Liten blödning i vecka 38

Jag har inte haft några blödningar under graviditeten men idag i vecka 38 (37+4) kom det en. Ingen stor men ändå. Den största händelsen som inte ingått i app-informationen hittills. Jag kände på mig att det inte var någon fara men tänkte ändå att det säkert var bra att kolla upp eftersom det hade med blödning att göra. Blödningar låter ju inte så positivt i graviditetssammanhang… Känns som lite sent att få ett klassiskt missfall men man vet ju aldrig. Googlade och det som kom upp på netdoctor.se var att blödningar alltid kräver en undersökning hos läkare eller barnmorska. Blödningar kan vara helt ofarliga men det kan också bero på att moderkakan sitter lågt och blockerar utgången eller påbörjad avlossning av moderkakan. Det stod också att det kunde vara ett tecken på att förlossningen var på gång. Jag kände bara: NEJ! Jag vill inte ha barn NU! Det är den 10:e som är dealen. Jag kan gå med på nästa helg men inte innan, har grejer att göra i veckan, viktiga grejer faktiskt.

Fredrik tyckte jag skulle ringa till BB Stockholm där jag ska snittas. Jag visste att jag nog borde men kände verkligen inte för det. Var rädd att de skulle säga att det var bäst att vi åkte in redan nu för att de med säkerhet skulle hinna göra snittet innan det blev aktuellt med en naturlig förlossning. Graviditeten är ju fullgången så det skulle inte vara konstigt om det hände nu. Samtidigt kände jag på mig att det verkligen inte var någon fara och att jag skulle vara löjlig som ringde in för ”minsta lilla”.

Men jag ringde ändå. Såklart. Det stod att man skulle ringa numret om förlossningen startat men jag ringde ändå och fick välja mellan olika alternativ. Jag valde något i stil med ”Komplikationer efter vecka 22”. Det var ingen kö och jag fick prata med en tjej på direkten. Berättade att jag haft en liten blödning och ringde in eftersom man tydligen skulle göra det. Hon fråga om det var mycket jag sa nej. Hon fråga om jag haft sammandragningar och jag sa att jag inte visste. Har ju inte haft någon än vad jag vet. Däremot pirrade det lite i nedre delen av magen i förmiddags, typ stack och pirra men det gick över och jag tänkte inte mer på det. Hon trodde inte det var någon fara och att det förmodligen bara var livmodertappen som mjuknade upp (eller något i den stilen). Så nu var det lilla äventyret över och jag pustar ut i vetskapen om att Frans inte är helt på gång än. Usch, jag mår nästan dåligt av nervositet när jag tänker på att det faktiskt kunde ha hänt ikväll. Att vi skulle få packa BB-väskan (nej, har inte orkat ta tag i det), sätta oss i en taxi och göra kejsarsnitt inatt. Det skulle ju vara helt sjukt.

Nu ska jag se ”Avatar” och sen gå och lägga mig. Har vart en lång dag idag, gått på stan en massa och inte alls tagit det så lugnt som jag kanske borde men det är svårt att ta det lugnt när man inte är trött! Var för övrigt på Konstfacks julmarknad i förmiddags, köpte två superfina barnaffischer, ska visa er imorgon.

Trevlig lördagskväll!

Söta kläder för barn

Så skönt med fredag, eller hur? Ska bara sitta här i soffan resten av kvällen och göra ingenting.Äta lite chips, dricka lite julmust. Inget avancerat.

Igår var jag på en pressvisning på Åhléns city eftersom de visade upp sin nya barnkollektion Mini Å. Det var baskläder för de små blandat med söta mönster. Elefanterna är ju supergulliga och senare kommer även zebramönstrade plagg. Den här kollektionen ingår i ”3 för 2″ så om du behöver uppdatera babygarderoben är det ett budgettips. Min favorit var dock snuttefilten med kaninen på.

Fattar ni att det bara är en och en halv vecka kvar nu? Det gör inte jag. Jag tror inte jag kommer fatta det kvällen innan heller. Då är det visserligen inte en och en halv vecka kvar längre, men ja, ni fattar…

mini ahlens snuttefilt

Sötaste snuttefilten.

mini ahlens baby kollektion

mini ahlens baby

mini ahlens pressfrukost

En bättre frukost!

Gravidminnen

Den här bilden togs två dagar innan jag gjorde testet. Höll på att renovera vår lägenhet och jag var så sjukt trött efter att ha släpat sten och skräp konstant under en hel helg. Fyra trappor utan hiss. Trodde det berodde på min dåliga kondition men med facit på hand var det nog graviditeten som började märkas. Önskar jag vetat att jag var gravid innan den helgen. Då hade jag garanterat inte behövt hjälpa till att bära. Smutsig blev man också.

ultraljud vecka 12

Första bilden på Frans, här endast 12 veckor gammal.

Nu börjar ju graviditeten lida mot sitt slut och det är med blandande känslor jag säger hej då. Å ena sidan: Shit, vad härligt att det är ”över” så man får fokusera på nästa del, känner nämligen på mig att den kommer bli betydligt mycket mer spännande. Å andra sidan: Vad fan kommer hända nu?  Klarar jag verkligen av så mycket mer spänning? Jag menar Bachlorette har precis dragit igång på allvar, jag har den här gången inte råkat se resultatet på youtube sju veckor innan finalen och sen är det ju julafton och dessutom fyller jag 30 år i februari…spänning overload skulle man ju kunna säga.

Jag har funderat en del på min graviditet, vad jag gillat, inte gillat, sånt jag minns lite extra väl, vad jag kommer sakna och inte. Här får du resultatet:

Vad har varit det allra bästa?

Jag har mått väldigt bra under så gott som hela graviditeten, minus några veckor i början,  jag har ärligt talat inte mycket att gnälla över. Inga förvärkar, inga blödningar, inga missfallssymptom, inga åderbrock, bristningar eller ingen foglossning, inget megadåligt humör eller konstiga hormonrubbningar, ingen värdelös hy, megacravings, eller direkta ryggbesvär inte heller sömnproblem (förutom några enstaka nätter) och inte heller någon gigantisk viktuppgång. Ja, nu sitter jag bara här och skryter.

Frågade Fredrik vad han tyckt varit bäst och han sa: ”Det har varit kul att planera allt man ska köpa och så… Och att du vart hemma med mig så mycket.”

Vad har varit mindre bra?

Gå upp i vikt har aldrig varit något jag ansträngt mig för att göra och även om jag inte svällde upp som en ballong har jag då och då tyckt att det varit jobbigt att bli större. Jag vet att det är av en specifik och väldigt naturlig anledning men det är ändå inte kul när man tycker att alla kläder sitter illa och man känner sig tung och obekväm. I början av graviditeten mådde jag ju illa en hel del. Det började runt vecka 9 och pågick cirka en månad. I andra trimestern gick det över (det verkar höra till vanligheterna) och jag började bli extremt pigg och mådde superbra och har gjort det fram till nu. I början fick jag även sämre hud vilket störde mig rätt rejält och jag var hela tiden beredd (dock inte förberedd) på att få alla jobbiga symtom som fanns. Det var lite stressande men försökte ta det en dag i taget och vad glad för alla dagar som jag mådde bra.

Gravid-vecka 22

Jag i vecka 22.

Vilket är det starkaste gravidminnet?

Förutom den morgonen då jag tog testet och fick beskedet om att jag var gravid så är det nog rutinultraljudet (RUL) som jag minns bäst. Det är det ”stora” ultraljudet och här kan man om bebisen ligger rätt se könet. Rutinultraljudet ägde rum i vecka 20 och jag fick veta att det var en kille och min spontana reaktion var ”Åh, nej!”. Vet inte varför men kände att jag ville dela med mig av det till barnmorskan som sa: Haha, du är så ung, du kommer hinna skaffa massor av barn. Jag tänkte: jo, visst men tror du jag tänker vara gravid och föda barn i resten av mitt liv? Barnmorskan sa: Det är alltid de små pojkarna som bli mammans favorit. Jag svarade: Inte den här lilla pojken. Det var ett skämt. Men Fredrik blev nog orolig över att de skulle ringa socialen.

Frågade Fredrik vilket hans starkaste gravidminne var, han svarade: ”Jag minns allt! Men din min när du fick veta att det en kille på ultraljudet…”

Jag minns också en dag efter kön-ultraljudet när jag låg på soffan och kollade på tv och kände hur bebisen började sparka, betydligt hårdare än tidigare. Jag drog upp tröjan och såg hur magen rörde sig. Man såg liksom att någon var där inne. Väldigt overkligt, lite ”ailien”-aktigt men också supermysigt. Kan fortfarande tycka det är lite konstigt och fascinerande även om det nu händer hela tiden (förutom när mina kompisar vill känna) Nu är det ganska hårda sparkar men jag gillar det ändå på något sätt. Det är väldigt mysigt att han ligger där inne, han har nog inte speciellt kul, lyssnar på mitt hjärta och mina tarmar (måste vara mycket underhållande efter typ sex månader…) och sparkar lite (eller mycket) för att göra sig påmind så att vi inte glömmer bort honom…

gravid vecka 27

Jag i vecka 27.

Vad kommer du att sakna?

Fredrik tror att jag kommer sakna komplimangerna om min kropp allra mest. Att jag är smal (för att vara i nionde månaden, men who cares?) och ser så fräsch ut (återigen, för att vara i nionde månaden). Och det är faktiskt sant. Det är sällan får man så många komplimanger för sitt utseende som när man är gravid. Komplimanger riktade mot mig tar väl slut sekunden efter det att Frans har fötts, så jag får väl passa på att njuta medan jag kan. Men jag ska försöka vara storsint och låta min son få lite uppmärksamhet när dagen kommer. Jag kommer även att sakna att kunna äta typ vad jag vill utan att gå upp i vikt. Jag har ätit betydligt mycket mer godis, kakor, bröd…, ja, allt under graviditeten men det har ju gått till Frans. Han kan vara en riktig megababy. Om det inte vore för att jag är relativt liten hade jag varit sjukt orolig för att få världens största bebis. Nu blir jag mätt när jag äter mycket men under flera månader blev jag aldrig riktigt proppmätt även om jag så åt en hel pizza. Frans stal väl en hel del kan jag tänka mig.
Jag kommer även sakna att Fredrik är så omhändertagande, han är ju alltid snäll och omtänksam men han är det extra mycket nu. Han blir alltid jätteorolig när han frågar om Frans sparkat under dagen och jag säger nej (på skoj) Jag vet: J Ä T T E  E L A K T! Och om jag gnäller lite (för att jag vill ha uppmärksamhet) frågar han direkt vad det är och försöker få mig att lägga mig eller bli på bättre humör. Undantag om han kollar på tv, då märker han ingenting annat. Det kan vara allt från en superspännande film till em trist reklamfilm. Oavsett så sugs han in i bilden och kommunikation blir i princip omöjlig.

Vad kommer du inte att sakna?

Att gå upp och kissa fem nätter av sju. Jag drar ner dimmern på toaletten så att det blir så mörkt som möjligt för att ögonen inte ska hinna ta in något ljus. Sen springer jag tillbaka till sängen. Fredrik tycker det är konstigt att han inte alltid vaknar när jag går upp. Jag menar att det är för att jag smyger så bra. Då skrattar han högt. Jag är inte jättebra på att smyga… Men ofta vill jag faktiskt att han ska vakna och tycka lite synd om mig som måste gå upp mitt i natten för att hans barn trycker på min urinblåsa. Jag kommer heller inte sakna känslan av att någon sparkar mot mina revben så att jag måste sitta rakryggad tills det går över. Om jag ska vara ärlig kommer jag faktiskt inte sakna att vara gravid. Det är inte hemskt på något vis men det är enligt mig någonting man går igenom bara för att få sitt barn sedan. Sorry, men det är faktiskt så jag känner.

Fredrik säger att han inte kommer sakna ovissheten. Att inte veta hur Frans mår och hur allt kommer gå. Och jag håller nog med honom om det. Tror dock att oron för vår del endast har börjat…

 

 

 

 

 

Push out gift

Har du hört talas om ”Push out gift”? Det hade inte jag för några veckor sedan men det är ett begrepp jag snabbt fattat tycke för. Jag tycker faktiskt att det är en alldeles fenomenal idé. Som tack för att man burit på bebisen, mått illa, varit trött, haft ont i ryggen… ja, listan på symptom kan göras lång (även om min råkar vara relativt kort)

Jag berättade om det här med push out gift för en person i min närhet, vi kan kalla honom X. X förstod inte varför jag skulle få en sådan present när jag inte ska pusha ut något utan ”bara” göra ett kejsarsnitt.

Där fick jag!

 

Dags att packa BB-väskan

I helgen fick jag frågan: Ni har väl packat BB-väskan?

Svaret är nej! Eftersom jag ska göra kejsarsnittet den tionde december tänker jag att jag inte behöver packa förrän typ den nionde. Jag är supersnabb när det gäller packning och gör det alltid i sista sekund. Funderar dock på om det ändå kan vara en god idé att packa lite saker om nu Frans är en såndär stressig bebis som bara vill ut så fort som möjligt. Han är ju tekniskt sätt färdigbakad nu i vecka 38. Frågan är dock vad man ska ha med sig. Och vad jag ska packa i? Har ingen riktig ”weekendväska” och att komma in med en superstor resväska på hjul känns som ett sämre val än en brun kasse från Ica Maxi. Men okej, väskproblemet löser sig. Frågan är vad jag ska ha med mig?

Har surfat runt lite och inser att om man ska plocka med allt som står där blir det en rullväska, och inte bara en utan två. Det är galet vad vissa tipsar om: Doftljus, lyxigt shampoo, din favorit hudkräm… jag har trott att man ska undvika starka dofter och parfymer för att bebisen liksom kan utveckla allergier? Eller varför ska man annars tvätta alla kläder i parfymfritt tvättmedel och så vidare? Sen orkar jag inte släpa med mig egen kudde, massa ”snacks” och morgonrock (har inte ens någon) eller en ”spännande” bok. Har svårt att se att jag börjar läsa under de två dagarna på sjukhuset när jag i princip aldrig gör det annars. Kommer förmodligen ha andra saker för mig. Vänja mig vid mammalivet osv.

Här är några saker jag i alla fall tänkte packa ner:

  • Mjukisbyxor
  • Amningsbehåar
  • En t-shirt och någon skön topp
  • En hoodie
  • Duschhandduk
  • Neccessär med ansiktsrengörning, hudkräm, tandborste och tandkräm
  • Underkläder (har hört att man får megasexiga trosor i nät på sjukhuset men tar nog med egna också, om de skulle vara slut eller så…)
  • Babykläder (vet inte hur mycket man ska ha med sig, tre ombyten kanske? Och en mössa och varmoverall för hemfärden)
  • Babyskyddet (så Frans kan åka med i taxin hem)
  • Bröstvårteskyddet (vad som än händer tänker jag aldrig gå någonstans utan det)
  • Något gossedjur eller snuttefilt (till Frans, inte mig själv)
  • Dator och laddare
  • Mobil och laddare
  • Kamera

Jag har läst att man ska ha med sig lipsyl och eget toalettpapper till sjukhuset. Det gäller dock främst de som fött naturligt. Lustgasen gör tydligen läpparna torra därav lipsylet och sjukhusets toalettpapper ska vara väldigt strävt vilket kanske inte är så skönt när man tryckt ut en bebis på x antal kilo. Gissar bara…

Blöjor, bindor (ska verkligen återkomma till det här senare!) och värktabletter finns på sjukhuset så det behöver man nog inte släpa med sig… har dock laddat upp hemma. Snabbvärkande Alvedon, världens minsta blöjor och världens största bindor typ.

Har jag glömt något superviktigt?

Mulberry travel bag

Mullberry weekend bag

Hade gärna packat i en sån här snygging från Mulberry…

Mammakläder

Innan jag blev gravid kunde jag ibland fundera på vad jag skulle ha på mig den dagen jag väl blev med barn. Jag är ingen klänningsperson och tunikor och andra klassiska gravidkläder är tyvärr enligt mig inte speciellt snyggt. Jag är en äkta bastjej. Svart, vitt, grått och marinblått och raka plagg i androgyn stil utan ”festliga” och ”roliga” detaljer. Många skulle säkert beskriva min stil som ”tråkig” men det är helt okej! Jag har kunnat använda de flesta av mina vanliga kläder under graviditeten. Cheap monday jeansen fick jag dock lägga undan någon gång efter vecka 20 men mina klassiska J Brand funkade fram till vecka 27 eftersom de är så låga. Det jag har köpt som är gravidrelaterat är följande:

  • Två par mammajeans, svarta och mörkblå, J Brand
  • Två par mammajeans, svart och ljusgrå, H&M
  • Två gravidtoppar, svart och en vit, H&M
  • Tre amningsbehåar, två svarta och en vit, H&M

J Brands gravidjeans hade jag hört massa gott om. Visst, de är inte lika budgetvänliga som H&M:s varianter som ligger runt 299-399 kronor, men de är snygga och man kan även ha dem efter graviditeten då de inte har den där höga midjan som slutar under bröstet. De ser helt enkelt ut som vanliga, låga jeans med extrainsatt resår i midjan (se översta bilden). Köpte två par, tyvärr i för stor storlek (tänkte att jag skulle gå upp betydligt mer, eller i alla fall en storlek även på underkroppen) och åkte på en tullavgift på cirka 1 000 kronor. Mindre kul men hade jeansen suttit perfekt hade det lätt varit värt det. Nu tänker jag att jag ska sälja dem. De är sjukt mycket dyrare i Sverige än i USA.

H&M:s mammajeans är enligt mig helt grymma! Så sjukt sköna och mjuka, som leggings men med samma struktur och känsla som vanliga strechjeans.

gravid outfit

Min tröja från H&M pour Isabel Marant med ett ribbat linne från Cos under.

Fick tips om att satsa på lite längre linnen som jag kunde ha under mina ordinarie plagg (de flesta lätt oversizde) för att man ska slippa visa magen. Så jag köpte två enkla baslinnen på H&M som jag använt en hel del.  Måste även slå ett slag för Cos ribbade baslinne, inte ett marknadsfört ”mammalinne” men långt, strechigt och supermjukt. Det har jag använt hur mycket som helst!

Amningsbehåar köpte jag på H&M men har inte använt dem än av förklarliga själ. Förhoppningsvis får jag användning för dem om ett par veckor…

 

mamma klader

Randig topp, Cos. Svart gravidlinne, H&M. Skjorta, Band of outsiders/Netaporter.com. Gravidjeansjeans med hög resår, H&M. Grå topp, Mtwtfss/Weekday. Linne, Cos. Amningsbehå, H&M. Gravidjeans, J Brand.

Tips! Använda dina långa linnen och toppar med en uppknäppt skjorta eller kavaj. En flanellskorta eller kanske denimskjorta är exempelvis supersnyggt! Och fungerar ändra fram till förlossningen. Ett annat bra tips är att kolla igenom garderoben och se vad man kan använda under sin graviditet. Det känns ju trist att köpa massa nya kläder som man bara kan ha under några få månader samtidigt som man såklart inte vill gå runt och känna sig ful…

 

Praktiska babykläder

Jag har förstått att det är praktiskt och komfortabelt som gäller när man ska klä små, små barn. Gulliga klänningar, pikétröjor och minijeans är med andra ord inte plagg som verkar ultimat för nyfödda. Klänning är dock inte speciellt aktuellt för vår del oavsett. Jag är för jämställdhet och en androgyn klädstil men Frans i en rosa klänning… jag vet inte, kommer nog bespara honom det, liksom att kalla honom för ”hen”. Men sparkdräkter och bodys som går att öppna hela vägen verkar vara en bra modeinvestering såhär i början. Vi har köpt en del kläder, pyttesmå saker i storlek 50 och en del i storlek 56 så vi slipper shoppa på väg hem från sjukhuset om nu Frans inte är så liten som vi tror… En sak jag letat efter är pyjamasar med fot. Det vill säga en som täcker fötterna så man slipper ha strumpor (de verkar ju bara glida av ändå…) men det är inte så himla lätt. Fick tipset om Polarn o pyrets varianter men alla som fanns var superstora och de klassiska randiga fanns såklart bara utan fot.

Vi har köpt mest kläder på H&M och Kappahl hittills, enkla bodys i neutrala färger (om det nu blir en tjej trots allt. Nä, jag skojar bara!) jag tycker liksom att det känns dumt att köpa massa dyra kläder till någon som inte bryr sig och som dessutom växer ur kläderna på några veckor.

bebis overall

Den här overallen från H&M vet jag många som har haft men den är ju såå söt…

Ibland känner man sig inte så gravidglowig

På hemmaplan har Fredrik haft det väldigt lätt de senaste månaderna. I alla fall om man tänker på att han har en gravid flickvän. Om jag påpekat detta för honom? Oh ja, jag vill ju att han ska uppskatta vad han har (ännu mer än vad han redan gör). När andra gravida flickvänner skriker och gormar över småsaker och gråter över allt från jag-vet-inte-vad till jag-vet inte vad har jag endast gråtit lite en enda gång under graviditeten. Och nej, det var inte när jag fick beskedet och inte heller när jag fick veta att det var en pojke och inte en flicka som låg i magen. Det var under Cancergalan som gick på TV för några veckor sedan. Jag hade dock gråtit åt den hur ogravid jag än hade varit. Det värsta han fått uppleva är väl att jag muttrar något om att han inte tar bilder på mig och magen i rätt vinklar (och ljussättning för den delen) eller när han vaknat av att min vad krampat så att han i sömnen fått resa sig upp och strecha ut den. Det är visserligen ett trist sätt att vakna på men värst är det ju ändå för mig.

Häromdagen kände jag mig nere. Jag gör det ibland nu för tiden men det går över snabbt. Jag sitter typ i soffan och känner att allt är tråkigt: TV:n, internet och livet i allmänhet. Jag säger det till Fredrik och han säger något i stil med: Men du ska ju bli mamma! Eller du fyller ju 30 nästa år. Och trots dessa lama försök att pigga upp mig går nedstämdheten över på typ fem minuter. Men häromdagen var det lite annorlunda. Jag kände mig så sjukt irriterad på allt (och inget) utan någon som helst anledning. Pang sa det och sen var jag på dåligt humör. Jag skulle leta upp en någorlunda representativ bild på mig själv men kunde inte hitta en enda där jag inte:

  1. Såg ut som en flodhäst
  2. Var blek som ett spöke

Jag vet att det inte var Fredriks fel (även om han var den som tog bilderna…) men jag tog såklart ut det på honom ändå. Sa att jag inte ville ha fler bilder på mig själv under resterade delen av graviditeten, att jag fick ångest över att se ut som jag gjorde, att jag inte ville ha några minnen av den här tiden i mitt liv och helt enkelt att jag såg ut som en tjock padda och att jag var sjukt ful och blek. Jag vet att han inte gillar när jag säger så om mig själv så jag bredde såklart på lite extra (innerst inne vet jag att jag inte är den tjockaste människan i världen, men just då kände jag mig ändå inte helt nöjd rent kroppsligt, plus att jag var sjukt irriterad). ”Gud, jag är så sjukt ful!” utbrast jag och började radera bilder på kameran. Fredrik såg lite nervös ut och tänkte väl att där försvinner alla bildbevis på den här graviditeten. Jag hade såklart redan sparat in bilderna på datorn så det var ingen fara. Men det visste ju inte han och jag tyckte att det gjorde allt extra dramatiskt när jag satt där och raderade magbild efter magbild samtidigt som jag snackade skit om mitt utseende.

Vi gick och lade oss, jag var fortfarande på dåligt humör. Fredrik fråga om jag kände mig ”obekväm” jag svarade: ”Nää, bara skitful!”. ”Det är ju samma sak” sa han. Sen somnade jag. Morgonen därpå när jag vaknade (betydligt gladare och mycket mer nöjd med mig själv) sa Fredrik: ”Du får inte blogga mer på Storstadsbarn. Det blir för mycket för dig”. Haha. Från och med nu ska jag verkligen försöka tygla mitt ”hemska” gravidhormon-humör för jag vill ju fortsätta med bloggen och är rädd att Fredrik ska gå in och byta lösenord eller ännu värre, stänga ner hela sajten om han tror att det är fara för min hälsa.

annikanorman

Det var bland annat bilderna ovanför som sänkte mitt självförtroende (mycket på grund av min konstiga hand, haha) Idag tycker jag inte att de är fullt lika farliga. Och även om jag hade gjort det hade jag inte vågat påpeka det för Fredrik.

Om jag inte hade varit med barn hade jag aldrig lagt upp en bild på mig själv i stringtrosor. Aldrig! Men nu känner jag inte att det spelar någon större roll. Hoppas ingen tar illa upp på grund av vulgära bilder…

 

Hur blir det med mammaledigheten?

Min kompis tillika kollega Johanna fråga när man brukar sluta jobba i graviditeten. I vecka 37 enligt min gravidapp (med andra ord borde jag sluta nu!) men det måste ju såklart bero på hur man mår och vilken typ av jobb man har. Är man exempelvis bergsklättrare eller strippa kanske man stämplar ut något tidigare och sitter man i en ergonomisk kontorsstol hela dagarna kör man kanske på lite längre? Jag skulle inte säga att jag gör något mittemellan men vissa saker är ju mer krävande än andra. Sätta ihop modejobben, plåta och returnera allt. Och att ”springa” på pressvisningar. Vilket jag ska göra idag.

Många har frågat när jag ska sluta jobba och eftersom jag är frilansare och inte fast anställd kommer jag att jobba på tills jag känner att jag inte orkar eller vill mer. November ut räknar jag definitivt med och förmodligen kommer jag jobba på hemifrån i princip fram till förlossningen. Dock inte högintensivt. Men jag kan liksom inte bara sitta här hemma och kolla på repriser på kanal 5, då får jag panik! Sen kanske jag blir megatrött och mår dåligt i slutet och då blir det väl annorlunda skulle jag tro.

Det är med lite blandade känslor som jag planerar att börja jobba igen i januari, inte fulltid såklart, men lite smått. Jag skulle aldrig jobba så att jag försummar mitt barn på något sätt eller kände att jag förlorade tid med honom. Det är jag rätt säker på att jag skulle ångra sen. Han är ju bara bebis en gång osv.  Men jag kan heller inte låta blir att jobba på över ett år. ”Tidningen gör inte sig själv som jag brukar säga”. Nej, det brukar jag inte säga men det är ju lite så det är. Om jag inte gör modejobben måste någon annan göra det och så är det faktiskt.

Det finns som sagt många anledningar till att andra mammor och moralpoliser överlag går i taket. En av dem är definitivt hur man planerar att fördela sin mamma­– och pappaledighet. Vissa tycker att mamman ska vara hemma i ett och ett halvt år bara för att det är så det ska vara. Andra tycker att man ska dela lika så att det blir jämställt. Mamman halva tiden, pappan halva tiden. Och sen finns det de som tycker att alla par ska lösa det så att det blir bäst för just dem och ärligt talat skita i vad andra tycker. Jag ansluter mig till den tredje gruppen. Jag tycker att man ska få bestämma själv. Jag ska erkänna att jag har dålig koll på mammapeng och hur mycket man får och hur mycket man därmed ”förlorar” när man inte jobbar heltid. Men jag köper att en pappa som tjänar 90 000 kronor i månaden inte lika enkelt kan ta ledigt ett halvår som en mamma som tjänar 23 000 kronor i månaden om man har lån och allt sånt där som kostar massa pengar. Jag känner par där mamman varit ledig i ett år innan barnet börjat på förskola (se där, har redan vant mig av vid dagis!) och pappan inte tagit ut någon längre pappaledighet. Jag känner också par där mamman varit hemma ett år och därefter pappan i några månader eller till och med ett halvår.

Jag och Fredrik är båda egenföretagare. I olika former visserligen (jag kör den lilla varianten enskild firma medan han anställer folk och sådana mer avancerade saker) men vi kan båda styra ganska fritt över våra arbetstider.  Fredrik kommer vara hemma två dagar i veckan och jag fem (och så helgerna förstås). Är så glad över att få hjälp de där två dagarna och såklart också sällskap! Det är dessutom tack vare att Fredrik är hemma såpass mycket som jag kommer ha en chans att jobba åtminstone någon dag i veckan sammanlagt. Och Fredrik vill ju vara hemma. Han hade nog helst velat vara hemma alla dagar (med eller utan mig) och ta hand om Frans men ja, om jag ammar blir det ju lite krångligt. Och jag vill ju såklart vara hemma jag också. Men kanske inte varje dag i ett och ett halvt år…. Om man nu får säga så? Kanske ändrar jag mig när bebisen väl är här och sadlar om till hemmafru. Men som det känns just nu har vi löst det på ett alldeles optimalt sätt. I alla fall för oss.

 

Tre veckor till BF

Jag är nu i nionde månaden och klassas av de flesta som ”höggravid”. Jag känner mig verkligen inte som jag trodde att jag skulle känna mig i slutet av en framtida graviditet. Jag är kanske inte den piggaste och snabbaste av alla människor på jorden men sannerligen inte den tröttaste och mest långsamma heller. Senaste dagarna har jag dock haft lite ont i ryggen till och från och jag tror även att bebisen sparkar upp mot mina revben. Eller tror och tror. Jag vet. Vem skulle det annars vara liksom. Det hjälper att sitta upprätt med rak rygg. Igår var vi hos barnmorskan på rutinkontroll (för sista gången innan förlossningen) Allt såg bra ut, dock lågt järnvärde som vanligt och blodtrycket ligger på 60/100 men jag har alltid haft lågt blodtryck. Men bebisen är sedan två veckor tillbaka fixerad vilket betyder att han ligger rätt inför förlossningen, huvudet ner osv, vilket i och för sig inte spelar någon större roll då jag ändå ska snittas. Men det ska tydligen vara mer bekvämt för mig när bebisen ligger rätt. Hur som helst. När barnmorskan kände på magen sa hon ”oj, han ligger ända här uppe” och tryckte mot mitt revben. Undrar därför om Frans kommer bli lång? Eller i alla fall födas lång. Jag är ju 172 centimeter vilket är relativt långt med tanke på att jag är asiat. Fredrik är 179 centimeter vilket enligt mig är relativt kort för en ”fullvuxen” man (som inte är asiat)… han påstår dock att han skulle varit två centimeter längre om han inte rökt i sin ungdom. Oh well.

Om exakt tre veckor kommer jag väl ligga på sjukhuset med ett 12-15 centimeters sår på magen och försöka behärska konsten att amma. Inte för att jag inte tror att det kommer vara supermysigt men jag ska nog ändå passa på att njuta av mina tre veckor jag har kvar. Jag startar njutandet med att gå och lägga mig och förhoppningsvis sova ända fram till klockan 8.00 imorgon.