Unicef och Humorgalan

  

Så var man Världsförälder också. Kollar på Humorgalan på tv4 och om man inte blir Världsförälder efter att ha sett typ ett enda inslag måste man antingen vara extremt begränsad ekonomisk eller helt enkelt ha ett hjärta av sten. Vet inte varför jag inte blivit det tidigare…

Förmodligen för att tanken på att barn mår dåligt eller göms undan på grund av ett funktionshinder numera får mig att må illa. Mycket sämre än innan jag själv blev mamma. Hur kan man anse att barn med exempelvis en CP-skada inte ska få bo hemma hos sina föräldrar? Jag fattar inte! Tänk om man skulle få ett barn med Downs syndrome och skicka iväg hen till ett hem långt bort och hälsa på en gång om året! Det är vidrigt! Tänker på de som jobbar och hjälper de här övergivna barnen dagligen. Vilka hjältar!

Ja, som som sagt, alla som bor i Sverige och inte typ sover på gatan eller i en trappuppgång har en skyldighet att hjälpa till. Så är det bara och jag tror ingen kan komma med ett bra motargument.

Bli världsförälder du också!

Ring: 0999-0990 eller gå in på Unicef.se (det gjorde Fredrik eftersom han jobbar med internet och vill stödja det, hehe. Jag orkade inte fylla i alla uppgifter så jag ringde, sjukt smidigt!

Hälsning från förskolan 

  

På Frans förskola har de en app som heter just ”förskoleappen”. Ibland, inte varje dag, skickar den ut bilder på barnen så att man kan se vad de gör. Man kan bara se bilderna där ens eget barn är taggat och man fick såklart välja om man ville att ens barn skulle ”vara med” från början. Jag är ju dock inte så jätteprivat när det gäller barnbilder, hehe. Den här bilden fick jag häromdagen. Tavlan som Frans jobbade på hänger nu uppe på väggen ihop med de andra barnens verk. På förskolan alltså, det var inte som att vi stal hem alla barnens tavlor och satte upp dem hemma hos oss…

Äpplen to go

  

På torsdagar är det utflykt på Fans förskola. Då beger de sig till en park och leker eller utforskar diverse saker. De har ju sin innergård med lekplats men barnen verkar gilla att hitta på något annat ibland. Hur som helst, på torsdagarna har alla med sig frukt och en flaska vatten men eftersom Frans slappa föräldrar inte har handlat frukt som planerat så gick jag in på McDonalds imorse och köpte två påsar färdigskivade äpplen. Om jag öppnade dem och hällde ner dem i dem vanliga ”fruktburken” innan jag kom fram till förskolan? Oh, yes!

Så nära men ändå så långt bort

  

Tog den här bilden när vi gick från förskolan. Frans knatade på länge innan han gav upp och gick med på att sitta i vagnen. Att ta sig hem från förskolan tar numera cirka en halvtimma…

Frans började bli supertrött vid 19.30 och vi gick in i sovrummet. Han somnade inte men låg ändå still och småkisade, försökte stoppa in ett finger i min mun, min näsa, dra mig i bröstvårtan. Det vanliga. Efter en timma kom Fredrik hem, han kom in och lade sig bredvid Frans och pussade honom på kinden, pussen gav Frans någon typ av extra energi och trots att hans ögon gick i kors kravlade han sig snabbt ner för sängen och gömde sig bakom gardinen. Man bara: okej!?!? Skulle inte du sova? Sov du inte typ för tre sekunder sedan??? 

Det hela sluta med att Frans fick sitta i Fredriks knä och titta på tv (verkligen superbra precis innan man ska lägga sig…) medan jag tvättade håret.

Trots att jag blir lätt uppgiven när Frans vägrar somna trots att alla förutsättningar finns: mörkt rum, skön säng, favoritmamman, tröttheten…, så kan jag inte låta bli att skratta åt honom när han så desperat försöker leka trots att han är superdupertrött. Nu sover han i alla fall och det ska jag också göra. Imorgon blir det hemmakontor då det är deadline för SOLO nummer 7.

Dagens kap

  

Tidigt imorse var jag bjuden på VIP-shopping hos Zadig & Voltaire: allt i butiken var nedsatt med 50-70% (!!!) och jag slog därför till på en militärgrön väska i mocka. SÅ nöjd! 

Att fånga uppmärksamheten

Har precis lämnat Lisa på Urban deli på Sveavägen där jag åt jordens saltaste soppa. Så går det när man snålar och inte betalat 165 kronor för en räksallad. Åt lunch med Angelica, Lisa och Jennifer (jag bjöd in Lisa igår kväll, något både jag och Angelica var glada över…)

När Angelica gått tillbaka till jobbet och Jennifer åkt hem satt jag och Lisa och prata om frilansjobb och så vidare. Jag vet inte hur vi kom in på det men plötsligt säger Lisa att hon sparat navelsträngsstumparna från båda sina barn varpå killen bredvid hajjar till och börjar skratta. ”Jag lovade mig själv att inte tjuvlyssna men det gick liksom inte att låta bli…” sa han. Jag förstår honom.

Nu är jag hemma med Frans, Fredrik ska på middag med sitt jobb ikväll så han blir sen. Ska visa en sak jag köpte åt mig själv imorse, det var inte planerat men kunde inte låta bli…

Hjälp människorna i Nepal

 

Tänkte skriva om det här imorse men något kom ivägen. Inget livsviktigt, men ja ni vet hur det är. Man ska kolla Instagram, plocka bort någon tallrik eller gå på toaletten… 

Ingen har väl kunnat ungdå att höra om jordbävningen som drabbade Nepal i lördags. Nu är dödssiffran uppe i dryga 4 600 personer. Jag mår så dåligt när jag tänker på alla som är skadade och har förlorat en eller flera anhöriga. De som förlorat sina barn eller sina föräldrar. Det är så jävla vidrigt. Jag tänker ofta på hur tur vi har som bor i Sverige för det är just TUR. Det är inte för att vi har gjort oss förtjänta  av att leva i ett tryggt samhälle där mat, vatten och sjukvård är självklarheter som vi gör det. Det är slumpen och vi hade lika gärna kunnat hamna i Kina, USA eller just det, Nepal. Vi hade även kunnat hamna i härliga Sverige men först efter att ha flytt från Rumänien… Mycket tänkvärt i dagar som dessa. Att vi som fötts in i ett land där vi kastar mat för miljoner, låter vattnet rinna medan vi borstar tänderna eller där vi shoppar onödiga budgettoppar för att vi kan (jag vet att jag gör det jag också!) har en skyldighet att hjälpa de som inte haft samma tur som oss tycker jag är en självklarhet! Sen vet jag att alla i Sverige inte lever i lyx och överflöd men i förhållande till många länder där fattigdom, svält och naturkatastrofer är en stor del av vardagen så har vi det ändå relativt bra. Jag är inte den som ger bort halva lönen till behövande, jag ger inte heller alla som sitter utanför Coop, pengar dagligen, men jag skänker några hundra kronor varje månad och då till tre olika organisationer: UNHCR (de stoppade mig på stan när jag var ute med en nyfödd Frans i vagnen och berätta om svältande barn och ja, ni förstår ju själva!) Amnesty (egentligen känner jag inte lika mycket för den här organisationen som exempelvis UNHCR men vad kan jag säga, de stoppade mig på stan en gång för ett par år sedan och jag är så sjukt dålig på att säga nej…) och slutligen Barncancerfonden (här tog jag själv initiativ att bli månadsgivare) Det finns sååå många hjälporganisationer som jag tycker gör bra och viktiga jobb men  man kan såklart inte stödja alla ekonomiskt.

Imorse skickade jag i alla fall 100 kronor till UNHCR och 100 kronor till Röda korset. Inte för att jag tror att det hjälper SÅ otroligt mycket men som man brukar säga: många bäckar små. Röda korset sökte jag upp själv då jag inte visste var jag skulle vända mig och sedan fick jag ett sms från UNHCR där man kunde svara på meddelandet för att bidra med en hundralapp. Kanske har du någon favoritorganisation men om inte så vill jag tipsa om de två som jag skickade till: (du skänker 100 kronor/sms)

UNHCR: smsa NEPAL100 – 72980

RÖDA KORSET: smsa AKUT NEPAL – 72900

Jag skriver inte det det här inlägget för att visa att jag minsann är så himla duktig eller för att skryta med någon typ av generositet. Jag tror dock att om alla delade med sig i sociala medier så kommer alltfler vara med och bidra och det är ju det som är hela poängen. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

I parken

   

     

Vi köpte med oss mackor och kaffe från Mellqvist och satte oss i Vasaparken. Frans kröp och gick runt för sig själv medan vi åt. I land vände han sig om för att kolla om vi såg honom och när han fick ögonkontakt gick han vidare. Han har blivit ett riktigt gå-proffs sedan första steget för några veckor sedan men jag har förstått att det går fort. Han gillar att gå själv men föredrar att gå med gå-vagnen. 

Vi satt i parken tills det började bli kallt och sen gick vi hemåt. Frans känns inte alls speciellt trött så vi får se när han somnar ikväll…

När hösten kommer…

Apt-atelier

Boots, Atp Atelier (aw15-kollektionen), 3 500 kr

…vill jag hemskt gärna gå runt i de här bootsen från Atp Atelier. Jag har ju mina Acne pistols som jag haft i många år men som jag alltid återvänder till trots köp av boots från bland annat Alexander Wang och andra dyr-märken…

Idag har jag jobbat hemma med rullgardinerna nere pga jag inte vill bli påmind om det härliga vädret. Nu ska dock jag och Frans bege oss till Vasastan där det blir utomhusmiddag och parkhäng med min kompis Annika och hennes hund.

Världens största majskrokar

   

 

Idag när jag var på Coop reade de ut ”majskrokar” i forma av en lång stång: 10 stycken för 10 kronor… Jag som älskar att fynda även när det gäller barnsnacks slog såklart till. Så nu har vi tio majstänger som inte får plats någonstans så de får helt enkelt ligga framme.