Det är svårt att tro men…

…på torsdag fyller jag 30 år! Hehe. Ni kanske trodde att 40 var min närmsta jämna födelsedag. Men icke!

hej

Frans är lite skeptisk till att bli bortlämnad/övergiven i två hela dygn.

Hade först planer på att ha en stor fest eller på att åka till något tropiskt ställe och dricka drinkar i en solstol. Sen blev jag gravid och önskningarna skalades sakta men säkert ner. Just nu vill jag bara ha följande: En natts ostörd sömn. Och ett armband från Saint Laurent och en boy bag från Chanel. Hehe… Det känns så himla lyxigt på något sätt. Smycket och väskan visst, men att få sova ensam på hotell utan Frans…, att lägga sig när man vill, sova heeeeela natten och vakna av sig själv och ta det lugnt, duscha i lugn och ro, klä på sig och äta en lång (men sammanhängande) frukost.

chanel

Boy bag, Chanel – en väskdröm!

På torsdag blir det verklighet. På onsdag eftermiddag åker vi (Fredrik, Frans och jag) ner till Göteborg där mina föräldrar bor. Mellan torsdag och lördag kommer Frans bo hos mormor och morfar medan jag och Fredrik checkar in på hotell, kör spa, middagar och hela kittet. Jag har faktiskt inte alls dåligt samvete för att jag längtar ihjäl mig efter att få lämna bort Frans för en helg. Att jag och Fredrik kan vara som vi var innan vi blev mamma och pappa. Gå på stan utan att fundera på var man kan amma, äta ute utan att behöva klocka när Frans åt senast och när han kommer vakna för nästa måltid, sova utan att behöva vakna och mata… ja, ni kanske fattar att det mesta kretsar kring mat? Frans mat. Men sen är det såklart frågan om vilka toaletter som har skötrum, vilka caféer som är barnvagnsvänliga och inte har megasmala dörrar, tio trappsteg och en möblering som gör att man måste lämna vagnen utanför. Frans har ganska naturligt tagit en väldigt central roll i våra liv. Vilket såklart är helt rätt och superhärligt. MEN. Torsdag till lördag ska jag ärligt talat njuta av att inte behöva tänka så mycket på hans behov och bara fokusera på mina egna. Fredrik tror att jag kommer sakna honom. Och visst, jag kommer säkert vakna till någon gång på natten och undra var han är men jag kommer inte sitta på restaurangen och gråta eller ligga på massagebänken och sms:a min mamma och fråga om allt är bra där hemma. Jag är inte och vill inte bli den typen av mamma. En mamma som inte kan tänka på sig själv (visserligen väldigt liten risk eftersom jag är extreeemt bra på att göra det. Övat i snart 30 år…) och inte vet vem hon är utan sitt barn.

Vill också att det ska bli en naturlig grej för Frans att ha barnvakt. Inte vilka random personer som helst förstås men mina föräldrar är inga sådana personer. De är de två jag litar på mest av alla i hela världen och jag kommer alltid anse att de är de bästa föräldrarna som finns. Sen vill jag även kunna lämna honom hos min syster och nära kompisar när han blir lite äldre. Så man inte blir fast hemma tills han är typ 12 år gammal. Hur som helst. Helgen i Göteborg. Så peppad! Har bokat restauranger, spagrejer och så vidare men när allt detta är gjort kommer det säkert vara helt fantastiskt att träffa lill-Frans igen på lördag eftermiddag.

 

Miss Piggy

Frans har bara sovit två timmar idag. Han är så himla pigg (därav smeknamnet…) Fattar inte vad som hänt men kanske kommer han sova mer inatt? De senaste nätterna har han sovit så himla bra. Jag har såklart fått amma två gånger men det är okej. Det är mer jobbigt när han inte somnar om efteråt. Antar att han sover så bra på nätterna då det är helt tyst och lugnt och dessutom mörkt i rummet? Aldrig att han skulle sova så bra under en åtta timmars period på dagen. Idag låg vi i sängen till klockan var 12.00, så himla skönt att bara chilla när det är söndag och det inte finns några planer. Frans är ju med så mycket nu och man bli lika glad varje gång han ler mot en. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas när han börjar prata. Min kompis Ciccis son sa ”mamma, jag saknar dig!” och ”jag älskar dig” i telefon när hon var här uppe och hälsa på. Tänk när Frans gör det (om han nu gör det, hehe) eller när man ska hämta honom på förskolan och han springer mot en med öppna armar. Det måste ju vara sååå himla underbart.

Nu är jag glad för det lilla. Med andra ord: typ allt han gör. Vare sig han är glad eller ledsen.

Nu säger Fredrik att jag borde byta smeknamnet till Mister Piggy men Miss låter så mycket gulligare.

Bli av med gravidkilona

Jag vet inte exakt var mina gravidkilon tagit vägen men jag har ju mina misstankar… Tur att jag älskar tjocka bebisar, haha.

Jag vet inte exakt hur det fungerar när man fött naturligt men när man gör snitt som jag gjorde så rekommenderar de att man inte tränar på typ tre månader. Nu har det gått två månader, lite drygt och jag tänker inte börja träna förrän om minst tre veckor. Jag längtar ändå efter att bli fast igen och få tillbaka mina muskler. Kilona efter graviditeten har nog försvunnit (eller några har jag nog kvar, men det bryr jag mig inte om. Vill bara inte vara 15 kg tyngre permanent) men magen är ju inte sådär ”tajt” som den faktiskt var en gång i tiden. Innan jag blev gravid uppskattade jag inte riktigt min relativt vältränade kropp. Såg mig inte som varken smal eller i bra form vilket jag inser nu i efterhand var ganska skadat. Jag var ju knappast tjock innan jag blev gravid och att jag inte insåg hur ”smal” jag var (inte jättesmal på något sätt, men ni vet, en 36:a i alla fall) får mig att undra om jag inte blivit lite yrkesskadad efter att ha jobbat med modeller och provstorlekar i snart sex år. Hehe. Det låter kanske lite töntigt men jag uppskattar min kropp mer nu än vad jag gjorde innan graviditeten. Den var så schysst och blåste inte upp som en ballong när jag var gravid, den höll sig stark och frisk under hela graviditeten och att den läkte ihop och återhämtade sig supersnabbt efter att ha blivit uppskuren med en skalpell. Tackarrr!

Vissa verkar ju ha det lätt att bli av med kilona efter förlossningen samtidigt som många får kämpa länge för att få tillbaka sin gamla kropp (om de ens får det) Jag ska erkänna att jag är jätteglad och tacksam över att inte magen blev speciellt stor under graviditeten och att jag nu kommer i mina vanliga stuprörsjeans igen (mina favvo-gravidjeans kan jag inte ha längre för de har spruckit vi skrevet). Det verkar dock som det är ett himla känsligt ämne det där. Viktnedgång efter förlossning verkar kunna reta upp somliga riktigt, riktigt ordentligt. Och mamman i fråga blir utpekad som fåfäng, egoistisk och för att ge andra nyblivna mammor dåligt självförtroende och känna ångest över att de inte ”lyckats” gå ner i vikt. Vilket jag inte tror är meningen. Inte alls.

Ingen har sagt något till mig om min kropp efter graviditeten, eller inget negativt i alla fall men om någon skulle lägga en elak kommentar om att jag kanske skulle fokusera mer på Frans istället för att typ räkna kalorier hade jag bara skrattat. Jag vet ju hur det ligger till i verkligehten och hur mina matvanor och prioriteringar ser ut. Ingen hade kunnat få mig att känna mig dum för att jag gått ner mina gravidkilon och om de tror att jag hetsbantar och gör situps medan Frans ligger och skriker och gråter av hunger bredvid, ja då får de väl ringa socialen… (Jag har dock testat och gjort 20 utfall med Frans som extra vikt i famnen en gång. Fick träningsvärk i låren och rumpan efteråt, haha.)

Jag har funderat över varför detta är ett så himla känsligt ämne och precis som när det kommer till vikt utan att graviditet är inblandad så finns det alltid ett gäng väldigt osäkra personer som ska hacka ner på andra som inte kämpar med extra kilon eller som helt enkelt är öppna med att de är måna om att träna och äta rätt för att de faktiskt vill vara smala. Eller tjejer som är naturligt smala och inte kan gå upp i vikt. Eftersom jag jobbar med det jag gör får jag ofta ”försvara” mig när det handlar om smala kändisar och modeller och vad de sänder för signaler till unga tjejer. En sak jag brukar säga är att vissa tjejer faktiskt är smala av naturen och det spelar ingen roll om de skippar träning och käkar bakelser, de blir inte överviktiga ändå. Sånt är livet. Alla har inte samma genetiska förutsättningar och ämnesomsättning. Jag hade gärna sett ut som Miranda Kerr men inser att det inte kommer bli så och jag är okej med det och jämför mig heller inte med henne. Men jag går inte för den sakens skull och muttrar över att hon skulle vara ätstörd eller att hon borde äta en smörgås. Nu vet jag såklart att det finns många unga tjejer som mår dåligt på grund av alla ”perfekta” modeller och ja, det är för jävligt! Jag vet också att många kändisar och modeller tar till extrema metoder för att gå ner i vikt, vilket är mycket trist såklart. Men alla modeller bantar inte. Vissa har liksom själva mått dåligt för att de kände sig spinkiga och ”okvinnliga” när de var unga. (Sen blev det säkert bättre när de började tjäna pengar just på grund av de där smala kropparna…) Det är knivigt det där.

Men åter till det här med gravidkilon. Typiskt mig att komma av mig och in på annat. Vissa mammor verkar älska att påpeka att de mammor som prioriterar sin kost efter förlossningen har fel fokus eftersom allt fokus borde ligga på den nyfödda. En såå elak sak att säga. Hur många mammor skiter i sin bebis för att de vill bli smala igen? Jag tror inte att det är särskilt många. Och det är så synd att vissa ska använda sin egen osäkerhet för att göra andra osäkra och känna sig som dåliga mammor bara för att man saknar sin gamla kropp. Det är inget fel med att inte känna sig obekväm med att väga typ tio kilo mer än vad man är van vid. Att jag började fundera på den här grejen beror på det här inlägget som Vanja skrev. Hon lade upp en bild på sin morgongröt på Instagram och det blev värsta kalabaliken. Så tröttsamt. Men Vanja är en smart tjej, det märks, men jag förstår att det kan vara svårt att inte ta åt sig när man attackeras på det där sättet. Och precis har fått en liten bebis som man hellre fokuserar på än försvarar sig mot löjliga kommentarer på diverse sociala medier. Tyckte det var lite spännande att följa alla kommentarer när jag satt där vaken mitt i natten och amma, spännande men också frustrerande och irriterande. Men det var många smarta inlägg också, sån tur är. Det finns hopp osv.

Om inte jag hade gått ner (de flesta av) mina kilon automatiskt efter kejsarsnittet så hade jag förmodligen känt mig ganska obekväm, alla bryr sig inte (skönt för dem) men jag gör det. Jag har aldrig kämpat för att hålla mig smal eller bantat men jag har heller inte aktivt ansträngt mig för att gå upp två storlekar. Tycker dock inte att man ska stressa med att gå ner i vikt, det är ju aldrig bra, men mår man dåligt och känner sig obekväm så är det inget fel med att tänka på vad man äter. Eller hur?

Har för övrigt läst att amningen hjälper viktnedgången på traven om man äter nyttigt. Trpr dock det gäller om man äter onyttigt också. Cirka 500 kalorier om dagen sugs ut när bebisen äter. Personligen blir jag sjukt yr i huvudet när jag inte ätit ordentligt (eller något sött, hehe) en dag.

Cravings post graviditet

Vad jag var sugen på under min graviditet verkligen i gick i perioder. Ibörjan var det mycket frukt och bär. Jordgubbar, kiwi, blåbär, banan, vattenmelon och så vidare (mådde dock illa av turkisk yoghurt och färsk spenat) Åt även sjukt många smörgåsrån med smör på och Sagolika blåbärssoppa, mycket för att hålla eventuellt illamående borta men också för att det var så himla gott. Sen blev jag sugen på husmanskost (köttbullar, fisk med potatis osv) och sedan kom kolhydratsfasen som varade ända fram till slutet: pasta, vitt bröd, pannkakor, våfflor… Tycker att jag bevisat att man inte blir fet av vitt bröd för så mycket som jag ätit under den senare delen av graviditeten… fick ju visserligen några extra kilo över magen men är ganska säker på att det berodde på annat än snabba kolhydrater.

marabou-schweizernot

Min ”all time favourite!”

Så föddes Frans och jag trodde att allt vad cravings hette skulle försvinna spårlöst liksom min moderkaka som jag aldrig fick se röken av. Jag trodde även att det jag inte varit sugen på under graviditeten var det första jag skulle vilja ha efter förlossningen. Det var visserligen bara kaffe som jag inte hade druckit på ungefär fem månader var totalt osugen! Men kaffesuget kom tillbaka väldigt långt senare, mer än en månad efter att Frans fötts. Nu är jag dock mycket mer sugen än innan jag blev gravid och hade vi bara haft pods hemma hade jag utan problem druckit fyra eller fem koppar om dagen. Nu har vi tyvärr bara snabbkaffe vilket minskar antalet koppar med ungefär 99%. Lika bra kanske. Ska jag sitta här hemma, ensam med Frans som typ sover non-stop, halvt hög på koffein. Kul dag.

Men i alla fall, det här med cravings efter graviditeten. (Jag kallar dem amningscravings) Trodde såklart det var slut på megasug i samband med att graviditeten tog slut men så är det inte. De senaste två månaderna har jag varit så sjukt sugen på olika saker under olika perioder. Sött är dock en gemensam nämnare som jag i princip alltid vill ha. Så choklad och lösgodismoch läsk har jag alltid kunnat tänka mig. Även bakverk och gärna bakverk med grädde har jag också längtat efter, dock inte ätit speciellt ofta. När Frans nu ökade så mycket i vikt var jag tvungen att googla för att se om han fick i sig mer fett och socker om jag åt det. Tydligen får han inte det men det är såklart viktigt att jag äter näringsrikt också eftersom det är näringen han får i sig i första hand. Men jag äter mycket bra mat. Godiset är liksom en extra grej. Som efterrätt några gånger om dagen. En annan grej jag varit extremt sugen på är frukt. Har gjort såna här fina fruktfat massa gånger och ätit allt. Stackars Fredrik blir glad om han hinner få en apelsinklyfta. ”Ska du inte ha någon frukt?” frågar jag när jag i princip ätit upp allt. Fredrik som typ går och tröstar Frans eller försöker få honom att somna svarar artigt: ”Jo, jag har bara inte hunnit äta…”

fruktfat

Frukt är inte godis men väldigt gott ändå…

Suget som jag har nu påminner starkt om mina tidigare graviditetscravings. Igår köpte jag massa frukt, färskpressad apelsinjuice och Proviva med svartvinbärssmak (svarta vinbär är jag verkligen sugen på men det är inte så lätt att få tag på. Som gelé möjligtvis men så långt har inte mitt sötbehov gått. Än.) och åt som efterrätt efter lunchen. Frukt är såklart bättre än godis och jag har faktiskt köpt mörk choklad (Den milda 70% chokladen från Lindt) för att lura kroppen. Den är dock smartare än jag så det slutar ofta med att jag plötsligt har både mörk choklad och en schweizernöt i kylen.

Nu känner jag att jag blev så sugen på kaffe att jag kanske måste gå ner till Nespressobutiken och köpa… eller så gör jag en snabbkaffe och tar en apelsin till.

 

 

Choklad + underkläder

Igår var Frans och jag på redaktionen under hela förmiddagen. Jag lämnade in ett par jobb och planerade för den kommande Miamiresam genom att ha möte med Chefredaktörerna för Shapeup och tidningen Frida. Fick göra ett kort avbrott för blöjbyte men annars gick allt utan problem. Längtar verkligen efter att åka!

På eftermiddagen stannade vi till på Chokladfabriken där underklädesmärket Triumph hade pressvisning för sin nya underklädeskollektion ”Beauti-full”, för kvinnor med större byst. Jag är ju vanligtvis en typisk a-kupa men min storlek är ändå 75B. Det är ju lite krångligt det där med behåstorlekar. Köpte alltid 80 a förr men det var egentligen inte min storlek, sen var jag på någon grej där de mätte mig och plötsligt var jag en 75B… ett tips är att fråga om hjälp i butiken när du ska köpa behå. På H&M kanske de inte ställer sig och mäter dig men på Triumph, Twilfit eller liknande hjälper de dig garanterat. Vi fikade lite och fick sedan göra egna chokladtryfflar i fabriken! Självklart vaknade Frans till precis då och även om han inte var hungrig och ledsen ville han inte ligga i vagnen ensam utan mamma fick snällt bära runt honom så han kunde se vad som hände. Förstår honom. Ett barn i en chokladfabrik, vem hade inte velat vara med?

triumph

Behå från Triumph.

Bebis 2 månader – läkarundersökning på BVC

Idag var vi på BVC och förutom vår vanliga sköterska Barbro var det även en barnläkare med. Frans hade typ sovit hela förmiddagen och senaste dygnet har han ätit med nästan 4 timmars mellanrum (hela nätter nästa? Let’s hope so…) Gav honom mat precis innan vi gick så att han skulle vara relativt pigg och glad, det funkade! Det första vi gjorde var att väga och mäta:

Vikt: 6 200 g (1 kilo MER än sist men vem orkar räkna…)

Längd: 60,1 cm

Både sköterskan och läkaren var himla glada över vikten och tyckte det var fantastiskt att han gått upp så mycket med enbart amning. Jag fattar inte varför han ökar så mycket. Jag matar ju honom inte speciellt ofta, eller ja var tredje timma. Måste typ ha grädde i brösten. När vi pratade om att han var en liten tjockis spydde han på skötbordet och jag tänkte att jag inte ska prata mer om hans ”övervikt”, vill ju inte att han ska utveckla någon ätstörning…

Frans fick ligga på mage då de ville kolla hans nacke och självklart gjorde trycket på magen i kombination med dagens nyss intagna lunch att han spydde ytterligare en gång. Som om inte det vore nog lade han sig sedan i spyan med ansiktet neråt. Stackars Frans (det var inte meningen att skratta…) Nacken var i alla fall stabil . Men inte stel. Om den är stel kan han tydligen hålla huvudet uppe när man lyfter honom och tar honom under armarna. Huvudet ska liksom inte följa med upp utan hänga bakåt vilket det gjorde, såg inte alls skönt ut. De kollade hans rygg och den såg rak ut, hurra! De kollade även hans höfter och ljumskar och det tyckte Frans var lite jobbigt men med ett lillfinger i munnen glömmer han de värsta obehag.

Synen verkade okej, hjärtat och lungorna lika så. Pungen var enligt läkaren lite vattenfylld, tydligen helt normalt och ofarligt (om den inte sväller mer, då måste man söka vård) Frans passade på att kissa på läkaren innan undersökningen var avklarad. När vi gick därifrån sa Fredrik: Frans, ett riktigt praktexemplar. Jag tänkte inte mer på det. När vi kom hem sa Fredrik igen: Frans är ett riktigt praktexemplar.

Jag: Mmm…

Fredrik: De sa det!

Jag: Gjorde dom? (tveksamt)

Fredrik: Ja! Eller sa de inte det?

Jag: Jag hörde inte.

Fredrik: Hörde du inte? Vad sa de då?

Jag: Jag vet inte.

Man hör det man vill höra osv. Stackars Fredrik. Det viktigaste är ju såklart att han tycker att Frans är ett praktexemplar.

Inför besöket hade vi två frågor, om det var farligt att Frans blir täppt i näsan som han blir ibland (låter som han inte får någon luft) och hur vi ska göra med vaccination inför Miami-resan. Mot näsan så rekommenderade de saltvattenslösning som vi redan har, en sådan där Näs-Frida som det står om överallt (på barnrelaterade forum) eller bröstmjölk. Fick med oss små sprutor som man kan spruta in mjölken i näsan med. Vi lånade ju en på BB Stockholm men den gjorde jag sönder, de är himla bra de där, kanske inte i världens bästa kvalité… Och vaccinationen då, det bästa av allt! Barbro hade redan bokat tid för vaccinering den 10 mars och eftersom vi åker till Miami den 19 mars och endast i en vecka behövdes inget mer än det. Jag tänkte att de skulle säga: nej, det är för tidigt att ta med honom så långt bort men de var mer: nej, det är inga problem! Så skönt.

jagfrans

Jag & Frans är lättade att besöket gick så bra…

Innan vi gick fick vi fylla i en (anonym) enkät om alkoholvanor. Hemskt att läsa frågorna och inse att vissa faktiskt kryssar i ”dagligen eller nästan varje dag” eller ”10 eller fler”… eller om de nu gör det. Hade jag druckit så mycket hade jag nog inte vågat kryssa i de alternativen trots att de stämde. bvc

Nu sover Frans och jag ska laga middag, har kört Ecovivas vegetariska matkasse och Linas vegetariska matkasse samtidigt. Ecoviva kom liksom utan att vi var beredda på det. Det blir risotto med kronärtskockor. Och nej, vi är inte vegetarianer även om man lätt kan tro det baserat på val av matkassar…

Slappissöndag

Idag är en såndär dag då vi inte lämnat lägenheten på heeela dagen. Har bara gått runt i mjukisbyxor, jobbat lite, ätit lunch, haft besök av Fredriks mamma, fikat och badat Frans. Har precis sett ”Khourtney och Kim i Miami”, egentligen handlar den serien inte om någonting men jag tycker den är väldigt underhållande. Och ikväll kommer mitt favoritprogram ”Bachelor”. (Ja, jag är en sann finsmakare när det kommer till tv-underhållning)

Frans har sovit i princip hela dagen, ovanligt mycket faktiskt, vaknade en timma för att bada och dra lite på smilbanden och sedan blev han typ trött igen. Nu ligger han dock här och hickar och sprattlar och jag tror han funderar på om han ska vara glad eller ledsen. Jag hoppas på det första men tror på det senare…

Imorgon är det läkarkontroll för F, den första sedan förlossningen. Här kan man upptäcka eventuella hjärtfel och andra saker som kan vara fel på en två månaders bebis. Jag hoppas såklart att ingenting hittas (och att inget missas)

f

Hur känns det efter ett kejsarsnitt?

Har fått en del frågor om mitt kejsarsnitt. Har ju skrivit en förlossningsberättelse men tänkte skriva lite mer om hur det var efter själva ingreppet. Here it goes:

När Frans hade legat på mitt bröst ett tag och de sytt ihop mig fick jag rulla iväg till uppvaket. Jag mådde lite illa på grund av bedövningen och ville helst bara sova. Det gick dock inte, var trött men låg mest och vilade. Sköterskor kom och tog mitt blodtryck flera gånger och efter cirka 40 minuter kom Fredrik och Frans och jag fick amma för första gången. Jag hade ju (såklart) inte gjort det innan och var först lite nervös. Jag hade ju oroat mig för att amningen skulle bli svår. Men han tog bröstet och sög på. Här kom det ju som bäst råmjölk eftersom den vanliga mjölken kom först tre dagar senare. Men att Frans sög stimulerade ju mjölkproduktionen och råmjölken är tydligen meganyttig. Bra för immunförsvar och så vidare.

Jag hade inte alls ont i magen, var ju fortfarande bedövad och kände inte ens mina ben. Fick hjälp att lägga mig i en annan säng inne i vår rum på patienthotellet och låg sedan där fram till kvällen. När bedövningen började avta fick jag mer via dropp. Minns inte exakt hur många gånger de gav mig bedövningen på det sättet men tror det var två gånger. Sedan fick jag tabletter: Alvedon i kombination med Diclofenac. De här tabletterna fick jag flera gånger under min vistelse. De skulle tas vissa tider och jag kunde känna hur bedövningen började släppa ungefär en halvtimma till en timma innan det var dags att fylla på med bedövning.

mage-efter-kejsarsnitt mage-efter-kejsarsnitt-2

Magen samma kväll som kejsarsnittet gjordes.

På kvällen samma dag som snittet gjorts testade jag att stå upp för första gången. Hade inte varit på toaletten men de tog ut katetern någon gång under eftermiddagen. De sa att det kunde vara lite svårt att kissa ibörjan och första gången jag testade så kom det inget. Drack en hel del vatten och lite saft och senare på kvällen gick det bra! De vill helst att man ska kissa av sig själv ganska snart efteråt men det var inga problem. Det var bara första gången som det inte gick, det var som att man försökte kissa utan att vara det minsta kissnödig. Hur som helst. Jag testade att stå upp och det gick jättebra, tänkte att jag skulle känna mig yr efter att ha legat så länge men det gjorde jag inte. Det gick inte megasnabbt men jag kunde gå till toaletten och ta en sväng till köket och hämta dricka.

mage2

Magen 2 veckor efter snittet. Här hade jag tagit bort stripsen och hade endast kirurgtejp över ärret.

mage

Kejsarsnittet gjordes en tisdag (visste ni att det är den vanligaste dagen att föda barn på? Undrar varför…) och på fredagen fick jag åka hem. Jag kunde gå bra på sjukhuset, inte springa men det var inte som jag fick smyga fram heller. Det kändes inte något speciellt i magen. Vi tog taxi hem på fredagen och jag hade på mig mina gravidjeans. Använde dem ett bra tag efter förlossningen eftersom mina vanliga jeans skär in nästan precis på ärret. Kunde även gå upp för mina 8 trappor utan problem. Ingen smärta med andra ord. Hämtade inte ut mina starka värktabletter utan körde med alvedon lite sporadiskt. Tog på kvällarna och mornarna. Ibland under dagen också då jag skulle ut på stan eller liknande. Annars behövdes de faktiskt inte.

Hade även blivit varnad att det kunde vara smärtsamt att gå på toaletten efter snittet eftersom musklerna var uppskruna och igensydda, det var dock inte heller något problem. Kan dock berott på att jag hade bedövning i mig.

Magen var verkligen heeelt mjuk ibörjan. När jag tryckte på den sjönk handen ner som om det var en stor grop därinne. Nu har musklerna dock sakta men säkert kommit tillbaka. Är nog inte superstark i magen men den är i alla fall inte mjuk som en vattenballong längre. Den gick tillbaka relativt snabbt utan att jag behövt göra något. Jag har sannerligen inte bantat eller ens försökt tänka på att undvika onyttigheter sedan Frans kom. Jag är liksom mycket mer sugen på godis och sötsaker nu när jag ammar så jag äter det jag känner för! Och jag vill liksom inte hålla på att äta sallader för att gå ner i vikt. Allt tar sin tid. Hade jag haft massor av extra kilon hade jag kanske känt annorlunda. Nu tror jag att jag har gått ner alla kilon, känner mig visserligen inte speciellt fast men inte heller speciellt tjock. Har ju helt klart mindre muskler nu än för några månader sedan.

Jag väntade fem dagar med att plocka bort de små stripsen som satt över såret, väntade sedan sammanlagt två veckor innan jag tog bort resterande tejp och satte dit egen kirurgtejp. Den hade jag på i säkert ytterligare tre veckor för att vara på den säkra sidan. Bytte dock ut den ofta. Nu har jag bara ärret kvar och det syns inte så jättemycket. Det känns lite knöligt när man trycker på det och ända sedan operationen känns området precis runt om lite avdomnat. När jag kliade lite runt ärret kändes det knappt. Tydligen kan det bli så runt ett operationsärr. Jag har ju aldrig gjort något ingrepp tidigare så jag har inte så bra koll.

arr-efter-kejsarsnitt

 

Såhär ser magen ut idag. Ärret syns ju men oftast brukar trosorna sitta i den höjden. Drog ner dem lite nu för er skull…som ni ser är min så kallade hormonrand kvar, får se när den försvinner. Upp till 11 månader har jag hört men det löser sig med tiden. Ärret är rätt fint om jag får säga det själv.

 

Slutligen vill jag säga att kejsarsnittet var ett perfekt avslut på min graviditet. Är så nöjd och lycklig över att inte behövt föda vaginalt. Min gissning är att kejsarsnitt kommer öka ytterligare i framtiden. Tiderna förändras och den traditionella förlossningen behöver inte vara det rätta nu bara för att grottmänniskorna födde på det sättet. Jag kan tycka att det är spännande att höra om vänners förlossningar men oavsett hur nöjda de är med upplevelsen kan jag inte låta bli att föreställa mig dem i konstiga ställningar, skrikande som djur osv. Haha, vet att det inte alltid stämmer men jag gör det värre än vad det är eftersom det för mig är en skräck att föda barn naturligt. (vissa är rädda för ormar, spindlar och kackerlackor, förlossning är min fobi) Av den enkla anledningen är kejsarsnitt rätt för mig. Men alla ska göra precis det som känns bäst för dem, det är nog då det blir en så lyckad förlossning som bara möjligt.

efter-snitt

Avslutar med en familjebild, någon minut efter att Frans kommit ut och landat.

 

 

 

 

 

Pressfrukost och frilansliv

Det gick undan imorse och jag insåg inte att vi matchade varandra förrän det var för sent. Haha, tur att Frans är så liten, hade han varit 12 år hade han kanske inte sett det komiska i det hela på samma sätt…

Idag har jag agerat typisk frilansare och suttit på café och jobbat ihop med Angelica och Josefin. Morgonen började med att jag försov mig en timma (somnade om efter amningen) och vaknade klockan 8.00 och insåg att jag skulle vara på en pressfrukost 30 minuter senare. Jag hann nästan precis. Det var Fossil som visade upp klockor och smycken från bland annat Michael Kors, Marc by Marc Jacobs och Armani.

michael-kors

Armband från Michael Kors. Persoligen gillar jag de cleana smyckena bäst. Färg och strass är inte riktigt min stil.

gravida

Träffade den här gravida lilla skaran: Angelica, Hannah och Josefin. (i Josefins blogg finns en ”bättre” bild på mig och Frans i våra matchande ränder. Jag ser tyvärr ut som ett spöke.)

Efter frukosten gick vi till Espresso house (gillar egentligen inte den kaffekedjan pga extremt oengagerad mat som enligt mig inte är värd pengarna, men tanke på kvalitén borde det vara Mcdonalds-priser) och jobbade lite. Satt där större delen av dagen, älskar frilansandet! Längtar också till i sommar då alla har sina bebisar, Frans kommer ju vara rätt stor då men ändå inte så stor att han springer runt och härjar. Hannahs bebis kommer dock redan i mars, så spännande! Jag känner inte så många som har bebisar och har inte tänkt gå i någon mammagrupp så jag ser fram emot att ens vänner blir mammalediga så man kan hänga lite och äta långa luncher utan att någon ska tillbaka till jobbet efter en timma.

michael-kors-neccessar

Snygg neccessär i den perfekta knallgröna nyansen.

angelica

Angelica och Frans. Imorgon ska vi för övrigt käka middag hos Angelica och Stefan och jag ska fixa efterrätt. Undrar vad jag ska göra. Kanske blir lat och köper något färdigt…