Vill ha: Mini kånken

Sötaste väskan för barn måste vara Fjällrävens klassiska Kånken i miniformat, Mini kånken. Jag gillar den mossgröna eftersom den har samma färg som de klassiska jackorna. Stina har en i ljusrosa och ni ser ju själva hur söt hon är med den på ryggen. Redo för dagis!*

fjallraven ryggsack

*Förskolan. Jag säger faktiskt alltid dagis, tycker det låter mycket sötare och inte så seriöst, det är ju typ ett-åringar vi snackar om. Jag har dock förstått att det inte är så populärt att säga dagis och dagisfröken som man gjorde när jag var liten. Förskola och förskolepedagoger är väl det man ska säga. När det är dags för lille Frans lovar jag att skärpa mig och börja säga rätt. Och visst jag förstår grejen. Jag hade nog tyckt det vore jobbigt om folk sa exempelvis modejävel i stället för moderedaktör.

Att amma eller inte amma sitt barn?

I fredags åt jag middag med två tjejkompisar, båda har små barn. Min ena kompis kunde inte amma efter förlossningen. Hon försökte men det fungerade liksom inte. Hennes son gick ner ett halvt kilo på några dagar och till slut fick de börja med mjölkersättning. Jag har inte riktigt funderat över det men det verkar som det här men amning är ett jäkligt känsligt (och hett) ämne. Min kompis berätta hur mammorna i hennes mammagrupp ger minst sagt dömande blickar och även kommentarer när de får veta att hon inte ammar sin son. Hon hinner knappt förklara varför innan hon dömts ut som en sämre mamma.

Jag fattar inte varför många mammor verkar känna ett behov av att trycka ner andra. Den enda anledningen jag kan komma på är att de är så sjukt osäkra i sin egen roll som mamma och att de därför måste hacka på andra för att själva må bättre. Klassisk mobbing helt enkelt. Eller vad beror det annars på? Varför skulle man vara en sämre mamma för att man inte ammar (oavsett vilken anledning man nu har) Det fattar inte jag.

Jag planerar att amma. Om jag kan. Kan jag inte så kommer jag inte att göra det precis som jag inte flyger till jobbet eftersom jag helt enkelt inte kan… Jag är dock lite rädd för att amma, eller jag skulle nog säga att det är min största ”gravidrelaterade skräck”. Min kompis Lisa berättade hur djävulskt ont och hemskt det var i början, eller rättare sagt när de kom hem från sjukhuset och mjölken strömmade till. Brösten var supersize (hon är vanligtvis småbystad som jag) och enligt henne så det ut som hon precis gjort en bröstoperation. Lovely. Men det ska nog gå bra. Man kan ju ha tur också och hittills har jag ju haft det. (Och kanske just därför får jag igen gånger hundra sen…)

Att barn skulle må sååå himla mycket bättre av att amma köper jag inte riktigt. Visst det är säkert mysigt med närhet och massa nyttigheter i bröstmjölken men det är inte livsavgörande. Jag är adopterad och har vad jag vet aldrig sugit på en annan kvinnas bröst. Jag har typ världens bästa immunförsvar (ta i trä), har inga allergier, astma, diabetes eller ätstörningar…, jag vet inte riktigt vad som skulle hända om man inte ammade men jag har aldrig känt mig utanför eller mindre älskad för att jag inte blivit ammad.

Flera gånger har jag fått frågan om jag tänker amma och brukar ibland svara: Ja, absolut, det är väl så man går ner alla mammakilon? (det är självklart inte därför jag vill amma men det är så kul att se folks reaktioner) Jag tror inte att jag ska gå med i någon mammagrupp men om jag gör det så hoppas jag att översittarmorsorna frågar mig om amning så att jag kan säga: Ja, det är klart jag ammar, jag vill gå ner i vikt.

Napp till nyfödd

En sak jag lagt märke till är hur stor skillnad det är på barnsaker och barnsaker när det kommer till pris. Här är ett exempel: Vi skulle köpa nappar. Vanliga enkla nappar. Tänkte ta ett två-pack från märket Mam (har blivit rekommenderad Mam-nappar av kompisar som har barn, jag har inte forskat så mycket utan förutsätter att de vill mig väl…) och hittade det på Babyproffsen. Priset var 89 kronor. Inte för att det var dyrt (eller jag vet liksom inte vad nappar brukar eller ska kosta) men av någon anledning så lämnade vi butiken utan att ha köpt någonting. Senare när vi var inne på Coop forum och köpte mat hittade vi av en slump exakt samma nappar för 59 kronor.  Vissa saker finns ju inte på stormarknaderna men grejer som nappflaskor, nappar och barnserviser går faktiskt att hitta till riktigt bra priser. Kvällens budgettips!

För övrigt finns det så mycket fula nappar. Har kollat på rätt många, och jag fattar att det inte spelar någon roll om det är en rolig napp eller en napp med något coolt tryck när det väl kommer till kritan, men jag vill inte köpa något jag hatar. Oavsett om det handlar om babytillbehör eller ett plagg till mig själv.

Eller så skippar man budgetvänliga nappar och satsar på den här guldiga från Elodie details ”Golden edition” för 299 kronor istället.

Om att jämföra gravidmagar

Här är den senaste magbilden på mig. Min chef, Karin tog den häromdagen när min kollega Lovisa skulle känna på magen efter sparkar. Inget hände.

En sak jag funderat på är hur alla jämför olika magar med varandra. I alla fall under graviditeten. Eller visst, många jämför ju såklart sina magar och övriga kroppar med andras under hela livet vilket är lite synd, men när man är gravid pratas det högt om storlek och hur stor versus liten mage man har jämfört med någon annan. Jag skulle ju kunna säga till en gravid vän ”oj, du hade en betydligt större mage än mig i  vecka 20″ men jag skulle ju aldrig säga ”oj, du har en betydligt större mage än mig”. Punkt. Till någon som inte var gravid. Jag kan bara föreställa mig den dåliga stämningen. Hehe.

mage-vecka-12

Jag i vecka 12. Jag började fota i vecka 8 men struntade sen i det under flera veckor eftersom ingenting ändrades och jag såg likadan ut. Roliga bilder liksom. Här minns jag dock hur jag tyckte att det syntes ganska mycket. Men när jag ser bilden nu så känner jag att det nog var mer ”önsketänkande” eller ren inbillning.

Jag tror jag har jämfört mig ganska mycket med andra gravida under min egen graviditet. Men det är nog resultatet av att alla jämfört sig själv (och andra gravida de känner) med mig. ”Oj, vad liten du är”, ”men guuuud, det syns ju inte alls!”, ”Är du verkligen gravid? Haha”, ”I 8:e månaden? Du skämtar!”, ”Har ni kollat att bebisen är normalstor?”, ”Men du är ju så petite!”, ja, ni fattar! Det gör mig dock ingenting. Jag är ärligt talat glad för min lilla mage. Hade bebisen mått dåligt, varit onaturligt liten eller om det hade varit något annat problem, då hade jag tyckt att det vore sjukt jobbigt. För jag har ju inte ansträngt mig för att inte gå upp i vikt. Slutat träna, ökat min kalorimängden ganska mycket mer än de 100 rekommenderade om dagen och så vidare… Men som det verkar så är min mage enligt kurvan och det finns liksom inte så mycket att göra åt att jag inte lagt på mig 30 kilo. Det skulle väl vara om jag började missbruka bakelser nu i sluttampen men jag undrar om det skulle göra någon gladare egentligen. Kanske mig själv för en kort, kort stund. Bakelser är ju alltid gott menar jag.

Nej, min mage var nog ganska sen i utvecklingen. I vecka 27 kände jag mig superstor. Vi var i Spanien och jag tyckte att alla vid solstolarna kollade på mig som om jag vore den största människan ever och att jag borde bada i min egen pool för att inte utgöra fara för barnen som lekte i den grunda delen. Tyckte kläderna satt för jävligt och sa flera gånger till Fredrik: Nuu kan den ju inte bli större!

Det blev den.

mage-vecka-28

Jag i vecka 28. Hemkommen från semestern, solbränd (syns ju inte eftersom jag gjort bilden i gråskala…) och enligt mig själv, lätt överviktig.

Ja, jag har nog alltid upplevt mig själv som ganska stor (under graviditeten) även om jag inser att jag inte blivit någon gigant. Jag vaggar inte fram och jag kan knyta skorna själv. Bara en sån sak! Nu är det några veckor kvar så man får väl se vad som händer… Blir jag gravid igen vet jag dock med 100 procents säkerhet att jag kommer jämföra min magutvecklig något helt fanatiskt. Och då med mig själv under den här första graviditeten (utgår från att jag kommer vara sjukt mycket större om det blir en andra graviditet). Kort sagt så tror jag inte att magens storlek  spelar så stor roll. Huvudsaken är ju att man själv och såklart den lilla bebisen mår bra! Ibland har storleken ingen betydelse. Och det är det jag tänker på när alla ”oroar” sig över min ”lilla” mage.

Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag hade känt mig betydligt mer obekväm i min egen kropp om jag blivit extremt mycket större. Man ”ska” ju inte klaga över att man gått upp i vikt eftersom man gör det för sitt barn och man ska bara älska sin gravidkropp och vara stolt (!) över sin växande mage. Det är ”fult” att säga att man vill försöka hålla en någorlunda sund vikt under sin graviditet. Man uppfattas som fåfäng och bla, bla bla… Men det är ju faktiskt ytterligare en sak man måste hantera, att kroppen förändras så att man inte känner igen sig själv. Man blir inte beredd på allt som händer bara för att man råkar bli med barn. Och man måste inte tycka att ens mage är det vackraste i världen. Som det känns just nu kommer jag vara tacksam för min enkla graviditet men jag kommer inte att sakna den.

Nu sparkar bebisen som en galning. Jag tänker att han blev sugen på bakelser när jag skrev om det. Eller så tycker han att jag ska ta mig till jobbet någon gång så jag kan tjäna mer pengar och köpa fina kläder till honom på Polarn o pyret…

Pressvisning: Canada goose

Idag var jag på en presslunch på restaurang Gubbrummet på Skansen. Det var Rmpr som ordnade visningen och min kompis Sandra som jobbar där visade kollektionen av jackor och overaller i miniformat. Såå söta! Kolla in jackapå bilden liksom… (förlåt för suddig bild. Hatar min mobil.) Det var även en del barn med på visningen, bland annat Ebba von Sydows dotter och son som var hur gulliga som helst, den minsta, Claes var ett riktigt litet charmtroll, och efter lunchen som bestod av köttbullar fick barnen gå till miniskansen och klappa alla djuren. Jag kände dock mig rätt nöjd och drog hemåt. Vaknade som sagt supertidigt imorse och kände mig lite trött…

Förresten, hittade allt jag ville ha och lite till på H&M imorse. Hemskt hur glad man kan bli av att shoppa… hemskt och härligt!

Graviddrömmar om mode

I appen (Babygruppen gravidapp, ett måste!) stod det att jag under den här veckan skulle få svårt att sova och drömma väldigt starka drömmar. Tydligen är det mycket som ska bearbetas inför bebisens ankomst. Jag har haft några nätter då jag haft svårt att sova och inatt var en av dem. Eller jag vaknade vid 05.00 så jag har ju sovit i sex timmar åtminstone. Förra gången som jag inte kunde sova vaknade jag av samma dröm som imorse. Det låter kanske stört men jag drömmer om Isabel Marants H&M-kollektion. Ska dit sen för att ställa mig i en kö jag föreställer mig är ganska lång. Vet inte om jag är stressad över att inte få tag i vissa plagg eller vad det är. Eller så är jag yrkesskadad. Försökte somna om i över en timma men kände mig alldeles för rastlös så nu sitter jag i soffan framför ”Desperat housewives” och funderar på att äta en supertidig frukost. Det blir den första av två skulle jag gissa.

Mina gravidsymptom, då och nu (plus några till)

Undrar om inte ordet ”gravidsymptom” är det mest googlade ordet någonsin? Jag tänkte skriva lite om mina symptom men börjar från ”fel” håll och börjar med att lista de tecken på att jag är gravid som jag har just nu. I vecka 36 med andra ord. (Obs! Det här är ett långt inlägg…)

Mina nuvarande graviditetssymptom:

  • Andfåddhet: Konditionen är inte på topp och jag blir andfådd. Jag kunde väl egentligen inte skryta med någon superkondition innan graviditeten heller men nu har det nog peakat i att vara kass. Är dock glad så länge jag kan springa till bussen och tvärbanan. Lite andnöd får man ta.
  • Hormonrand (Se bilden): Jag har fått en hormonrand eller Linea negra som det också kallas. Det är en rand som går hela vägen från blygdbenet upp över naveln och halvvägs upp på magen. När jag såg den googlade jag direkt ”rand på magen + gravid” och fick veta att den kan bero på att bukmuskelaturen tänjts ut. Randen ska försvinna efter att bebisen är född.
  • Ömtåligt tandkött: Tandköttet är mycket mer ömtåligt än tidigare. När jag använder tandtråd så blöder det ibland riktigt ordentligt (och då använder jag ändå tandtråden i princip varje kväll). Ganska äckligt och obehagligt att stå där och spotta i fem minuter och se blodet rinna ner i handfatet.
  • Yrsel: Vid flera tillfällen har jag blivit jätteyr i huvudet och blivit tvungen att sätta mig ner. Oftast har det varit när jag stått upp under en längre tid och ofta även i kombination med värme. Antar att det kan bero på syrebrist? Jag vet inte men det är sjukt otrevligt och jag försöker därför sitta så ofta jag kan, för säkerhetsskull…
  • Ryggvärk: Den är inte extrem men jag känner helt klart av att jag är tyngre än tidigare. Ryggen tar smällen och om jag sitter ”fel” och skriver och så vidare får jag ont. Just nu sitter jag i skräddarställning i soffan och känner att jag har lite ont i både rygg och axlar men jag orkar inte byta position.
  • Jag börjar blöda näsblod varje gång jag snyter mig. Vet inte om det beror på att blodkärlen är extra tunna och mer blodfyllda (eftersom man har drygt jag har en liter extra blod i kroppen) men jag blöder aldrig näsblod annars! Det är inga floder men ändå.
  • Halsbränna: De senaste veckorna har jag haft sura uppstötningar, sjukt deppigt. Det gör nästan lite ont ibland men mest är det obehagligt. Det hjälper dock att äta. Har inte velat köpa någon medicin trots att det finns hjälp som man kan ta som gravid, exempelvis Gaviscon. Men det är ju inte så farligt när man tänker efter.
  • Nedstämdhet: Jag har ibland känt mig lite nedstämd utan att veta varför. Inte så att jag suttit och gråtit men jag har bara känt att saker och ting är trista. Men det brukar gå över på några minuter. Jag har förstått att man får mycket hormonsvägningar som gravid, jag tror dock jag klarat mig ganska bra. Fredrik säger att jag typ är mer stabil nu än innan jag blev med barn. Hmm…
  • Stora (eller i alla fall större) bröst: Brösten är fortfarande betydligt större än innan. Jag har ju vanligtvis små bröst och vill helst ha det så. Men ja, det är ju inga gigantiska meloner nu heller, men för mig är det ändå stor skillnad. I början var det väldigt ömma, de är det sån tur är inte längre. Däremot kan man pressa ut lite bröstmjölk, eller kanske rättare sagt råmjölk om man försöker. Fräscht.
  •  Kramp: Vadkramp är nog det jag lidit av mest under graviditeten. Det gör så jävla ont! Det hjälper att strecha men när krampen väl tagit tag i vaden är det ändå försent. Sen har jag typ träningsvärk i vaden i två dagar. Har hört att det ska bero på vätskebrist så ibland försöker jag dricka ett glas extra vatten. Men jag är verkligen usel på att dricka. Och att komma ihåg att strecha i förebyggande syfte.
  • Tjockare hår och starkare naglar: Jag gillar inte alls att håret blivit tjockare. Brukar ju gå till frisören och be om att få håret urklippt och supertunt. Att naglarna växer extra snabbt gör mig inget, det är ju bara att klippa dem. Jag gillar inte att ha långa naglar men ibland låter jag dem växa ut lite extra, på grund av ren lathet.
  • Kissnödig: Nu när bebisen trycker mot urinblåsan en gång var tredje minut får man gå och kissa i princip hela tiden. Om jag håller mig går det dock över efter en stund, antar att han ändrar ställning vilket gör att det lättar på trycket för en stund…
  • Och en sak till! Omkretsen på min mage har ökat med typ 200 procent. Och någonting sprakar som en liten galning typ 20 timmar om dygnet (känns det som). Det som började som en kurrande känsla är nu stenhårda knuffar som syns även när jag har kläder på mig.

 

Gravidsymptom jag hade i början av graviditeten:

  • Trötthet: Och inte vilken trötthet som helst. Den tröttaste tröttheten jag någonsin upplevt. Jag somnade praktiskt taget i kontorsstolen både fyra och fem gånger. Somnade även tidigt på kvällen på grund av dödströtthet. Och var tvungen att ta vilostunder på helgerna för att orka med.
  • Illamående: Den första tiden kunde jag må ganska illa i perioder. Lite på morgonen, kanske någon gång under dagen och nästan alltid när jag kom hem från jobbet. Lade mig alltid på sängen och kollade på tv när jag kom hem, hade ingen lust att äta men när jag väl åt mådde jag alltid bättre. Förstår att man kan gå upp under graviditeten av just den här anledningen…
  • Finnar: Ett av de mest irriterande symptomen var att huden blev ganska mycket sämre. Fick små finnar och utslag i både ansikte och över dekolletage. Köpte någon alcolösning på Apoteket och tvättade med bomullspads. Det gick till slut över men det tog sin tid och jag kommer ihåg hur jag inte ville ha t-shirts som var alltför urringade eftersom ”utslagen” syntes så tydligt då. Ett löjligt problem kanske men jag tyckte det va jobbigt.
  •  Växtvärk: Och inte var som helst utan i livmodern! Det kunde göra riktigt ont och kan väl mest beskrivas som rejäl mensvärk. Fattade inte vad det berodde på och googlade ”mensvärk + gravid”. Verkar som de flesta blivande mammor får ont på det sättet just när livmodern utvidgas.
  • Smak- och luktkänslighet: Jag var väldigt känslig när det gällde vad jag kunde äta och inte äta. Vissa saker kände jag bara nej, jag dör om jag måste äta det. Eller okej, kräks i alla fall. Hade en period när jag inte kunde tänka mig att äta spenat och satt och petade bort bladen från salladen.

 

Vanliga gravidsymptom jag är lycklig över att slippa (än så länge i alla fall…) utan innbördesordning:

  • Hemorrojder. Ja, det säger sig väl sig självt, var orolig över det i början men har, för att gå in på detaljer, inte haft några problem på avföringsområdet över huvud taget.
  • Svullna i fingrar och fötter. Ser ut att vara sjukt oskönt och ärligt talat, det är inte sådär supersexigt heller.
  • Foglossning. Bara ordet. Fy. Nej, inget jag känner att jag vill uppleva. Har hört att det gör himla ont dessutom men vet ärligt talat inte exakt vad det är.
  • Kraftiga hormonrubbningar: Vet folk som ballat ur på jobbet, gapat, gråtit, skapat intriger i huvudet, tagit åt sig av allt och inget (men fokus på inget) under sin graviditet och det verkar sjukt jobbigt.
  • Bristningar: Inga än så länge, en tjej i en skönhetsbutik sa dock att hon fått sina bristningar sent i graviditeten men jag tänker att hon bara ville sälja på mig en dyr kräm. Vilket hon inte lyckades med.
  • Åderbrock: Ytterligare en lite mindre rolig grej med att vara gravid då dessa små skönhetsfel inte direkt försvinner bara för att graviditeten är över.

Är du fortfarande vaken? Bra jobbat i så fall. Jag är helt trött i huvudet :)

Vem fick veta om graviditeten först?

Fick frågan om vem och vilka jag berättat om graviditeten för först och även hur Fredrik reagerade. Så here it goes! (Tur att man har saker uppskrivna i kalendern, hade fått ljuga ihop något bra annars…)

Jag tog graviditetstestet precis innan valborg. Den första som fick veta var såklart Fredrik. Jag hade ju legat vaken ett tag med lättare ångesttankar innan jag slutligen gick upp och tog testet. Jag ville inte väcka Fredrik för jag ville inte öka pressen. Vi har pratat om barn men då har det mer vart: Fredrik ”När tror du att du vill ha barn?” Annika: ”Eh, om massa år.” Jag visste alltså att Fredrik gärna ville ha barn och han sa redan innan jag köpte testet att han skulle bli glad om det var positivt. Han gillar inte när jag målar upp honom som barnbesatt men han ville faktiskt ha barn, det är sant.

När jag fått resultatet gick jag in till sovrummet och sa något i stil med: ”det ser ut som det är positivt men jag vet inte…” Om jag ska vara ärlig så minns jag inte exakt för tankarna som rörde sig i huvudet var så många. Hur kunde det här hända? Kan det vara sant? Vad f-n ska vi göra nu?  Fredrik kollade på testet* och förstörde min lilla förhoppning om att strecket var för svagt för att vara osäkert. Jag lade mig på sängen och funderade över livet. Jag sneglade på Fredrik och han låg där bredvid mig med testet i handen och log (stort) för sig själv. Och ja, sedan dess har han varit världens lyckligaste medan jag pendlat lite mellan förväntan och något som ändå kan påminnas om förtvivlan. Men nej, jag ska inte överdriva. Jag kände att det skulle bli bra tillslut. Ingen som skaffat barn har ju ångrat det. Eller?

*Självklart tvättade jag graviditetstestet innan jag gav det till honom. Så chockad var jag lyckligtvis inte.

Vi berättade för våra vänner lite huller om buller. Jag tyckte det var jobbigt i början, jag vet inte varför men det kändes så inte ”jag” att vara gravid. Men det kändes samtidigt dumt att hålla inne med det. Minns när jag berätta för min kompis Emelie precis innan vi skulle gå på en pressvisning och hur glad hon blev. Det var som jag hade erbjudit mig att förse henne med fri öl och obegränsat med Ben & Jerrys-glass för resten av hennes liv. Mina tvillingkompisar Angelica och Jessica berättade vi för under en middag hos Angelica ett par veckor senare. Angelica som fick veta några sekunder tidigare satte händerna för munnen och började typ gråta. Sen kom Jessica in i rummet och gjorde exakt likadant innan jag ens hunnit säga något. Hon kanske läste Angelicas tankar.

Några dagar innan Jessica och Angelica (plus alla de andra som var på middagen den kvällen fick veta) berättade vi för mina föräldrar. Vi väntade av den enkla anledningen att de skulle komma upp till Stockholm den 30 juni och det kändes roligare att berätta i verkligheten. Vi åt middag på ”Tradition” och Fredrik satt och hintade åt mig att berätta men jag försökte vänta på ”rätt” tillfälle. Jag ville inte säga det mitt i matbeställningen liksom. När servitrisen gått iväg sa jag: ”Vet ni vad? Jag är med barn!” Mamma trodde att jag skojade och frågade upprepade gånger om så var fallet. Min syster blev helt och hållet paff. Fredrik tyckte hon var den roligaste att berätta för eftersom hon blev så sjukt förvånad. Satt typ där som en liten fågel och bara gapade. Jag minns typ inte reaktionerna exakt. Men de blev himla glada, jag beställde Biff Rydberg till middag och mådde illa av köttet.

Något som man inte behövde tänka på förr i tiden var när och hur och om man skulle avslöja graviditeten på sociala medier. Jag väntade extremt länge. I vecka 30 outade jag det hela på min andra blogg på Solos hemsida. Tänkte att jag borde skriva något så att folk inte bara skulle tycka det var konstigt när det plötsligt dök upp en bebis i bloggen. Samma dag lade jag ut första magbilden på Instagram och på Facebook avslöjade jag det först igår. En månad innan touch down. Jag ville liksom inte göra en stor grej av det men det kanske var konstigt att vänta så pass länge? Jag vet inte… men så blev det.

Bebisen på bilden är min favorittjej (nej, jag syftar inte på Fredrik, äcklas lite av folk som kallar sin pojkvän/flickvän för bebis…), Stina. Söt va? Dock aningen större idag.

Gravidcravings

Häromdagen kom den här lilla drycken till min redaktion. Jag jobbar ju på tidningen SOLO och ibland, ganska ofta skickas det ut smakprov som vi sedan testar och ofta skriver om i tidningen. Den smakar lite kaffe men mest som Pucko. Söt och chokladig. Jag har faktiskt inte druckit en vanlig kopp kaffe på fem månader. Har verkligen inte varit sugen alls. Innan jag blev gravid tänkte jag att jag skulle dra ner mina tre koppar om dagen till halvkoppar för att inte få i mig allt för mycket koffein. Har ju hört att det inte ska vara bra att dricka för mycket kaffe då det tydligen kan orsaka missfall, i alla fall tidigt i graviditeten. Vet inte om det stämmer men varför chansa egentligen? Det visade sig inte bli några som helst problem att dra ner på konsumtionen för tidigt under graviditeten, runt vecka 15 tror jag det var tog mitt kaffesug stopp. Det tog så mycket stopp att jag inte ens kunde dricka en lite kopp. Och jag försökte ändå. Jag saknade smaken och känslan av att tro på att man skulle piggna till när man druckit några klunkar (vilket jag ofta inte gör men strunt samma)

Den här drycken för mig ganska planerat in på gravidcravings. Många har frågat: Har du haft några carvings? Svaret är både ja och nej. Jag har inte varit besatt av något som jag bara måste ha precis där och då men visst har det varit vissa saker som jag inte riktigt kunnat få ur huvudet. Här kommer några exempel:

  • Smörgåsrån: i början när jag mådde lite småilla typ varje dag åt jag jättemycket smörgåsrån. Jag bredde ett tunt lager smör på och åt dem till frukost (och ibland kvällsmat)
  • Frukt: jordgubbar, blåbär, apelsin, clementin, nektarin och framförallt: bananer! Fredrik frågar om vi verkligen ska köpa mer bananer och jag säger: ja!
  • Gorby’s piroger: Okej, den konstigaste cravingen ägde antagligen rum den veckan då mina tankar kretsade kring de där svampiga pirogerna med någon typ av kött(?)fyllning. Åt fyra stycken. Två till lunch en dag på jobbet (det var innan folk där visste att jag var med barn) och sen köpte jag med hem två gånger och åt dem som mellanmål. Alltså, not one of my proudest moments.
  • Pasta och bröd: Vit pasta med köttfärsås och vitt bröd till typ allt. Rostat bröd, varma mackor, Mcdonald’s hamburgerbröd…
  • Skräpmat: Mcdonald’s lilla meny med hamburgare och pommes (saltgurkan kunde jag bli extra sugen på) och korv med bröd och mos äter jag väldigt sällan men min donken-konsumption har stigit med flera hundra procent de senaste 7 månaderna.
  • Kyckling- och currygryta. En av de första caravingsarna jag hade var på kyckling med curry och ris. Lagde det hemma en dag men det blev inte alls så gott som jag hade föreställt mig.
  • Köttbullar: Inte hemlagade utan Mamma scans eller möjligtvis Felix. Fredrik köpte ekologiska och de smakade inte alls som jag hade velat, inte tillräckligt salta och inte speciellt smakrika heller. Inte tillräckligt mycket E-ämnen med andra ord.
  • Blåbärsoppa: Har säkert köpt 100 liter Sagolika blåbärsoppa. Så gott. Har försökt variera mig med Proviva och nyponsoppa men nej, det funkar inte.
  • Bullar: Kanelbullar, vaniljbullar och nu när det äntligen är säsong: lussekatter! Så gott.
  • Pannkakor och våfflor: Ihop med sylt och grädde utgör det här två rätter som jag alltid fått i mig. Det är något med vetemjöl och snabba kolhydrater alltså…
  • Chokladbollar: Delicatobollar trots att jag föredrar hemgjorda mycket mer. Har tänkt mycket på de här små bakverken men inte orkat baka speciellt ofta.
  • Yoghurt med bär och nötter: Många luncher har bestått av yoghurt med hallon, blåbär och hasselnötter. Vissa dagar känner jag verkligen inte för någon mat man kan köpa på Ica och förbereda på jobbet. Men jag försöker kompensera med bra frukost (hemmagjord müsli med mjölk) och bra middag. Hade det inte varit för att Fredrik vill ha ordentlig mat på kvällen hade jag förmodligen dragit i mig ytterligare en yoghurt tallrik…

Överlag har jag försökt äta bra mat men ibland är det svårt, är man inte sugen så är det tråkigt att tvinga i sig mat. Men nu är det i alla fall enklare. I början (första trimestern) kunde jag verkligen må illa bara av tanken på en viss rätt (eller krydda, typ koriander och soya) Nu kan jag äta det mesta, dock med mer eller mindre entusiasm.

Saker jag varit sugen på men inte ätit:

  • Parmaskinka (åt det en gång i början på en tapasmiddag hos min kompis Lisa, efter att ha fryst skinkan i tre dygn, har tänkt göra om det men inte orkat. När Frans är född ska jag köpa tre hekto pata negra och äta det utan tillbehör, kanske lite vitt bröd och olivolja)
  • Rökt lax (har längtat efter den här typen av lax! En gång var jag irriterad på Fredrik när vi var på Ikea och sa att jag skulle äta den rökta laxen med potatis till lunch. Vår kompis Oscar, som inte visste något om graviditeten var med och Fredrik kunde inte riktigt säga något om att jag inte fick äta fisken på grund av att jag var preggers. Så han försökte locka med allt annat på den deppiga menyn. Jag sa, nej, nej och jag ska ta laxen. Stackars Fredrik. Tror aldrig jag sett honom så lycklig och lättad som när jag längst fram i matkön ”ändra mig” och valde Cesarsalladen istället)
  • Rödvin (Saknar inte alls att festa eller bli full men ett glas till maten hade ju vart skoj ibland…)
  • Cava (framför allt under Spanienresan i somras… ett glas kostade 2 euro och där satt jag med mitt bubbelvatten)

Ja, det var nog det viktigaste. Har hört om folk som blivit sugen på tegelsten (kan bero på järnbrist) och som måste äta konstant för att slippa må illa. Det hjälper ju så jag förstår verkligen att man gör så. Jag hade alltid med mig snacks i väskan under de första månaderna, fick för mig att jag skulle må dåligt om jag inte hade något ätbart med mig. Att äta (oftast något sött) har även hjälpt när jag haft sura uppstötningar som jag haft de senaste två månaderna. Har aldrig haft det innan men det är verkligen inte kul. Hanterbart, men inte kul.

 

Planerat kejsarsnitt

Om exakt 1 månad blir jag mamma. Ja, förutsatt att allt går som det ska förstås. Jag har sedan många år tillbaka vetat att jag vill göra ett planerat kejsarsnitt. Många undrar varför, vissa en aning dömande, andra av ren nyfikenhet. Svaret är att jag aldrig varit nyfiken på hur det är att föda barn. Jag lockas inte av upplevelsen som många mammor beskriver som den häftigaste känslan ever. Det jag sett av förlossningar upplever jag inte alls som häftigt, snarare plågsamt, olidligt, okontrollerat och ärligt talat lite förnedrande. Säkert inte som verkligheten är men jag vet ju inte bättre. Det enda jag vet är att jag inte vill uppleva det och man skulle absolut kunna säga att jag lider av förlossningsskräck. Jag har ingen fobi när det gäller ormar, spindlar och höga höjder. Bara vaginal förlossning. Och getingar. Redan på inskrivningen sa jag till barnmorskan att jag ville ha ett planerat kejsarsnitt. Hon sa att det brukade lösa sig men att jag behövde informeras om ingreppet så jag visste vad det innebar.

Jag skulle aldrig försöka övertala någon blivande mamma som ville föda naturligt att inte göra det. Ja, men ni hör ju, det är jättekonstigt. Däremot verkar många inte ha samma problem med att testa när det gäller att övertala de som bestämt sig för kejsarsnitt. Det konstiga är att de som haft åsikter inte är direkta vänner till mig, inga som direkt bryr sig om mitt välbefinnande med andra ord. De är vänners flickvänner och bekanta som jag egentligen inte känner som känner sig manade att upplysa mig om de riskfaktorer som ett kejsarsnitt medför. Jag är inte dum. Okej, inget matematiskt geni heller, men jag har verkligen läst på om kejsarsnitt, planerat, akut och urakut. Jag vet vad det innebär och jag känner till riskerna, både riskerna för mig och barnet. Jag vet också att dessa risker ofta överdrivs då man till varje pris vill undvika kejsarsnitt just på grund av priset. Det är dyrt för sjukvården, så är det. Självklart kan det hända oförutsedda saker. Såklart. Men vem säger att naturliga förlossningar följer alla punkter exakt och inte innebär några som helst risker? Visst, att föda barn är naturligt och kvinnor har gjort det….ja, alltid! Klart att det inte är världens största fara. Men man ska vara medveten om vad som kan hända och även vad konsekvenserna kan bli. Det talas ofta tyst om det men att kvinnor spricker, får problem att gå på toaletten (inte i en vecka utan i flera månader, år, livet…) och likaså blir totalt osugen på sex eftersom det ärligt talat gör för ont är inte alls så sällsynt som många verkar tro. Men hur kan man gnälla över sånt ”oviktigt” när man fått ett friskt barn, nej, då håller man hellre tyst.

Nu är det här verkligen inte en kampanj för planerade kejsarsnitt. Jag vill bara tala om hur mina egna tankar går och har gått under processen. Det jag vill säga är att alla ska göra det som känns bäst för just dem! Och (försöka) att inte bry sig om alla som tror sig vet bättre…, det är din kropp, ditt beslut. Ja, du har ju hört det förr. Mitt råd skulle vara att plugga på både snitt och förlossning och försök vara ordentligt förberedd, man vet ju aldrig vad som händer när det väl är dags. Min förlossning kan sätta igång innan beräknat datum och jag kan bli tvungen att föda naturligt precis som en naturlig förlossning kan sluta i så kallat akut kejsarsnitt eller i vissa fall, urakut kejsarsnitt. Det är bra att vara lite beredd för sin egen skull. Eller så känner i alla fall jag.  Jag har vänner som förlösts med snitt efter en utdragen förlossning, de kände kanske att det inte blev som de velat och upplevde besvikelse efteråt. Om man är beredd på vad som kan ske kanske det går lättare att acceptera det som hänt. Jag skulle tro att det är så.