Förlossningsberättelse: Planerat kejsarsnitt

Det har dröjt ett tag men jag hoppas det är lugnt. Har velat skriva ner allting fort för att inte glömma bort detaljer vilket jag snabbt insåg redan var för sent. Mitt minne är sannerligen inte bra. Men här kommer den, min förlossningsberättelse.

Kvällen innan snittet, med andra ord för exakt en vecka sedan idag duschade jag med en specialtvål som jag köpt på Apoteket, Descutan. Kittet bestod av fyra svampar och fyra små förpackningar med shampoo. Man skulle tvätta sig både kvällen före och samma morgon som kejsarsnittet. Svamparna blötte man upp och skrubbade kroppen med och shampoot, ja det använde man inte helt otippat i håret. Det luktade inte alls lika äckligt som jag trott, hade förberett mig på alcolösning typ. Efter duschen fick man inte smörja in sig (hatar det) och sängkläderna skulle vara rena. Allt för att minska risken för infektion under kejsarsnittet.

På måndagkvällen ringde jag till BB Stockholm och berätta att jag skulle göra ett kejsarsnitt morgonen därpå, hade ju inte fått min tid än men nu när jag ringde sa de att jag var välkommen klockan 7.30. Det var en kvinna innan mig så de trodde att mitt snitt skulle läggas runt 9.00-9.30-tiden. Kändes skönt att det blev såpass tidigt eftersom jag skulle fasta från klockan 00.00 natten innan. Käkade en sen middag: laxsallad och åt en fruktsallad innan jag gick och lade mig. Undrade om jag skulle lyckas sova under natten eller om jag skulle vara nervös och fundera över allt som kunde gå fel men det gick bra och jag sova hela natten med en kisspaus.

planerat kejsarsnitt 6

I väntrummet innan ombytet. Jag tycker inte riktigt att det ser ut som jag är inne på sista graviditetsdagen men det var jag.

På tisdag morgon gick jag upp 06.00, duschade och tog på mig gravidjeansen (använder dem fortfarande, de är så sköna! Och sitter inte åt över ärret) Fredrik bar ner alla väskor. En till mig, en till honom, datorväska, babynest och bilbarnstol. Hade förbokat en taxi som plockade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus. Gick upp till BB Stockholm där vi fick skriva in oss och sätta oss i väntrummet. Jag kände mig lite smånervös men mer på sättet som man blir när man går upp tidigt för att åka utomlands. Lite trött och förväntansfull.

planerat kejsarsnitt 4

Fredrik <3

En barnmorska kom och berätta att det var en kvinna innan och att vi snart skulle få byta om. Vi blev även tillfrågade vad vi ville ha för lunch och fick välja mellan tre rätter. Jag valde någon thairätt (som jag dock inte åt eftersom jag mådde illa av bedövningen) Vi fick byta om i ett litet rum och jag fick en sjukhusklänning som man kunde knäppa upp i ryggen, en morgonrock och långa strumpor. Vet inte vad de skulle fylla för funktion för de var så lösa och åkte typ bara ner men jag sa inte emot. Alla våra personliga tillhörigheter fick vi lägga i ett skåp bakom receptionen. När jag bytt om satte vi oss i ett annat väntrum. Här fanns det TV och jag kollade på Nyhetsmorgon medan Fredrik åt frukosten som serverades. Jag kände mig supertrött och somnade typ i soffan. Strax efter 9.00 kom en sköterska och sa att nu var det dags. Vi fick ta en bebissäng i plast, ni vet en såndär på hjul och en säng som var till mig och rulla iväg den mot hissarna som tog oss till rätt avdelning. Det låg två andra kvinnor där och vänta, vet dock inte om de skulle göra snitt. Receptionisten frågade oss om bebisens kön, vad han skulle heta och så vidare medan vi väntade och jag fick ett snyggt hårnät och tossor till fötterna medan Fredrik fick någon astronautliknande dräkt och ett hårnät för att skydda (det icke existerande) håret. Slutligen fick vi gå in i operationssalen. Det var ganska många därinne. Säkert sju personer. Fredrik fråga om han fick fota och det fick han men sköterskorna och läkarna ville inte vara med på bild. Jag fick lägga mig på en säng mitt i operationsrummet. Personalen var supertrevlig och berättade hela tiden exakt vad de gjorde och gjorde allt för att jag skulle må bra.

Jag fick en kanyl i handen med dropp. De varnade för att mitt blodtryck kunde gå ner och att jag skulle säga till om jag blev yr. Det blev jag. Värdet skulle helst inte ligga under 60/100 men ibland var det nere på 49 och jag kände mig lite illamående. Sköterskan sprutade då in glykos som gjorde att blodsockret stabiliserades. De lade en lokalbedövning på ryggen och efter det satte de ryggmärgsbedövningen. Jag fick krypa ihop på sängen och skjuta ut ryggraden så att det skulle bli enklare att pricka rätt. De fick göra om det några gånger men det kändes inte mycket. När bedövningen väl var satt började det dock pirra i mina ben och de började domna av. Bedövningen tog supersnabbt och de satte in en kateter. Jag kände ingenting men såg hur de lyfte på mina ben. Konstigt ändå. De drog med is över magen men jag kände inte att det var kallt förrän de tog upp den på bröstet. De pratade hela tiden med mig, påpeka att jag inte verkade nervös, frågade om jag hade syskon och så vidare. När jag tittade på klockan var den 10.03. Barnmorskan sa att de skulle ropa ut tiden när bebisen föddes. De ”varnade” även för att det kunde dra och prassla i skynket som skiljde mitt ansikte och magen och att det kunde upplevas som mer våldsamt än det var. Så började de skära, jag kände att något hände i magen men inte vad och absolut ingen smärta. Plötsligt hörde jag en bebis som grät och det här var innan de tog upp honom. Jag tänkte ”Herregud, nu kommer han snart!” Sen hörde jag hur en bebis (samma som innan såklart) skrek. Han var ute!

planerat kejsarsnitt 1

Några minuter efter att Frans kom. 3 av 2 är glada i alla fall…

Barnmorskan ropade ut: 10:10 som tid för födseln och jag som alltid varit lite av en jämna-siffror-nörd tyckte det var helt fantastiskt att han fötts just den tiden… Frans lades på mitt bröst. Han var kletig och luktade järn. Han skrek och viftade med fingrarna, jag knep ihop munnen för att inte få in de kletiga fingrarna där. Jag kände mig helt matt i händerna på grund av bedövningen och kunde inte riktigt ta tag i honom utan fick nöja mig med att klappa försiktigt på honom. Frans låg på mitt bröst medan de sydde ihop mig. Jag tror det tog ungefär 20-30 minuter. Därefter tog de med honom och Fredrik för att kolla hans syresättning i blodet. Andningen var inte helt som den skulle vilket de sagt var vanligt vid kejsarsnitt. Jag rullades ut på uppvaket. Kände mig så trött och ganska illamående efter bedövningen. Var dock så lycklig över att allt gått bra. Fick ligga i sängen i en korridor med andra nyförlösta snitt-mammor i cirka en halvtimma innan Fredrik och Frans kom. Det kom hela tiden olika sköterskor och kollade mitt blodtryck. Så fort jag fick Frans till mig ville de att jag skulle testa att amma vilket jag gjorde och ja, det gick nog bra. Efter en stund på uppvaket rullades jag iväg och fick åka upp till patienthotellet där vi skulle sova i två nätter. Rummet var fint med två sängar med justerbara ryggar och ett badrum. Enkelt men egentligen allt man behöver. Väl på rummet vägde de Frans och testade honom för gulsot. Han vägde 3521 och var 51 cm lång, betydligt större än jag trott med tanke på hur liten jag var. Jag mådde som sagt lite illa efter bedövningen så jag orkade inte äta någon riktig lunch, fick dock jättefina mackor och en bubblig men alldeles för svag äppeldryck. Och så den där flaggan som alla brukar prata om. Resten av tiden på patienthotellet tillbringade vi i princip på rummet. Ammade och myste med världens gulligaste Frans. Hade planer på att se massa filmer men det blev bara en: ”Despicle me 2″.

planerat kejsarsnitt 2

Jag & Frans (några timmar ung)

Frans

Lill-Frans <3

Jag upplevde inte någon extrem smärta efter operationen. Fick två omgångar bedövning via dropp och därefter i tablettform två eller om det var tre gånger per dygn. Jag hade ju hört att 95% var uppe och gick dagen efter snittet men jag kände att jag mådde tillräckligt bra för att tesata samma dag. Det var verkligen ingen fara, trodde jag skulle bli yr efter att ha legat ner så länge men jag tog det lugnt och det gick fint. Kunde gå på toaletten och ta en tur ut i köket och hämta saft. De tog ut katetern och ville att jag skulle kissa så snart som möjligt. Första gången jag testa gick det inte, men andra gången var det i princip som vanligt. Jag gick runt i sjukhuskläderna hela första dagen men andra dagen duschade jag och bytte om till mina egna mysbyxor och en t-shirt. Skönt. Sjukhusets fula men rätt sköna nättrosor hade jag dock ända till jag åkte hem, då tog jag på mig de kläderna jag kom i, kändes inte värdigt att åka hem i mjukisar, haha, jag är kanske lite knäpp. Nättrosorna var dock grymma eftersom jag behövde bindor på grund av avslaget och sjukhusets varianter var i storleken större, nu har jag vanliga normalbindor, betydligt bekvämare även om jag överlag inte gillar bindor. Avslaget var för övrigt inte alls lika rikligt som jag trott, men tydligen blir det ofta mindre efter ett snitt.

planerat kejsarsnitt 3

På premiärpromenad till köket.

Slutligen vill jag säga att jag mår, och har mått, otroligt bra efter kejsarsnittet. Jag hade nog ställt in mig på att det skulle gå bra men inte alls såhär smidigt. Det tuffaste var nog amningen i torsdags då brösten svullnade upp så sjukt mycket. Det va så jävla obekvämt och ja, rätt smärtsamt. Men smärtan efter ingreppet var verkligen inte så stark som jag tänkt mig. Idag, snart en vecka senare är jag fortfarande öm men det känns mer som någon slagit mig hårt i sidorna av magen och att jag har blåmärken där på grund av det. Lite mer den känslan. Jag har lyckligtvis sluppit så kallad baby blues, depression och nedstämdhet. Kanske det kommer senare men jag har väldigt svårt att tro det för just nu känns det så bra… Jag kan inte säga att jag är helt lyrisk över allt som har med det nya mammalivet (all amning, typ varannan timma, brösten som fortfarande känns för stora för min smak och att inte kunna sova hela nätterna utan att behöva vakna för att agera mjölkko) att göra men när det gäller Frans är jag totalt nerkärad! Det finns inget sötare eller finare än honom och även om jag är säker på att moderskänslorna kommer öka med tiden så känner jag redan nu att han är det bästa som finns. Jag kan inte som vissa nyblivna mammor säger, säga att jag inte vet vad jag gjorde innan jag blev mamma (sådana citat tycker jag är deppiga, skulle man inte ha ett liv för att man inte var mamma? Tragiskt). Jag vet exakt vad jag gjorde innan Frans föddes och älskade det livet. Också. Att kunna göra vad jag ville, inte behöva avbryta ett kort blogginlägg tjugo gånger för att mata, byta blöjor och ta upp en ledsen bebis. Livet börjar enligt mig inte först nu bara för att jag fått barn, det har bara blivit annorlunda. Väldigt annorlunda. Till det bättre på många sätt, till det jobbigare på andra. Men jag vet med 100 % säkerhet att jag aldrig vill vara utan lill-Frans. Han är helt ljuvlig. Vill bara pussa hans runda kinder och hans megamjuka hår hela tiden.

Och ja, jag skulle absolut rekommendera kejsarsnitt och ja, om det blir fler barn i framtiden finns inget annat alternativ (återigen), är mer för det nu än vad jag var tidigare då det ändå var lite av en chansning…

planerat kejsarsnitt 5

När jag reste mig ur sängen dagen efter råkade jag fastna och slita ut kanylen ur handen. Det blödde rätt så mycket faktiskt.

 

PKU-test, gulsot och vägning

Igår var vi tillbaka på BB Stockholm för att väga Frans och göra det så kallade PKU-testet. Vad det senare är vet jag inte riktigt om jag ska vara ärlig. Och läkaren som gjorde testat kunde faktiskt inte heller svara. Lite märkligt. Det har att göra med ämnesomsättningsrelaterade sjukdomar och enligt informationslappen kan proverna komma att användas i etiskt godkända tester i framtiden. Vad nu det innebär? Jag skulle gissa på att BB Stockholm får någon ekonomisk ersättning för att göra de här testerna men som förälder har man rätt att tacka nej. Dock måste man skicka in en speciell nej-talong och jag vet inte, jag personligen kände inte att det var någon stor grej egentligen. Blev dock lite nervös när själva tetstet skulle göras. Förr i tiden stack de i hälen (aj!) och tryckte ut blod för att göra blodavtryck på fyra uppmärkta cirklar på ett papper, det krävdes alltså inte bara en droppe utan lite mer. Jag trodde att de numera tog i handen men nu sa läkaren att hon skulle hitta ett blodkärl i huvudet och ta provet därifrån. Jag är inte rädd för nålar när det handlar om mig själv men att sticka in en nål i Frans minihuvud och tappa upp en tesked blod kändes inte så kul. Lyckligtvis hittade hon inget kärl som var tillräckligt synligt så det blev handen. För att bedöva (vilseleda) Frans sprutade hon in sockervatten i munnen på honom och jag höll hans händer och lät honom suga på mitt lillfinger tills allt var klart. Han grät inte utan låg bara där helt tyst. Så duktigt! Hade han vart äldre och brytt sig hade han fått både leksak och glass!

De testade även för gulsot för typ tredje gången. Värdet var upp på 230 så det hade ökat men det är tydligen vid 250 som det anses ”allvarligt”. Jag vet inte vad det är för värden hit och dit som gäller men jag är glad att det var okej. Men som sagt, det hade ökat så läkaren rekommenderade dagsljus. Man bara jaha: ska vi åka till Thailand då eller? Här finns det ju knappt något värt att kalla dagsljus för tillfället. Fredrik hänger dock en del vid fönstret för säkerhetsskull.

Slutligen blev det en vägning och Frans har gått ner cirka 200 gram sedan födseln. Det beror på att han levt på råmjölk i några dagar, nu när den riktiga mjölken är här har han antagligen börjat gå upp. Läkaren sa att nästan alla bebisar gå ner i början men så länge de inte förlorar mer än 10% av sin kroppsvikt är det ingen fara. Jag har en kompis vars bebis gick ner 15 %. Han fick inte i sig mjölken, stackarn…

Och apropå förlossningsberättelsen: Den är påväg! Men varje gång jag ska skriva är det någon som skriker, börjar suga på sin hand för att demonstrera att han är hungrig eller så låter det som ett mindre fyverkeri och en blöja måste kastas och en ny sättas på… hann ju visserligen skriva det här inlägget men det andra är på g!

 

Magen efter ett kejsarsnitt

Här fotar jag mig själv några timmar efter kejsarsnittet. Trosorna som syns är inte mina egna utan ett par hotpants i nätvariant som erbjuds till nyförlösta. Här får man plats med en megablöja som de drar på en direkt efter operationen (och typ sjukt mycket annat också om man skulle vilja förvara andra saker i trosorna…)

Jag har ju inte tagit bort förbandet som sitter över mitt ärr ännu, det ska jag göra fem dagar efter operationen, det vill säga på söndag. Under förbandet sitter små avlånga plåster som jag ska plocka bort några i taget om typ ytterligare en vecka… Måste dubbelkolla när vi åker dit på check up imorgon. När man trycker (försiktigt) på min mage känns det som en stor grop där magmusklerna en gång fanns. Så konstigt. Och mjukt. Men jag måste säga att magen återhämtade sig väldigt snabbt. Vägde mig inte när jag åkte hem men jag ställde mig på vågen innan operationen och gissa vad jag vägde? 76 kilo! Trodde verkligen inte jag hade gått upp så mycket. Nu vet jag dock inte hur mycket jag vägde innan men cirka 60 kilo skulle jag tro. Så upp ungefär 16… hade ju som sagt gissat på 8 eller liknande. Var tydligen större än jag trodde. Eller i alla fall tyngre.

mage efter kejsarsnitt

Magbild efter kejsarsnitt.

Magen efter kejsarsnitt

Min kompis Angelicas kommentar till bilderna: ”Du tar selfies och Fredrik byter blöjor”. Ja det är så vi jobbar. Har för övrigt kvar min ”hormonrand” som ni ser. Den rand som man enligt vissa hemsidor kanske kommer sakna efter graviditeten. I don’t think so säger jag.

 

Amning nyfödd

Bebisar tar ofta små ät-pauser då de ammar. Frans är inget undantag. Här han mitt i frukost nummer 2. Eller 3…

Har ju hört en del skärckhistorier om amning så när Frans grabbade tag och sög på som han aldrig gjort annat bara någon timma efter förlossningen blev jag så himla lättad. Tänkte också att det här var ju inte så farligt ändå. Igår, två dagar senare svullnade brösten upp. Poff sa det (mer eller mindre) och sen hade jag plötsligt bröst i stil med Pamela Andersson eller annan valfri silikontjej. Stora eller ens större bröst aldrig varit något jag önskat mig och jag kände mig bara allmänt obekväm. Inte nog med att de blev stora. De blev dessutom stenhårda och började ömma. Allt eftersom tiden gick blev de alltmer smärtsamt och jag tänkte att det skulle vara bra att amma på för att tömma dem. Det funkade inte riktigt. Det enda som hände var att bröstvårtorna blev utslitna. I natt när han åt (typ varannan jäkla timma) kändes det som någon satt och hackade  i dem med små vassa knivar. Lyckligtvis hade jag bröstvåreskydden men efter ett tag blev jag osäker på om det kom någon mjölk (han verkade ju omättlig) så då lade jag undan dem och testade utan. Idag är svullnaden mycket mindre och den där smärtan kommer bara om jag trycker på brösten så jag försöker helt enkelt undvika det. Vaknade för övrigt 10.45! Blev helt chockad, tänkte att jag skulle bli tvungen att vakna vid 06.00 och inte få möjlighet att somna om. Trots några amingsrace (och blöjbyten) under natten kände jag mig riktigt utvilad. Frans sov som en liten gris på Fredriks bröst, vi försökt få honom att somna i babynestet som ligger i spjälsängen bredvid mig men första gången saknade Fredrik honom för mycket och hämtade upp honom, andra gången skrek Frans tills han fick sova hos oss för att någon av oss skulle få en blund i ögonen. Det är ju såklart supermysigt att ligga så nära men jag sover inte helt bra när han ligger på mig för jag oroar mig i sömnen att han ska kvävas eller att hans nacke ska åka i någon konstig vinkel. Ska testa nestet inatt igen så får vi se vad som händer.

Om den här smärtan vid amning hade varit konstant så hade jag nog inte velat amma… Såå skönt att det är bra idag! (Och hoppas det inte kommer tillbaka.)

En annan sak som gör sjukt ont (värre än amning for sure): Sätta vatten i halsen tre dagar efter att magen skurits upp. Hostan. Inget jag rekommenderar.

Äntligen hemma

Vi fick lämna sjukhuset runt 15.30. Blev tvungna att göra ett extra ultraljud på Frans då barnmorskan som gjorde ultraljudet i vecka 18 skrivit något om  njurarna och dess täthet eller något i den stilen. Det blev dock ingen uppföljning på det men nu ville de ändå kontrollera det hela. Därför fick vi hänga kvar på sjukhuset i några timmat till. Men allt såg bra ut och njurarna är i toppskick.

Dagens knepigaste var att få bilbarnstolen på plats i baksätet på taxin. Eller för mig var det ingen fara, jag satte mig med Frans och väntade i bilen medan Fredrik och chauffören kämpade. Stackars Fredrik var lite stressad och åkte hela vägen hem och gick upp till lägenheten med de blå plastskydden på skorna som han använt på sjukhuset. Haha. Frans satt nog varken helt bekvämt eller rätt i den den där stolen men han sa inget utan satt bara där och höll hårt i mitt finger hela vägen hem.

Det har varit två intensiva dagar trots att vi egentligen inte gjort något speciellt. Men tiden har gått så sjukt fort! Som sagt, ska skriva ner hela förlossningen i detalj men det som hänt sedan Frans föddes är att vi hängt i princip uteslutande i ett rum med två sängar med upp- och nedfällbar rygg, en bekväm dröm när man ammar… och där har vi just det, ammat (massor),  sett på ”Despicable me 2″, kollat hur många likes Frans fick i de sociala medierna och messat bebisbilder till typ alla vi känner.

Det som varit mindre mysigt är att Frans haft lite problem med att andas ibland, han blir jättetäppt i näsan och måste då skrika för att kunna andas, innan det går så långt sitter han och kämpar och det låter verkligen som näsan är helt stängd. Stackars lilla bebis. De har gett honom koksaltlösning och nässpray för bebisar men det känns ju inte så bra att spruta in näspray i en nyfödd baby hela tiden. Tillslut kom vi på att vi skulle sitta helt stilla med honom upprätt så att han fick lugna ner sig och då slutade besvären. Nu märks det knappt längre och det känns förstås jätteskönt. Tydligen beror det hela på att det finns kvar fostervatten i kroppen. Jag trodde det berodde på snittet men de flesta bebisar har tydligen problem på det här området oavsett hur förlossningen gått till.

Baby Frans 1

Frans har oftast haft stängda, eller halvstängda ögon men nu börjar han öppna dem mer och mer. Älskar hur han tittar sig runt omkring när han ammar. Ligger där och spejar liksom.

Jag har som sagt mått väldigt bra efter operationen. Idag har det dock varit lite jobbigare, i alla fall nu under eftermiddagen. Mina vanligtvis små bröst har blivit en bättre (eller i det här fallet sämre) F-kupa. Och de är så jäkla ömma. Stenhårda och ömma. Googlade och för att bli av med dem, eller ja, inte helt av med dem, de har ju sin funktion men för att de inte ska vara lika smärtsamma ska man amma kortare och mer ofta. Lyckligtvis vill Frans äta hela tiden och försöker naffsa tag i Fredriks kläder i brist på äkta bröst. När han till sin besvikelse inser att det inte stillar varken hunger eller sug börjar han helt enkelt äta på sina fingrar. Eller rättare sagt sina händer. Jag har även haft något som påminner om mensvärk, jag skulle gissa på att det är så kallade eftervärkar men jag är osäker. Att jag inte sovit ordentligt de senaste två nätterna börjar kännas och jag var så sjukt trött att jag bara satt i soffan med Frans i famnen och tittade på tv utan att veta vad jag kollade på när vi kommit från sjukhuset och jag duschat och tvättat håret. Kunde dock inte somna för på något sätt är jag ändå pigg. Och trots att det inte är lika smärtfritt att amma längre tycker jag fortfarande att det är mysigt. Jag är säkert knäpp. Jag har dock börjat använda både bröstvårteskydd och salva nu för att det inte ska göra mer ont. Har läst om sår, blåsor och så vidare men tänkte att jag skulle försöka undvika det om det nu går…

Angående det här med avslag som var en av två saker jag oroade mig för (den andra var ju att amningen inte skulle fungera) så är jag lättad över att det inte alls kommer så mycket blod. Jag såg megablöjor framför mig under många veckor framöver men det är som att ha en normal mens, typ dag tre. Någon läkare sa att det ofta var mindre avslag när man gjort kejsarsnitt.

Hm, ja det var lite om vad som hänt de senaste dagarna. Nu ska jag lägga mig och se om jag kan sova någon timma innan man ska agera mjölkko igen. Ska försöka skriva ner allt om det planerade snittet imorgon.

 

 

 

 

Nu är han här!

Och vet ni, han är mycket sötare än jag en vågat hoppats på. Och då hade jag ändå höga förhoppningar. Hehe, Fredrik sa faktiskt att jag inte fick bli besviken om han såg ut som en liten groda eftersom många barn ser lite lustiga ut när de precis är nyfödda ”och om du tycker han ser konstig ut får du inte göra några konstiga miner inför läkarna” sa han åt mig innan operationen. (Vad tror han om mig egentligen?) Nu var Frans dock inte lik en groda, mer en liten apa. Han har så mycket hår! Håret på huvudet går typ ihop med ögonbrynen och han är luden på både armar och axlar. Haha. Det är så kallat lanugohår och det borde försvinna efter ett tag. Gör det inte det så bryr jag mig inte. Han är fin ändå (och man kan ju alltid vaxa…)

Jag ska skriva en utförlig förlossningsberättelse snart men jag kan säga såhär: Det var en väldigt spännande och ganska konstig upplevelse. Och om jag  får fler barn vill jag att det ska gå precis som det gjorde den här gången. Men då vill jag ha en tjej. Hehe.

Vi är kvar på BB Stockholm, imorgon får vi åka hem efter att Frans blivit undersökt av en barnläkare. Här på patienthotellet gör vi inte så jättemycket. Ammar (än så länge fungerar det jättebra men det är bara råmjölk och den riktiga mjölken kommer om ett par dagar, hoppas dock det kommer fortsätta gå smidigt), planerar att se filmer som vi aldrig hinner påbörja för att någon är hungrig eller behöver byta blöja, äter skolmatsalsmat som vi får hämta i boxar i köket, går runt i mjukiskläder och myser på vårt rum med världens sötaste lilla kille. Livet kunde helt klart vara sämre.

Fredrik Frans

Fredrik och Frans sover frukost.

 

Dan före dan

Igår åt vi sista middagen som dinkies (double income no kids) på Mäster Anders, vem vet när man äter en lugn middag ute nästa gång… Åt Moules frites, så himla gott.

Ringde precis BB Stockholm och klockan 7.30 ska vi vara där imorgon. Det är tydligen en tjej innan mig så runt 9.30 ska det vara min tur. Vi kommer få byta om till operationskläder, jag får värktabletter, kateter (trodde inte jag skulle ha en sådan innan ålderdomshemmet) och slutligen ryggmärgsbedövning. Ska komma ihåg att väga mig också. Vet ju inte hur mycket jag gått upp under graviditeten och det hade vart lite kul att veta. Skulle gissa på 8-9 kilo kanske?

För övrigt så kan jag inte fatta att det här är sista dagen som jag inte har barn idag. Det känns så himla märkligt. Att vi ska åka in imorgon och efter två (förhoppningsvis) intensiva dagar få lämna sjukhuset med en lite bebis känns helt overkligt. Pratade med min kompis Lisa som gjorde kejsarsnitt för ungefär ett och ett halvt år sedan och passade att fråga om de sista detaljerna. Nu känns det nästa lite mer verkligt. Jag är beredd på smärtan efter operationen men jag är inte direkt rädd för den. Jag är verkligen inte sugen på det så kallade avslaget (avslag = det som kommer från såret efter modekakan. Blod med mera. Det borde hålla på mellan 4-10 veckor. Jag hoppas innerligt på 4 och under den här tiden är det binda och i värsta fall blöja som gäller. Typiskt sånt som nyblivna mammor inte pratar om när de glatt visar upp sin nyfödda bebis och pratar om mäktiga urkrafter i samband med krystningarna…) Jag är absolut orolig för amningen och hoppas verkligen att den kommer gå smidigt och gärna ganska smärtfritt. Och sen är jag såklart supernyfiken på hur Frans kommer se ut.

Lovar att lägga upp en bild på honom när han är ute och nytvättad. Och jag piggnat till en lite. Även om jag kommer vara relativt utvilad så blir jag säkerligen groggy av bedövningen. Har aldrig fått bedövning innan så vet inte hur jag kommer reagera på den. Så länge jag inte känner när de skär upp magen så kommer jag dock vara mer än nöjd.

Min sista dag som icke-mamma har jag tillbringat i soffan framför Desperate housewives och framför spisen där jag lagat julgodis eftersom jag tänker att jag kanske inte kommer hinna sen. Gjorde två sorter. En står i kylen och den andra ligger i soptunnan. Så kan det gå. Hatar glykos, det är allt jag säger.

annikanorman

Blir nog inte större än såhär…

2 dagar kvar…

I fredags frågade min kompis Emelie, mig om jag inte var nervös, kanske till och med rädd inför vad som komma skall (på tisdag). Konstigt nog känns det nästan ingenting. Jag är inte ens riktigt förväntansfull. Ibland känner jag: Shit, snart är det dags och jag känner mig jätteglad och längtar. Men sen går det över och allt känns som vanligt igen. Jag tror att det beror på att jag inte riktigt fattat att jag faktiskt ska bli mamma om två ynka dagar. Jag tänker på vad jag behöver göra innan det är dags och glömmer typ bort varför jag gör det. Bäddade babysängen igår, steriliserade nappar och nappflaskan i mikron och tvättar det sista nu (gossedjuren tvättade jag för hand igår och jäklar vad blöta de blev. De har legat och droppat halva natten och nu hänger de i torkskåpet i källaren) Ikväll ska jag packa det sista inför sjukhusvistelsen. Fredrik packade nu på morgonen. (Tror dock inte han är klar…) Vi är väl inte paret med mest framförhållning i världen, men med facit på hand, varför skulle vi packat för två veckor sedan? Tänker ofta på hur glad jag är över att ha ett specifikt datum för förlossningen. Hade aldrig kunnat slappna av om jag trodde att det kunde hända när som helst. Jag vet ju att det kan ske typ nu eller om fyra timmar men det känns inte som det blir innan den 10:e december. Om det skulle göra det löser det sig då. (Även om värkarna börjar innan kommer det att göra snittet så det är bara att åka in om det skulle hända)

Imorse kollade vi på filmen om planerat kejsarsnitt (såg den i början också när jag fick veta att jag var med barn) som ligger på Danderydssjukhus hemsida. Den är informativ och bra på många sätt. Dock stör jag mig på att tjejen som spelar mamman inte kunde byta kläder så att hon inte hade samma, rosa singoallatopp både på informationsmötet innan kejsarsnittet och när hon åkte hem efter snittet. Men det är väl en yrkesskada…

Fick förresten frågan om i vilken vecka man gör planerade kejsarsnitt. Jag gör mitt exakt en vecka innan BF. Läste dock innan att de kan göras även i vecka 38 ibland, det vill säga två veckor innan BF. Men det är nog lite olika. Det bästa för barnet är väl egentligen om man väntar så länge som möjligt men från vecka 37 tror jag att barnet räknas som färdigutvecklat.

 

Bas-prov, check!

Gårdagens blodprov gick snabbt. I alla fall själva testet ska tilläggas. Jag fick vänta i dryga två och en halvtimma på att få göra det (och missa en klipptid). Problemet var det att när jag äntligen kom in till läkaren sa hon att jag bara hade behövt gå ner till labbet direkt och göra blodprovet där. Om det känns surt när man suttit i väntrummet och sakta med säkert tynat bort av tristess, ja lite om jag ska vara ärlig. Jag slapp dock betala 200 kronor för besöket eftersom jag inte behövde läkarvård. Jag fick fylla upp två rör med blod och hon som gjorde det sa att någon från BB Stockholm ”nog” skulle hör av sig, aja, nu är blodet lämnat och på måndag får jag ringa in om vilken tid vi ska infinna oss på tisdag.

Sen laddade jag lite här hemma med att se ”What to expect when expecting” som bygger på gravidboken som sålt som smör i USA. Har sett den tidigare men då var jag inte gravid. Det var dock ingen större skillnad att se den nu. Såklart är det kvinnan som gör kejsarsnitt som håller på att dö av blodförlust, men det är ju bara en film…hehe.

 

 

 

Alkohol under amningen?

Läste i Blondinbellas blogg att hon hade tagit ett halvt glas rödvin till middagen häromdagen. Att moraltanterna skulle storma kommentarsfältet var väl ingen direkt överraskning. Enligt barnmorskan och även livsmedelsverket är det okej att dricka 1-2 glas vin i veckan när man ammar. Det skadar inte bebisen. Jag skulle däremot aldrig dricka alkohol hemma om jag var ensam med Frans, inte för att jag var rädd att han skulle bli full eller ta skada av alkoholen utan för att jag vet att jag blir lite fumligare efter att ha druckit ett par glas. Jag kanske tappar något eller häller vinet utanför munnen när jag dricker. Jag är så lättpåverkad nu för tiden (och ännu mer nu skulle jag tro). Men om Fredrik är med och inte dricker max ett glas, kommer jag inte ha några problem med att dricka ett glas vin jag också. Om jag skulle gå ut en kväll på krogen skulle jag antagligen pumpa ut mjölk innan så det fanns mjölk till dagen efter. Vet ärligt talat inte hur alkoholen påverkar bebisen (om den nu gör det) men jag har förstått att barn känner av när föräldrarna bli ”annorlunda” vilket man onekligen blir av alkohol. Även om man ”bara” blir lite mer pratglad och lite extra högljudd så känner bebisen av detta och kan bli orolig. Lite onödigt kan jag tycka.

När jag växte upp drack mina föräldrar i princip ingenting. När vi var små var det nog mest en lättöl på helgen och när vi blev lite äldre ett glas vin till middagen eller en starköl. Jag har aldrig sett mina föräldrar fulla eller ens berusade. En gång minns jag dock att en granne hade kräftskiva (jag och min syster hade barnvakt) och pappa kom in med ett brett leende och skulle hämta sin gitarr… såhär i efterhand kan jag nog tänka att han druckit lite den kvällen men nä, jag kan inte påstå att det satt några traumatiska spår hos mig. Jag minns hur jag tyckte att mina föräldrar var trista som inte var ute och festade som flera av mina andra kompisars föräldrar var. Idag kan jag bara vara lycklig över att det faktiskt inte gjorde det utan prioriterade att tillbringa sina lediga kvällar och helger hemma med oss. Även om det bara betydde ”Fångarna på fortet”, pizza eller tacos och Coca cola. För min del hade de gärna fått dricka mer om de velat (jag kommer tyvärr inte att vara lika ”skötsam” som exempelvis min mamma) men känner man inte behovet (som jag tydligen gör..?) så finns det ju ingen anledning att dricka någonting. Jag tror att jag har en rätt sund relation till alkohol mycket tack vare att mina föräldrar var så sparsamma med drickande och det är såklart något man skulle vilja föra över till sina egna barn. Sen kommer de säker behöva bli hämtade på någon fest eller kräkas i en buske under sin tonår men det tycker jag nästan hört till… Har dock inte behövt hämtas men man har väl spytt någonstans någon gång.

Jag var sen med alkoholen och var full första gången på nyårsafton år 2000. Vi drack Pepino (sliskig kiwilikör) hemma hos en kompis och jag blev supersnurrig, satt i en fåtölj och undrade vad fan som hände. Men det gick bra, tror jag drack endast två drinkar men det var ju trots allt första gången så det räckte. Mina vänner hade festat ganska mycket sedan flera år tillbaka. Jag var ofta med på festerna men drack liksom inte. Och ingen tjatade någonsin eller såg det som en utmaning att få mig full. Så är det ju tydligen inte längre… Jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge men det blev bara så. Fredrik har redan sagt att han aldrig någonsin skulle dricka inför sina barn. Inte så att han blir berusad i alla fall. Och det är såklart målet för mig också. Men som sagt, ett glas hit eller dit tycker jag inte spelar någon större roll. Då finns det annat man kan göra som jag tror skadar barn mer. Bråka, skrika och vara otrevliga mot varandra som föräldrar exempelvis.