt eftersom vi hade varsin väska, babynest, babyskydd och Fredriks datorväska (babynestet hade vi kunnat skippa för det fanns i rummet patienthotellet men det visste ju inte vi…) och bokade en taxi.

På BB Stockholm fick vi sitta i väntrummet, de sa att det skulle ta ett tag och att det var en kvinnan innan oss. Vi satt först i det allmänna väntrummet, jag försöker minnas om jag var nervös men jag tror inte det var så farligt. När jag vaknade den morgonen kände jag mig mest förväntansfull och lite sådär illamående som man blir när man går upp tidigt för att åka utomlands med ett supertidigt flyg. Om du är ny läsare så ska jag bara berätta att jag gjorde planerat snitt. Annars hade min morgon förmodligen sett något annorlunda ut… efter ett tag fick vi gå in i ett litet rum och byta om. Jag fick någon nattskjorta, morgonrock, nättrosor (inte den sexiga sorten) och knästrumpor som åkte ner hela tiden på grund av att de saknade resår. Sen fick vi sätta oss i ett annat rum och vänta, här fanns det TV och frukost för de som fick äta (Fredrik)

Efter ytterligare ett tag, vad kan klocka han varit, kanske 9.30? fick vi tillsammans med en säng på hjul åka ner en våning. Fredrik fick någon skyddsdräkt och hårnät (komiskt med tanke på att han inte har något hår) och vi väntade ytterligare en stund innan vi fik komma in i operationsrummet. Jag har redan bloggat om min förlossning/kejsarsnittet, läs här, så jag ska inte tråka ut er med detaljerna igen. Men klockan 10.10 lades en liten, kladdig och skrikande person upp på mitt bröst. Han var såå liten och skrek och skrek. Jag kände ju inte Frans då men hade jag gjort det hade jag vetat att han var sur för att han plockats upp ur sin varma säng och väckts helt abrupt. Han är ofta ledsen när han vaknar om han inte sovit länge och fått vakna till liv på egen hand. Jag hade vetat att om jag höll honom tätt mot mig och pratade med honom samtidigt som jag skumpade  honom försiktigt så hade han förmodligen lugnat sig. Om jag låtit honom suga på mitt lillfinger likaså. Men nu kände jag ju inte Frans och visste inte, jag tittade bara på honom och tänkte: Han är verkligen här nu. Han är min! Det är såhär han ser ut. (och, jäklar vad kladdig han är…)

F

Frans, några timmar gammal <3

Den 10 december är mitt favoritdatum (sen snart ett år tillbaka). Livet förändrades totalt samtidigt som det inte alls var den där chockartade förändring jag föreställt mig. Visst vi kunde inte alltid göra som vi ville, när vi ville, men vi satt inte inne och oroade oss i flera veckor heller utan var ute och åt, promenerade, shoppade (men att hänga på NK i julrush med en tio dagars bebis är rätt korkat så med facit på hand skulle vi kanske lugnat oss)… Jag kände mig hur konstigt det än kan låta väldigt trygg med Frans redan från start, det hade jag inte heller väntat mig. Jag trodde jag skulle gråta, nojja, bryta ihop…inte för att jag gör det annars men just efter man fått barn hade jag ju hört att det var extremt vanligt. Men inget sådant hände, livet bara rullade på och Fredrik och jag hjälptes åt. Första tiden med Frans kommer jag alltid minnas som den mysigaste tiden i mitt liv. Det var nästan mysigare då än nu eftersom han inte hade någon fri vilja, eller jo, det hade han säkert men han kunde inte uttrycka den genom att krypa iväg, bitas eller fäkta med händerna i ens ansikte. Jag är så glad att vi fick den starten som vi fick, jag vet att mycket hade kunnat gå fel eller bli annorlunda. Frans föddes utan stress, drama och komplikationer och både jag och Fredrik var utvilade, förberedda (så mycket som man kan vara ) och det var liksom inget oförutsett som hände. Sköterskan i operationssalen sa: ”Oj, du känns väldigt lugn” och jag svarade: ”ja, har jag anledning att känna annorlunda?” Då blev hon lite nervös och skrattade lite.

Ibland vill jag nästan inte berätta för folk hur bra jag mått och hur ”enkelt” det varit för oss, utan vill hellre berätta om det jobbiga, typ att det var så obekvämt att amma den första veckan. Det känns som vissa kan vara så missunnsamma och tro att man försöker måla upp någon bild av hur perfekt allting är. Det vill jag verkligen inte. Vi har haft tuffa stunder, absolut! Och Frans har dessutom varit sjuk två gånger vilket inte alls varit kul och självklart har jag varit orolig och mått dåligt över det men på det stora hela har vi haft tur och klarat oss bra. Varken jag eller Fredrik är stressiga personer vilket jag tror hjälpt, Fredrik har även sagt att han alltid velat ha barn men att han kände sig helt redo först nu. Vi bråkar inte om att han vill ut och festa, att han vill sova och inte bli störd under nätterna då han jobbar osv. Vi pratade innan Frans föddes om hur vi inte skulle bli ett par som började bråka med varandra på grund av oro och sömnbrist, det kunde gått hur som helst men för det mesta har det fungerat bra. Sen kan man såklart irritera sig på saker ibland. ABSOLUT! Fredrik är mer orolig än vad jag är men han är ju det eftersom han vill att Frans ska ha det bra hela tiden medan jag nöjer mig med 85%, hehe…

Aja, det var en (lång) parantes. Livet förändrades hur som helst den där tisdagen 2013 och även om jag kan se fördelarna med att bara vara två så finns det ingen chans i världen att jag någonsin kommer känna mig nöjd med det igen.