En vecka i Thailand

En vecka efter att vi kommit hem kommer mitt inlägg om Thailand. Vet inte om någon kollar in här längre men om inte annat så vill jag ha inlägget här så att jag kan komma ihåg resan. Ibland vill jag börja skriva dagbok igen, gjorde det typ 8 år när jag var yngre, så kul (och pinsamt!) att läsa idag, haha. Men det kommer aldrig bli av.
OLYMPUS DIGITAL CAMERAUtsikt från Maya beach. Mer Thailand än såhär blir det inte…

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPå båt mot Maya beach, sjösjukan hade släppt (Tack Calma!) och livet lekte!

IMG_1206Det bästa med hotellet var utan tvekan vår utsikt!

IMG_1199

IMG_1193Lab gai eller Lab kai eller Laab… något heter det. Hackad kyckling med mynta, koriander, rödlök, lime och chili. SÅ GOTT! Har lagat det hemma flera gånger, superenkelt!

P4080320Coco beach, utan tvekan veckans vackraste strand! Overkligt!

IMG_4625Fried rice med grönsaker och cashewnötter – den rätt jag åt flest gånger under veckan.

IMG_1248Watermelon shake första dagen på Koh Lanta.

Jag var ju ibörjan väldigt osäker på om jag skulle åka med. Det var ju en vecka som Fredrik skulle behöva jobba mindre för att sköta alla lämningar och hämtningar, en hel del pengar och så vidare men tillslut kände jag ändå att man lever bara en gång, vem vet om jag får chansen att åka på den här typen av resa igen och tillsammans med Jessica och Angelica dessutom. Så tillslut bokade jag och jag är SÅ glad för det!

Vi hade verkligen en helt fantastisk vecka på Koh Lanta med allt som en Thailandsresa ska innehålla: god mat, fruitshakes i mängder, mer eller mindre lyckad prutning på lokala marknader, sol, lättare brännskador (det borde inte höra en solsemester till men tyvärr gör det ofta det..) massa bad och böcker i skuggan. Alltså visst, att resa med barn och familj har sin charm men att åka iväg ensam och bara tänka på sig själv (och lite på sitt resesällskap såklart, hehe) är helt underbart när man annars är van vid att passa sovtider, hämta frukost till någon annan innan man hämtar åt sig själv, muta med mobil eller padda för att kunna njuta av middagen i lugn och ro, smörja in med solkräm, ha konstant koll så att ingen drunknar osv. Vi njöt nog till max alla tre och nej, jag tänker inte lägga in en pliktskyldigt ”jag saknade Frans hela tiden” för det gjorde jag inte. Jag längtade efter honom och såg fram emot att få träffa honom på Arlanda men så fort jag kände saknaden komma krypande tänkte jag ”du får träffa Frans snart, nu är du här, njut av att bara göra som du vill och tänka på dig själv!” Det funkade!

OLYMPUS DIGITAL CAMERAI en tuk tuk påväg mot middag!

IMG_1225Long beach…

Hotellet vi bodde på var inte det helt 100%. Det luktade mögel, det var ihjälsmällda flugor på väggarna och ah, helt enkelt i behov av en renovering skulle jag, som renoverat en del i mina dagar, säga. Men vi hade pool access som såklart var SUPERLYXIGT! Och hotellet låg i princip på stranden Klong Dao. Vi tog flera gånger tuk-tuk till Long beach och hängde där, käkade på Thai cat och Somewhere else där Fredrik och jag alltid åt då vi bodde på Long beach för typ 5 år sedan. Vi var även borta på Coco beach, Relax bay och Klong nin. Vi åt på en restaurang som hette Yang garden och var helt grym (!!), åt smoothiebowls på Pure som var ett mer västerländskt ställe men inte sämre för det (utan tvekan veckans bästa kaffe!) Googlar man ”insta friendly” kommer deras rätter upp. Eller de borde göra det i alla fall.

acai_thailand_pureMin acaibowl. Den var lite ljus men det vara massa bär nermixat. Är dock inte förtjust i gojibären…

pure

pure_kohlanta_Banan- och chokladbröd på Pure.

En dag åkte vi ut med en båt, klassisk turistaktivitet, och besökte Maya beach, snorklade utanför Monkey island, åt lunch och badade i veckans bästa vatten på Bamboo island och avslutade dagen på Phi Phi island. Jag har varit på Phi phi island två gånger innan, båda gångerna efter Tsunamin. Första gången såg man tydliga spår av det som hänt då 1 år tidigare, andra gången var det mesta uppbyggt och nu syntes det vad jag vet, inte att det dragit fram en naturkatastrof där. Jag var faktiskt väldigt tveksam till att åka med på båtresan. Jag kände mig sjöjsuk efter 1 minut och det var stekhett när vi guppade runt och väntade på att båten skulle fyllas med turister. Jag sa då att jag ville hoppa av och tänkte ta en taxi till hotellet och hänga där. Både Jessica och Angelicas ögon blev blanka av rädsla. Haha. Nä, så illa var det inte men de sa faktiskt när vi summerade resan, att veckan värsta var då de trodde att jag skulle hoppa av båten. Angelica sa att hon hade hoppat av hon också, haha. Känns skönt att man är så uppskattad…

När jag skriver det här inlägget känner jag att jag verkligen längtar tillbaka. Det var så himla härligt och jag hade ju dessutom jordens bästa resesällskap. Vi har haft såå kul och skrattat massor. Mest på någon annans bekostnad, oftast på Jessicas* men det är ju det jag tycker är roligast så jag klagar inte…

P4080640

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

IMG_1334

När jag har en tråkig dag, fryser som fan eller är allmänt låg ska jag tänka tillbaka på hur roligt vi hade, alla skämt (de jag minns) och hur avslappnat och enkelt precis allting var. Minus att jag brände mig första dagen och fick tänka halva överkroppen resterande del av resan…

Bästa Jessica och Angelica, jag är så glad att jag fick följa med och att vi gjorde den här resan tillsammans!

* Jessica vill tipsa alla om Morgan Allings program om vuxenmobbigt. Det finns på Svt och enligt henne bör det ses.

STOCKHOLM 4-EVER

fotografiska-love

fotografiska-quoteBilder från Fotografiskas senaste kampanj. Tyckte bara de var så fina och passande just precis nu.

Hej bloggen!

Tänkte inte ens dra någon historia om varför jag inte bloggat, vet inte varför. Som vanligt. Men nu kände jag att jag ville logga in för att skriva ner några tankar kring det som skedde i Stockholm den 7 april 2017, med andra ord nu i fredags.

Jag har nog tänkt att det bara är en tidsfråga innan en situation som den här uppstår i Stockholm. Nu vet jag ju inte vem som ligger bakom och det är ingen idé att spekulera. Det har varit tillräckligt mycket spekulationer de senaste dagarna… Från att det var skottlossning på Fridhemsplan till att det var någon som skjutits på Stureplan och allting däremellan… När jag fick reda på vad som hänt satt jag, Jessica och Angelica på en restaurang på Koh Lanta. Vi hade ätit middag och väntade på att beställa drinkar när Jessica snabbt kollade sin mobil och såg att det var en lastbil som kört in i Åhléns på Drottninggatan. Därefter följde samtal hem och både Jessica och Angelica fick lugnande besked om att deras barn var hemma i Åkersberga och att de närmsta var påväg hem de också. Fredrik svarade först inte och jag fick sms:a och ringa några gånger innan han ÄNTLIGEN svarade. Då med standardsms:et: ”Jag sitter i möte, ringer upp sen!” Då hade jag skrivit att det var en eventuell terrorattack  i Stockholm och att han måste ta sig till Frans. Fredrik hade dock inte sett det utan bara skickat sms:et när han såg att jag ringde. Men tillslut svarade han och jag fick veta att han befann sig i Sundbyberg och inte på Stureplan där han annars jobbar. Lättnad. Jag kände ju att Stureplan var ganska mycket i riskzonen om fler incidenter skulle inträffa… Det som dock kändes jobbigt var för det första att Frans var på förskolan på Norr Mälarstrand och att jag läst om skottlossning på Fridhemsplan och för det andra att Fredrik aldrig skulle komma fram till förskolan då det verkade som hela stan var totalt kaos.

Allt löste sig dock för dem och Fredrik kunde hämta Frans på förskolan som sa att de skulle hålla uppe precis så länge som det behövdes och att det fanns pyttipanna som middag till alla barnen. Älskar den förskolan, de är fantastiska!

Nu vet vi ju såhär ett par dagar efter att det inte löste sig för alla och det går liksom inte att sluta tänka på hur fruktansvärt allt det som hänt är. På de anhöriga och de som var direkt drabbade på platsen. Jag kan bara föreställa mig, trots att jag egentligen inte vill hur fruktansvärt det måste varit på Drottninggatan under fredagseftermiddagen. Det känns helt overkligt. Och så jävla läskigt! Jag har läst artiklar, statusar på sociala medier och det finns såå mycket fint i det hela trots det hemska som hänt. Stockholm och många av mina bekanta har öppnat upp sina hem, erbjudit middagar, sällskap, en axel att gråta ut mot, ett öppet kontor i stan att söka skydd på och så vidare, och så vidare. Det är så fint även om jag känner mig maktlös som är på andra sidan jorden och inte kan göra speciellt mycket…

Det har såklart varit jättehemskt när man läst om liknande attentat i bland annat Nice och Paris, men Stockholm är en helt annan sak. Stockholm är mitt hem sedan snart 10 år tillbaka och jag älskar den staden trots att jag ofta muttrar över SL, vädret, priserna på lägenheter och ja, lite av varje faktiskt. Det är även staden där jag har Frans, Fredrik, min syster och i princip alla mina vänner så man kan säga att jag har väldigt mycket att förlora just precis där…

Nu när chocken över det hela har lagt sig något kan man börja tänka på allt runt omkring och framför allt på det som skrivs runt händelsen. Mycket är bra och viktigt, annat är rent ut sagt fruktansvärt:

– Folk som skriver att ”här har vi minsann öppnat våra dörrar och tagit emot med öppna armar”. 1. Vem som bär ansvaret för det här vet vi inte i dagsläget 2. Den som skriver det här har inte öppnat någon jävla dörr!

Folk som bara MÅSTE uppdatera sin Facebook-status med ALLT de hör från diverse källor så fort de hör det. Att det blir en galen ryktesspridning som bara är ren bullshit, spelar ingen roll…

Folk som försöker komma fram för att fota det hela medan poliserna försöker göra sitt jobb. Tycker det borde vara böter och straff på det!

Folk som hej vilt delar bilder på offren. VIDRIGT! Tänk på de anhöriga! Tänk på de som ligger där och skriker av smärta och kämpar för sina liv. De vill inte var med i ditt jävla instagramflöde!

Reportrar som trycker upp en kamera och mick i ansiktet på uppenbart chockade vittnen och ber om alla detaljer. Vittnena står och gråter, vet inte riktigt vad de sett eller hört och ska ändå leverera och besvara följdfrågor. Ja, jag fattar att man ska rapportera om det som hänt men intervjua då vittnet utan kamera och återberätta sedan det du hört. Ingen behöver se en skärrad turist berätta om kroppar som ligger livlösa eller få återberättat live hur folk på platsen skrek och flydde för sina liv.