Frans och Svante

En av anledningarna till att det är så kul att träffa Svante är att han är exakt lika gammal som Frans. Eller två dagar yngre. Det är så skoj att se hur lika de är, de gör samma rörelser, låter likadant och de har till och med blivit matade på samma sätt vilket gett två välmående (småtjocka…) bebisar som resultat.

Idag firade vi bästa Johanna som fyller 31 år *födelsedagsvisa* och Svante och hans mamma Malin där. Frans och Svante lekte med bollar och tittade på varandra med nyfikna ögon. När de träffades första gången på Johannas babyshower hade de ingen aning om varandra trots att vi lade dem bredvid varandra för en liten fotosession. Det är verkligen skillnad nu och såklart så mycket roligare!

20140801-222617-80777409.jpg

20140801-222616-80776354.jpg

Saker man kommer vänja sig vid utan att bli van

Tidigare idag satt Frans i soffan bredvid Fredrik som jobbade med datorn i knät, jag satt bredvid. Ingen av oss han reagera innan Frans tippat fram och träffat underläppen med datorns kant. Han började såklart gallskrika och det blödde, inte mycket, men ändå stynligt från läppen som nu är lite lätt svullen. Vi baddade med blött papper och jag rullade även in frysta majskolvar i en handduk och dutta på. Då hade han dock slutat gråta och ville titta på ljusstakarna som stod och suktades på hyllan framför. Har ju dock sett i diverse filmer att man ska badda med något kallt när man skadar sig på det här sättet. Frans har lyckligtvis inte varit med om några allvarliga skador, räknar inte med höstblåsorna och vår hattrick i akutbesök eftersom det inte var en olycka utan ett tillstånd som vi aldrig kunnat förhindra. Olyckor är ju sånt som händer, det fattar jag men det är ju inte roligare för det. Min reaktion är att skrika när Frans har ramlat så att det sett ut som han skadat sig. Men samma sekund som jag gör det så försöker jag skärpa till mig. Vill inte låta som en hysterisk person som skriker högre än bebisen och bidrar till en mer dramatisk situation bara genom att vara där. Frans mår knappast bättre av att jag bryter ihop och knappast Fredrik heller, hehe.

Jag försöker att inte bli en så kallad hönsmamma. Jag är inte någon hönsig person men när det kommer till just Frans är det onekligen lite skillnad. Jag vill dock inte oroa mig i onödan, innan något händer för det mår ingen bättre av. Istället tänker jag att jag klarar mig och allt som eventuellt händer gör att man blir säkrare och tryggare. Dock vet jag inte hur man skulle reagera om det verkligen var allvar. För sådana situationer kan man nog inte öva…

Nu är vi påväg till IKEA och Frans sover i bilbarnstolen med sin lilla fläskläpp. <3