1000 saker och en trotsig lite kille

f

Tiden då det räckte med ett lillfinger för att göra Frans glad är förbi… </3

Phu, Frans sover. ÄNTLIGEN. Under en (kändes som nio) timme skrek och grät han otröstligt. Och inte ett sorgset gråt, ett sånt där gråt som gör att man tycker synd om honom och bara vill krama och trösta, NEJ, ett ilsket, arg-som-ett-bi-gråt. Var det inte någon som sa att barn blir trotsiga först i 3-års åldern? Om det var någon så lyssnade inte Frans. Men visst, jag får vara glad att han är tidig med någonting, hehe. Han kan inte låta som en katt eller kossa men trotsa utmärker han sig i ordentligt. Googlade lite och fick fram att barn inte är trotsiga när de är 1.5 år, det är humöret. Skillnaden mellan humör och trots ska enligt någon på familjeliv (hehe) vara följande:

Humör: Barnet skriker efter glass, barnet får glass, barnet blir nöjt och glatt.

Trots: Barnet skriker efter glass, barnet får glass, barnet blir förbannad och kastar glassen i marken.

Kanske är det humör ändå… Fran blir ju onekligen glad när han får som han vill… Vilket gör mig lite stressad och extra angelägen om att vara bestämd, inte säga nej först och sedan ändra mig osv. Jag vill inte bli en mamma som gormar och skriker, min mamma har aldrig varit sådan, men samtidigt känner jag ibland att jag måste säga ifrån ordentligt. Ordet Frans kan bäst och använder mest är: ”nej”. Han säger det inte hårt och elakt men han säger det. När man ger honom vattenflaskan och han inte vill ha säger han: Nej! Hur som, jag vill inte ge efter och inte heller dalta när han enligt mig bär sig illa åt, för jo, jag anser att han kan göra det lite då och då. Jag vill liksom inte uppmuntra beteendet. Sen tror jag att jag är lite extra hård ibland eftersom Fredrik sannerligen inte vill höja rösten i onödan. Och nej, jag börjar absolut inte skrika åt Frans så fort han inte gör som jag vill men jag låter absolut bestämd lättare än andra… Fredrik låter mer tröstande och snäll och jag kan gilla det ibland men inte alltid. Haha. Det är svårt det där med barnuppfostran, helt klart. Jag tror ofta att föräldrar har samma mål men lite olika tankar om hur målet ska nås, hehe.

Trots eller humör, Frans är ofta lite lurig av sig och låtsasgråter för att få uppmärksamhet. Nej, nej tänker kanske ni, han är en liten kille, han har inget konsekvenstänk bla, bla…FEL! Han vet exakt hur han ska bära sig åt för att få maximal uppmärksamhet. Idag fick han syn på min mobil som han inte får använda på obestämd tid. Han bröt ihop på sekunden. Stod först lutad mot väggen med ansiktet begravt i händerna och storgrät. Sen tittade han diskret upp mot mig och när han såg att jag tittade på honom fick han nya krafter och grät ännu mer. När jag inte sa eller gjorde något så sjönk han ner på golvet och låg där, fortfarande gråtandes. Här började jag dock känna att jag inte ville se honom ledsen mer så jag satte mig på knä och sträckte ut armarna: kom, Frans, sa jag, kom till mamma. Då kravlade han sig upp, snyftandes och blängde på mig en stund innan han började gå mot mig. Jag log mot honom och jag såg att han också var påväg att le, han brukar alltid bli glad när han går mot mig och jag väntar med armarna sträckta mot honom. Men så kom han liksom på sig. Nej, jag ärju  sur, mamma är dum. Jag ska inte le. Så då började han snyfta och knep ihop ögonen medan han gick fram till mig. Han blundade alltså för att slippa ögonkontakt. Sen kastade han sig i mina armar och när jag lyfte upp honom skrattade han plötsligt. Och, sträckte sig efter mobilen.

Förutom en liten ”trotsig”/”argsint” son har jag en miljon saker att göra. Jag ska inte klaga för det är frilansjobb som jag verkligen vill ha. Förutom SOLO som den närmsta tiden betyder omslagsplåtning, två modeserier samt ett gäng plocksidor så är det plocksidor och hemma-hos-reportage för Amelia och ytterligare en omslagsplåtning för ViFöräldrar gravid. Den plåtningen gör jag alltså som stylist. Inte som gravid. Men det förstod ni nog, haha.

Såå, mycket jobb men inte för mycket. Jag har jobbat betydligt mer i mina dagar och har alltid trivts med det. Enda anledningen till att jag inte jobbar ännu mer nu är såklart Frans. Men det är såklart en väldigt bra anledning, trotset till trots.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>